Har ju lovat berätta lite om mina fyra absolut största kärlekar i livet. Och om han som hela tiden under alla år följt mig musikaliskt. Han från Orminge utanför hufvudstaden, bodde han inte där som liten, tro? Första skivan 1975 ("Vargmåne"), jag skulle fylla körkort bara månaden efter släppet. Med skivan hakade jag på och fast blev jag. Kärlek #1, #2 och #3 har hela tiden fått följa mig på konserter med Ulf Gerhard Lundell, det har blivit så. Och ingen har direkt klagat, det har ju inte varit nåt embarmligt högljutt med konstiga trum- och gitarrsolon, näe...en pennans frontfigur har han varit som oftast. Tycker i alla fall jag.

Och nu ska jag skriva om kärlek #4...hon sitter här bredvid. Och jag tvekar lite, ska jag verkligen berätta vad jag känner? Nu vet ju hon det i och för sig, men ord på pränt kan ju tolkas lite annorlunda, man kan tyda "mellan raderna" på ett sätt man inte gör verbalt. Dom andra är ju preskriberade sedan många, många år. Men Eva, som hon heter finns ju just idag, vi sover i samma säng och vi träffade Elvis i Las Vegas under 8 minuter 2014.

Sommaren 2010 hade jag repat mig hyggligt. Kärlek #3 såg jag långt borta i horisonten, på väg nån annanstans. Lundell "var räddningen i mörkret" som han en gång översatt från en gammal Neil Young-låt, cover också den faktiskt (Hep Stars/"Mot okänt land"). Jag bodde högst uppe på stadsdelen Brynäs, en tvåa sedan flera år. Jag hade en lite funktion i Gestriklands Fotbollförbund, mittemot på styrelsemötena satt en kvinna, hon liksom jag genuint idrottsintresserad. Jag sprang en hel del på Friskis & Svettis på den tiden, bl.a. ett bra sätt att skingra deppiga tankar runt bortsprungna kärlekar. Stötte såklart på den här kvinnan där också, hade ju lite klart för mig hur hon funkade, idrottande son både i fotboll och innebandy, socialt engagerad alltid och mestadels hela tiden. Så jag ställde frågan där uppe utanför gympasalen på F&S: Kan vi inte käka lunch nån dag? Vi gjorde det och det här var i november 2010.

Ever since that day. Ja, så har det faktiskt blivit. Ända sen den dagen så har livet blivit ordentligt värt att leva. 
Människan ifråga heter Eva Monika (med k). Uppländska och fem år yngre än mig. Jag har gamla klass- och skolkompisar som fortfarande är tillsammans. En del hittar rätt på en gång. Andra trevar, testar, misslyckas och letar hela livet. Och andra, som jag då, ger ändå aldrig upp utan vågar fråga, tar ett nej, får på skallen ibland så att skallen bågnar och har svårt att hela. Men reser sig på nio och hamnar till slut där man vill vara. Fördelar och nackdelar förstås. Minus är väl att många år kan kännas bortkastade. Plusset står för en grym och stryktålig livserfarenhet. Som i slutändan ger resultat. Människan ifråga har helat, hjälpt och styrt upp mig på rätt kurs. Till slut så vände jag ut och in på mig och mitt liv. Det var enda chansen att få henne kvar. Och hon gjorde det! Stannade kvar. Tog mig i hampan, såg mig i ögonen och gav mig både kunskap och styrka att inte likt strutsen...ja, ni fattar.

Jag hittade fram. Hon hittade också fram. Och sånt är väl jävligt kul när det funkar? Så nu står vi där vi står. Bor i Spanien, inga biologiskt egna barn men 6,5 barnbarn utspridda lite här och var. Tre i London, två i Uppland och 1,5 (tvåan på g) i Gävle. 
Eva gav mig chansen att vara mig själv. Klok nog att begripa att under en fasad finns ofta en sanning, en äkthet och en ändå, får jag nog säga, en jävla bra kille.

Det blev tuffa tider. Hon menade hela tiden på att hon aldrig var rädd för sanningen, att hon bestämt sig och att jag inte behövde vara rädd. För det var jag såklart. Skiträdd att hon skulle vända och gå. Jag tror hon mässade på om det här, att bara man är ärlig så blir det bra. Hon sa att hon såg vem jag var, bakom alla dessa "bruna kuvert", som det en gång i tiden hette. För jag hade levt ett...ja, sådär liv efter min skilsmässa 1999. Skadade ingen annan än mig själv. Visst, tillkortakommanden gentemot barnen blev en naturlig följd av dålig ekonomi men i slutändan var det bara jag som alltid tog den värsta smällen.

Eva hjälpte mig att lösa allting, det var en del, och idag har jag ingenting att oroa mig för längre. Och jag vet ju att ifall hon nobbat den där lunch-dejten, hon hade en röd jacka på sig, jag vet precis var och hur vi satt och vad vi åt och sen när vi skildes åt så sa jag dom bevingade orden (det där låter det): "det här gör vi nåt bra av". Jag kände nog ganska omgående, visste ju vem hon var genom idrotten, att liksom "sumpa inte det här nu"...

Jag fick en son 1987, en dotter två år senare och 2010 träffade jag Eva. Min bästa vän och älskling all around the clock. 
2014 gifte vi oss i Las Vegas och nu bor och arbetar vi på solkusten i Spanien. Mina första barnbarn börjar rassla in, Martin ska bli pappa i april, datum samma dag som min egen pappa fyller år. Stinas grabb Gabriel är född på min födelsedag. Värsta pricken över i:et vore väl, ja..?

Man ska inte summera ihop livspusslet med nån slags målgång, men visst känns det som att jag hittat rätt till slut. Som sagt, en del söker hela livet, andra springer på redan dag 1 och för en del blir det varken eller. Har jag då kastat bort massvis med år? Ja, det kan man väl säga. men det får ju heller inte bli nåt man grämer sig över. Så här blev det för mig, det tog tid, mognade inte fort nog, livet fick massvis med konsekvenser men en dag i november för sju och ett halvt år sedan så ramlade poletten ner.

Alltid haft en hög moral, och hör här nu: men inte alltid kunnat nå upp till den i praktiken. Hur får man ihop det då? "Ja, säg mig det. Säg mig det, den som vet".
Det sjunger Ulf Gerhard i en av sina allra bästa sånger: "Ut ur mörkret" från 1995. Den har jag lyssnat på sååå många gånger, helvitte vad bra den är! Nästan nio minuters livsberättelse à la top notch.
Nyårsafton 2015Göta Lejon i Stockholm, uppe på Södermalm. Vi såg hanses hittills senaste konsert med full sättning. Alla trodde/önskade nog att han skulle köra över tolvslaget, men kvart över elva slog han an sista ackordet och vi vandrade ut i nyårsnatten, upp till Mosebacke Torg och Terassen där vi vid tolvslaget såg ut över hela stan med alla fyrverkerier som tänkas kan. Hundratals människor i samma anda skålade och önskade ett gott nytt, till varandra och hela jävla världen. Jag lever med min älskling, hon lever med mig och fy fan vad vi är bra. Men hon är ändå bäst!

Nu har jag vecklat ut mina fyra absolut största kärlekar (med betoning på e´et). Det har varit lite svajigt att skriva, första gången jag berättar men är så pass gammal att jag inte skäms (?) en sekund och med all jävla skit i bagaget så är jag starkare än nånsin och med mig har jag darling pretty, upplandsfödd med huvet på skaft och ett skratt som fäller den bäste. Plus en jävel på att dansa.
Slutklämmen då? Ja, kanske att Ulf Gerhard Lundell "rår för" alltihopa? 

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2005. Skivan kom 2005.
Lundell är alltid kvar. Oavsett vad som händer i livet. Nu verkar han ju ha tackat för sig och visst, jag tycker det är synd, men han är ju ingen ungdom längre (f.49) så jag unnar honom såklart livet efter musiken. Eller kan man verkligen sluta med musik? 
Vi såg hanses hittills (?) sista konsert nyårsafton 2015 på Göta Lejon i Stockholm. Vi trodde nog att han skulle köra över tolvslaget, men han slog an sista ackordet till "Snart kommer änglarna att landa" strax innan elva och vi promenerade efteråt
Götgatan upp och tog av höger upp mot Mosebacke Torg där man ute på den stora terassen kunde se hela stan tillsammans med hundratals andra och över hela stan sprakade fyrverkerier när året gick i mål och ut på andra sidan. Att rekommendera. Gå dit ifall ni inget annat har på agendan.

När jag flyger, och det blir ju några vändor om året, så har jag alltid en fin spellista med Lundell i lurarna. Av sig själv så har det blivit nån slags bra tradition att Ulf Gerhard slår följe vare sig jag ska uppåt eller nedåt på kartan.
Sommaren 2005 släppte han "Högtryck", en skiva som inte fick de mest strålande resencioner, förutom från oss supportrar förstås. Jag var mitt uppe i IK Huge och dess ungdomsfotboll, tränade flicklag. Och såklart var hon fotbollsförälder, såklart var hon det. Sju år yngre än mig, kärlek #3. Jag var 48 modiga mot hennes 41.

Nu tänker jag inte dissekera vår relation fullt ut. Den varade ganska precis tre år, och tre år som tog lika länge till att ordentligt komma över. När vi kände vibbarna första gången så stod vi på en parkeringsplats på Måsbergets idrottsplats. Jag hade ganska nyligen flyttat till en tvårummare på Brynäs. En lägenhet jag gillade skarpt efter att ha flackat i lite sämre boende sen skilsmässan 1999. Och såklart så ska ju ingenting vara enkelt och smidigt här i världen. Hon hade två flickor, varav jag tränade den yngsta. Hon hade också en relation med pappan som hon bodde tillsammans med men var på väg ut ur. Så vi fick till att börja med träffas kortare stunder, aldrig under dom mörkare timmarna på dygnet. Pappan var väldigt sjuk och hennes relation var av det "vårdande" slaget. Knäade under tyngden och hade sedan länge odlat tanken på att avsluta. Men hur enkelt är det på en skala? Pappan till ens barn som bara blev sjukare och behövde all hjälp han kunde få. Barnen som varken tillät eller kunde se att mamman klev av, hur enkelt var det?

Jag minns så väl hur hon på sjukhuset öppnade sina tankar gentemot en präst, dit hon gick då det blev lite för tungt. Prästen hette Mats, minns det väl, sa några väl valda ord som jag inte glömmer i första taget: "Bättre att en går under än att båda gör det". Tuffa ord. Tunga ord. Men det hjälpte henne att till slut avsluta relationen som inte längre innehöll det som väl varje relation borde bestå av, nämligen kärlek. Ömheten och närheten mellan varandra. Den fanns inte där. Dock var hon tvåbarnsmamma och så jäkla enkelt kan det inte ha varit att vara en egen individ i allt det här vårdande.

Så en dag sa hon ifrån. Och mycket kan kanske tillskrivas mig som fick henne att gå. Lika mycket trösten från Mats på sjukhuset och hans ord. Men också längs efter vägen en god vän som pushade och hjälpte henne. 
Men allting har ett pris. Och här blev priset livet dom hade levt i stadsdelen dom bodde i. Bekanta, kompisar och t.o.m. vänner dom nästan dagligdags umgicks med vände henne ryggen. Och det läskiga var att man ändå inte fortsatte att umgås med pappan till barnen... Där tänker jag bara fortfarande att: Fy fan!

Så vi började träffas, med hennes barns goda minne av att det var hon som gick. Trots att hon försökt förklara varför. I första hand för att själv överleva. Barnen var här 14 och 16 år gamla, två flickor.
Tuffa tider följde. Spenderade mycket tid hos mig, då hennes barn med all tydlighet tagit pappans parti. Det var jobbigt. Men vi hittade tid för varandra och åter igen...Lundell har skrivit många fina berättelser som tål att lyssnas på igen. Och igen. Och faktiskt igen. Om relationer, åtrå, längtan efter nåt bättre och bara vädret. Bara det! Vi såg väl Lundell en tre, fyra gånger, första gången på Gasklockorna i Gävle.
Vi åkte till London när jag fyllde 50 och Tony kom in med tomtebloss på Amalfi nere i Soho, jag visste ingenting. 

Jag hade haft jobbigt med plånboken i många år i spår efter skilsmässan, inte världens enklaste erkännande att delge en ny kvinna. Men vi krånglade på och pratade om att flytta ihop så småningom. Men hennes barn bromsade oerhört. Hon hade det dittills största hjärtat jag träffat på och jag vet såklart att hon slet med näbbar och klor för att få sina barn åtminstone lite neutrala. Jag minns hur jag en gång köpte pizza till oss allihop, men flickorna blåvägrade att käka tillsammans med oss. Så jag gick därifrån, och jag tog också deras två fortfarande varma pizzor med mig, dom skulle fanimig inte få nån pizza av mig inte...och jag dammade kartongerna rakt ner i soptunnan ute vid vägen och åkte hem till mig. 
Mina bästa ord att dela med mig av...
Mina bästa ord att dela med mig av...

Allting är förgängligt, heter det så? Visst gör det? Att allting förr eller senare tar slut, att allt slutligen fasas ut i...ingenting?
"Kom och sätt dig". Vi hade varit ute och käkat, på dagen tre år sedan vi träffades. Så tajmingen var inte av det snyggare slaget. Och den meningen glömmer jag inte. Efter tre år tillsammans så säger hon ifrån. Barnen bromsade allt för mycket och visst anar jag såklart också att det där med periferin, att när nån till slut säger ifrån, så står det nån annan och väntar ute i periferin. Släggan slog rakt in i skallen. Allting svartnade och julen det året låg jag hemma i lägenheten, träffade inte nån. Inte mina barn eller nån annan. Julfirandet fick dom klara på egen hand, det som vi annars traditionsenligt brukade hålla hos min syster. En hemsk jul och ett lika hemskt nyår som jag spenderade inom vita väggar under uppsyn av betalt personal. Så jävligt mådde jag. Det tog länge, länge innan jag repade mig. Krossat hjärta, heter det så? Och inget jag då flaggade värst med.
Idag är det längesen, hjärtat har läkt och nya vindar har blåst och blåser både fram och bak. Det här var 2008 och Lundell hade givit ut ännu ett album: "Omaha". 

Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.
Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.

Jag har aldrig riktigt spelat teater. Försökte lite smått en gång när barnen var små, men det funkade inget vidare så jag hoppade av. Amatörteater. Sen spelar jag ju lite gitarr hemmavid, skriver lite och bangar inte för att stå framför en grupp människor och bete mig, sjunga, berätta, or whatever. Har ju en plan om att skriva en bok, historien finns redan och den går i andan "what if?". 

En kille i padelgruppen spelar lite amatörteater, Fredrik heter han och duktig som sjutton på padel. Det finns en engelsk teater i Fuengirola. Salón Varietés Theatre, hundra meter från kyrktorget. Fredrik har spelat lite teater där, hade nån roll här nu senast och han rekommenderade mig att gå dit. Varför då, då? Jo, för att man kommer att sätta upp "Spamalot", musikalen baserad på Monty Python´s Holy Grail ("Jakten på den heliga graalen"). Och det skulle till att bli audition inför uppsättningen i Fuengirola. Så jag gick dit, fick sjunga några toner ur "Always look at the bright side of life", ni vet. När Brian hänger på korset och på korset bredvid hänger Eric Idle´s rollfigur och hävdar att man ändå ska se livet från den ljusa sidan. Som för övrigt också var en kanonrulle med Jack Nicholson och Helen Hunt från 1997, minns ni den? "As Good As It Gets" och Nicholson hade mycket ticks och trix för sig. Jag minns speciellt en scen där han rusar hem till HH i regnet och ifrågasätter deras relation. Han äldre, hon yngre. Då svarar hon typ: "if you´re gonna be my boyfriend...", bla.bla. Då suger han på det en stund innan han tyst för sig själv säger belåtet: "boyfriend"...han är alltså mycket, mycket äldre än henne.
Rollen på teatern då? Jo, nu ska jag spela munk! Tio föreställningar.

Det är knixigt, det där med kärleken. Kärlekarna. När lär man sig? En del lär sig på en gång, lever fortfarande med sin första kärlek. bara att hoppas att dom fortsatt gör det med kärlekens alla viktiga regler såsom samtalet, sexet (fan så viktigt), att unna varandra egentid och att vara lite mallig över sin partner i det hon/han gör. För mig tog det många år efter 1975 då jag träffade min första kärlék, betoning på e´et (glöm inte det). Trettiofem långa år tog det. Och då var vi framme vid Lundells från allra första början tjugofjärde (!) studioalbum. Så begrip att han betytt ganska mycket under alla försök till kärlek. Eller också har han kanske stått i vägen? Tänk ifall han aldrig släppt "Vargmåne" 1975? Hade jag suttit här nere i södraste Europa då och knackat fram dessa undringar? Knappast.
Men så en dag i november 2010...to be continued...

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2002. Skivan kom 2002.

Helgerna är över och vardagen tar vid. Igen. Som den gör. Och allt som oftast så känns det ganska skönt när långa och många helger planar ut till vanliga arbetsveckor, klockan på ringning och man ser fram emot att göra som vanligt, kliva upp, klä på sig och passa tiden till jobbet. Precis som vanligt alltså. Inget lördag hela veckan här inte.

Jag har ju lovat, mig själv framför allt, att vara så ärlig jag bara kommer ihåg. Har ju hamnat i livet på en plats jag känner mig väldigt tillfreds med. Och då är t.ex. alla gamla kärlekar oftast preskriberade sedan länge. Jag har upplevt fyra riktigt stormande, himlavindlande förälskelser. Fyran är jag i nu, den ska jag berätta mer om efter tvåan och trean. Ettan var ju såklart min allra, allra första kärlék, med betoning på e´et, det låter lite mera rekordeligt då, tycker jag nog. 
Tvåan då? Ja, efter ettans avslut 1978 så skulle det dröja många, många år innan nästa omkullvältning, då jag inte kunde sova ordentligt p.g.a. hon där borta, strax utanför stan. Mina barn är vuxna nu, dom fattar nog och som sagt, preskriberingstiden är borta och över sedan länge. Tvåan var inte mamman till mina barn. Ingen bättre mamma fanns än hon, men hon är inte med bland mina fyra största och enda kärlekar (med betoning på e´et). Ibland så blir det så i livet och visst, den här gången blev det så här.

Näe, Kärlek #2 var tretton år yngre än mig. Jag arbetade på en liten byskola 2002, bara ett hundratal elever där alla kände alla. På gott och ganska mycket på ont. "När Karlsson var full ute på byn så visste alla om det dagen efter". Inte bra. Samtidigt var nog barnen lyckliga i all sin oskuld. Stora staden bara milen bort och här sprang sexorna runt i bävernylon-overaller på rasterna och lekte med treorna. Inne i den stora staden hade väl varken bävernylon eller kompis med trean funkat, om man säger så, hm...

Ulf Lundell är alltså den stora, stora gemensamma nämnaren under dom här 37 åren som gått mellan den första och den sista. Inte senaste utan den sista. Trygg i allt nu. Kärlek #1 och jag såg Lundell uppe på utomhusteatern på gamla Folkparken i Gävle. Där började allt. Både för mig och visst också för den gode Ulf Gerhard.
Så jag jobbade på den där skolan, susade runt som både resurs, musik- och idrottslärare, stundtals också klasslärare. Helt utan lärarutbildning, tänk hur det ska behöva vara. Men jag vet att jag slog många ordentligt utbildade gamla fröknar på fingrarna. Jag hade ungarnas språk, det hade inte dom.
Hon då? Ja, hon var småbarnsförälder med äldsta i ettan. Nyseparerad och så blev det som det blev. Jag skild sedan några år med barnen varannan helg. Krånglet var att vi väldigt, väldigt sällan var barnlediga samma helg. Men jag föll som en, vad heter det, fura! Hon var såklart ung, bara 32 och jag 45, inte fjäder i hatten, jag vet inte...men visst mådde jag. Jag hade ju famlat runt lite efter skilsmässan och pang tjong, så tog hon mig på axeln en dag i gympasalen, det var nåt klassuppträdande, minns det så väl. 

Lundell såg vi tillsammans på Skansen. "Club Zebra" fanns ute som ny och jag lyssnade mycket på den. Jag läser mycket text när jag lyssnar på hans musik. Låtarna blir så jäkla mycket bättre då. Och Lundell sjunger måhända rassligt emellanåt, men människan kan skriva, absolutely!
Vår relation varade inte längre än åtta månader. Jag satt fast som i ett skruvstäd som ungkarl igen efter skilsmässan och den suckande plånboken gjorde sig allt som oftast påmind. Men jag var ganska såld, hon hade två barn som jag gillade skapt. Krånglade med pappan om mycket. Så tidpunkten var kanske inte perfekt och på hösten så sa hon ifrån. man får nog säga vad man vill om avslutade relationer men nog står det alltid nån ute i pereferin och väntar. Inget kan få mig att tro nåt annat. 

Tiden efter, med jag på skolan och hon som fortsatt småbarnsförälder på samma skola blev inget vidare. Jag mådde såklart skit av att se henne komma och hämta barnen, jag såg nog till att hålla mig lite undan där vid tidpunkten hon skulle sladda in på skolgården. Och visst blev jobbet lidande. Halvannat år efter vårt avslut så lämnade jag också den där byskolan och nog kändes det som en liten befrielse, allt.
Men jag har aldrig lämnat Lundell. Han kanske har lämnat mig? Knäpptyst sen två år tillbaka. Inte ett ljud, han skilde sig och bor fortfarande kvar nere på Österlen. Men tystnad. Jag vet inte, kanske det är bra? Han har nog så att han klarar sig på banken och yngre blir ju ingen. Det finns några forum på Facebook som inte riktigt verkar kunna gå vidare och kanske acceptera att han gjort kväller. Lite läskigt att läsa emellanåt.

Forum för gamla kärlekar? Finns det sånt? I så fall...ska jag INTE gå med. Jag finns med på deltagarlistan hos några andra, ganska oskyldiga forum, t.ex. "Tipsextraminnen", "Mårtsboslim" om ett härligt gammalt original runt Gävletrakten, såna där som det inte finns plats för i samhället längre. "Snedtänkt" där Kalle Lind spånar i konstiga grejer och konstigt folk. "Vi som älskar vinylskivor" en annan. Sen också såklart flera forum som behandlar livet på Costa Del Sol.

Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)
Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)

Vintern har kommit till södraste Spanien. Det där låter det, "vintern har kommit". Jo, tempen sjunker ner till bara fyra, fem plusgrader på morgnarna och efterskom husen inte riktigt är byggda för kyla så blir det...lite kallt, hm
Spanjorena vill ha regn för att fylla på alla vattenreservoarer inför kommande sommar och värme. Och regnet kommer, och inte i små mängder. Men då vi vet att det är bra för allt och alla här nere, så går ingen omkring och mår dåligt. Vi tittar just nu på en värmekassett att stoppa in i öppna spisen så att inte allt eldande bara går till "kråkorna". Och det var längesen, kanske när jag var liten som ekiperingen nattetid numera består i en hederlig p-y-j-a-m-a-s. Men det ska bli bättring och mer ekonomiskt hållbart att elda med en värmekassetts hjälp. 

Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.
Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.

"Kärleken kommer, kärleken går" skrev Nils Ferlin snyggt en gång och Roffe Wikström sjöng lika snyggt 1989. Såg honom på gamla Café Artist i Gävle och han var väldigt, väldigt kort. Men han sjunger svensk blues som svensk blues ska sjungas, med hjärta och såklart smärta.
Bland mina fyra kärlekar att tala om så kvalar dom tre första in under "hjärta och smärta", inget snack om det. Fyran pågår ju för fullt och kommer att gå i mål obesegrad. Ettan var ju vad den var: den första kärléken med betoning på e´et. Tvåan kom och försvann ganska snabbt med facit i hand, ganska himlastormande och med ett avslut som lite grann drabbade fler än bara mig, hon förälder och jag arbetande på samma skola. Lika fullt "kvalar" den in som en av dom allra största, inte kanske den finaste men kanske en av dom största, som sagt.
Jag är himla glad att fått uppleva flera olika relationer ändå. Inte varit sambo med nån av dom, vi kom aldrig så långt, det var nära med trean, cliffhanger på g!

Exakt. Det blev det...
Exakt. Det blev det...
Läs hela inlägget »

Jag har sett Ulf Gerhard Lundell flera gånger. Inte så där onyttigt massvis med gånger, 48 och sådär som dom riktiga hardcore-fansen, utan kanske tio? Vill nog också påstå att jag var med från början då den första LP´n kom. Hösten 1975 och jag fyllde arton i oktober. På sommaren träffade jag min första kärlek. På logdans strax utanför staden. Kärlek #1. Jag köpte ”Vargmåne” och jag vill gärna minnas att vi lyssnade mycket på den. Vi var tillsammans under tre år, varav ett läsår då hon var utbytesstudent på andra sidan Atlanten. Vi gjorde slut på ståplatsläktaren på Gavlerinken, minns också väl att det var mot Djurgården. Konstigt, men vissa saker i livet sitter som gjutna. Småsaker som kan tyckas obefintliga, men dom fastnar. Mormors telefonnummer, farmors, vad Olssons hund hette mittöver gatan från föräldrahemmet sett, registreringsnummer på några bilar från förr osv…
 
Kärlek #1 slog ner som en klubba såklart och jag tillbringade mycken tid i hennes föräldrahem där vi lyssnade på ”Tush”/ZZ Top, ”The Best Of Bread”, dubbel-LP´n ”Ett Steg Till” med Pugh & Rainrock som vi också såg live uppe på uteteatern på Folkparken. Eagles var stora sen några år och 1976 kom ”Their Greatest Hits 1971-1975”, ja herregud vad bra den skivan var. Och är! Vi såg dom på Gröna Lund i vevan när ”Hotel California” kom 1976, fast året efter tror jag. Grönan är likt Furuvik en ganska dålig konsertplats. Karuseller slamrar och fan vet allt. Vi stod långt bak, minns jag. Undrar om det inte regnade också?
 
Vi käkade Mintolux och Kärlek #1 kom att påverka mig oerhört genom livet, speciellt i musiken men också i sättet att hantera just…kärlek, vilket jag inte hade särskilt mycket framgång i. Det blev ändå fyra stycken. I ett spann mellan 1975 och idag. Många hittar sin eviga hälft tidigt och stannar därvid likt svanarna gör, come what may. Jag fick med mig tre väldigt sorgliga krascher också med tunga tider som följd. Det var aldrig jag som gjorde slut.

Folkparken i Gävle var på 1970-talet stället. Dit man gick för att dansa på Blå Fältet (ungdomarna) och Rotundarn (dom vuxna). Tiden var ju som klippt och skuren för alla embarmliga kostymeringar på dansbanden med sina helikopterkragar. Det var Max Fenders, det var Thorleifs och det var alla såna där konstigt sammansatta namn och längts uppe till höger hängde skylten som lyste i neon och visade huruvida det var ”herranas” eller ”damernas”. Två lugna-två snabba. Jag hade lärt mig dansa foxtrot uppe på Textilgården på Söder hos Acke Söderströms Dansskola och blev med tiden en jävel på det. Jo, faktiskt. Uppbjuden stup i ett men såklart så fick inga snälla pojkar dom söta flickorna. Jag gick väl en slags förtrupp till kompisarna som tog över efter att dansen var slut. Så var det nog.
 
 Jag gick sista åter på gymnasiet när en ljusblå blus satt på gräsmattan våren 1975. Inte jättepopulärt med BH, så hittade jag bara en fin vinkel så sken solen genom blusen, minns det så väl. Jag var 17 och ett halvt, hon skulle bli 16 på hösten. Så vi blev ihop, hon satt bakpå när vi cyklade hem från logdansen, lånade cykeln vidare in till stan och efter det så syntes jag måttligt i mitt kompisgäng. Nykär och oerhört förälskad landade jag in i kärlek #1 med danser på Folkparken, mycket grammofonspelande i hennes föräldrars vardagsrum, ”Peaceful easy feeling”, ta bara den! Vi kryssade runt i min Volvo Amazon ´67, åkte till London över nyår 1977 där vi såg The Ramones på nyårsafton. Vi såg Afzelius, vi såg Pugh & Rainrock där Ola Magnell sjöng ”Påtalåten” och vi såg…och här kommer den gemensamma nämnaren till mina fyra största kärlekar: Ulf Lundell.
Gamla uteteatern ligger förfallen och ska rivas. Jag smög upp där för några år sedan och tog lite bilder. Mycket nostalgi och jag stannade kvar några minuter extra, hm… Där vid räckena hängde vi. Lundell, Afzelius och ”Vandrar i ett regn” bl.a…

Jag har sett Lundell tillsammans med alla fyra. Genom alla år från 1975 och nu senast och kanske sist för två år sedan, (har han gjort kväller?) nyårsafton 2015. Så Ulf Gerhard har betytt mycket för mig, håller honom för landets bästa berättare den här tiden. Köpte skivorna, pluggade texter och lärde mig sent om sider att spela lite gitarr och hur många Lundell-låtar med sina ofta tre ackord har man inte spelat och sjungit. Mestadels hemma i soffan men också en del på fester. Favoritlåtar då?
Ja, första skivan kom ju 1975 och knäckte en rätt rejält. Gillade kanske mest den ganska banala ”Sniglar och krut” tillsammans med ”Jesse James möter kärleken” med alla sina knäppiga verser. Sen fanns ju också såklart ”Sextisju, sextisju” och fina ”Bente”. På våren efter släpptes romanen ”Jack” och då tog försäljningen av skivan ordentlig fart. Och sen kom ju filmen.
Fan, man blir ju väldigt nostalgisk och lite sentimental. Här kan jag redogöra för sånt som hände för 40 (!) år sedan, men vad åt jag i förrgår?
Jag kommer ju såklart aldrig att nämna dom tre första vid namn, dom får heta Kärlek #1 osv.
Åren gick och det skulle dröja innan Kärlek #2 dök upp. Många, många år skulle det dröja.

To be continued…håll utkik...

Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Läs hela inlägget »
Sången kom 1970...vem har INTE hört den? Sången kom 1970...vem har INTE hört den?

Julkrubban är spanjorernas julgran. Enkel matematik. Jag har aldrig i mina dar sett ett sånt all-in vad det gäller julpynt som här i södraste delen av Europa. Och då har vi precis bara passerat andra advent.
Alltid gillat när det göres snyggt, med finess och baktanke. Man slänger inte bara upp nån tomte, nån spenslig julbock och solar upp några julbelysningar mellan två husfasader. Näe, här känns det genuint i all sin religiösa övertygelse.

Mycket och VÄLDIGT mycket kretsar såklart runt krubban, Jesus och Maria och jag kan inte annat än att imponeras över 1) allt jobb bakom, 2) detta all-in och 3) att allting får hänga kvar, inget förstörs och rivs ner. Gissar ju att det sedan långt tid medför en ordentlig spövända i källarvalven på polishuset ifall man blir påkommen med att ge sig på nån förstörelse.

På ett av Fuengirolas mer NK-liknande varuhus (El Corte Inglés), med kanske också priser lite därefter, finns på nedre botten en avdelning som fullständigt gått loss på julen. Och är det nåt jag kan snöa in på så är det att knalla runt bland hyllor och ihopbyggda julkaruseller, deras egna julkrubbe-avdelningar som bara får en av sucka av hänförelse. Hur i helsicke kan man få det så snyggt, så perfekt? Och vilket jobb bakom. Eller också har man gjort det här i alla tider, gissar nog på det. Det närmaste jag kan komma att tänka på är min egen gamla Märklin-järnväg jag hade hemma på pojkrummet en gång för länge sen. Hur jag sparade för att köpa det där loket jag längtat efter, dom där träden för att kunna bygga den där järnvägsövergången. Satte ihop allt, kopplade allt till den blåa transformatorn med en röd "körknapp" och sen tuffade allt iväg runt järnvägen. Många Märklin-fantaster hade en snygg stins-keps, det hade dock aldrig jag.

Men julutsmyckningen i Sverige är inte på denna jord så maffig som jag ser att mycket är här nere där jag strosar runt med fradgan rinnande runt munnen. Inte för att jag vill ha, utan mer som sagt av hänförelse. Ett fint ord: hänförelse (synonymt med hänryckning/förtjusning/brinnande iver/entusiasm/inspiration/passion/exaltation/begeistring). 
Man har många helgdagar som vi som svenskar inte kan relatera till. Tänker inte berätta vilka (kan knappt) men det krämas på ordentligt med lediga dagar och tillbedjan till respektive helgon, som vad jag förstår oftast är vad det är.

Vem kommer med julklapparna?
Vem kommer med julklapparna?

Julspelet på Plaza De Espana i Fuengirola.

Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Pomeransen växer och mognar. Jag tog det för en apelsin första gången, plockade en och åt. Det gick inte så vidare då den är oerhört sur, i princip oätlig. Möjligen går det att göra marmelad på den. 
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti  och fotograferar.
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti och fotograferar.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
  • Bosse H • 11 december 2017 20:37:52
    Tack igen för fina betraktelser. Alltid lika intressanta och roliga att läsa. Fram med skrivmaskinen, Urban.
Läs hela inlägget »
Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska... Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska...

48 timmars ovetskap. 1) Överlever vi? 2) Kommer vi att gå stärkta ur det här? 3) Skiljer vi oss? 4) Jag köpte precis en yxa för att hugga lite ved, kommer jag att använda den till annat än ved? 5) På nån person? 
Många frågor som efter just 48 timmar skulle få sina svar. 1) Vi överlevde. 2) Stärkta, jag vet inte. 3) Nej. 4) Nej igen. 5) Inte idag, kanske nån annan dag, hm.

"Vadå?" frågar såklart vän av ordning. Så låt mig ta det från början. ENDESA heter det (väl slags staliga?) elbolaget som försörjer oss med elektricitet i huset vi bor i. Efter flytten till Spanien förra november så fick vi klart för oss, långt innan dessutom, att saker och till kanske inte riktigt fungerar som hemmavid. Saker och ting kanske tar lite längre tid att utföra, att FÅ utförda och att man kanske inte kan vänta sig snabba telefonkopplingar och okomplicerade, konkreta svar som JA eller NEJ på lika okomplicerade och konkreta frågor.

Näru, så lätt ska vi inte ha det. ENDESA ska förse huset vi bor i med 220 volt in. Då kan vi leva våra liv i högsta välmåga, apparaturer fungerar och livet rullar på som vanligt. 
Men tjoff sa det en dag för tre veckor sedan. Lampor började blinka, TV´n svajade och en osäkerhet spred sig hos oss, "vafan är det som händer här nu då?". Det återgick till det normala ganska snabbt, men det hände igen och igen och vi fattade ju att nåt galet är det ju.

Så i förra veckan eskalerade allt, fläkten tjoffade till ordentligt och vi ringde till Frederick som renoverat köket och bokade en av hans underhuggande elektriker som skulle komma som i måndags. Men innan dess så ringde jag El-Pelle, den gamla stofilen. Han är av den gamla sorten som haft och fortfarande har "många strängar på sin lyra" (gammalt djungelordspråk). Jag vet inte så många, men det finns några jag sprungit på i livet som inte är så där renodlad målare, plattsättare, elektriker eller nån annan praktisk yrkeskategori ut i fingerspetsarna.

Näe, några har jag träffat och haft hjälp av som...liksom...kan lite om mycket. Fattar, va? En sån där som inte bangar för att ge sig på sånt han inte riktigt behärskar fullt ut. Såna människor är oerhört värdefulla, tycker jag. Som vet lite grann och färg och form, lite grann om snickeri och kanske t.o.m. hur man kopplar el ordentligt. 

Jag själv har inte den förmågan att "kunna lite om mycket". Skriver heller inte riktigt under på att "kunna mycket om lite". Ganska ohändig, if you ask me. Vill gärna, men har ofta hamnat i ett pladask och jag minns väl hur min pappa när jag fick körkort och skulle lära mig mecka med min första bil (Volvo Amazon ´67) sa att "gå in och sätt på kaffe du, så gör jag det här"... Jag motsatte mig aldrig hans pekpinne-styrda attityd och blev väl den jag blev, kan tro. 
Ett bra argument till försvar har varit: "full sjå att tanka en bil", med en blink och lite humor. Det har gått bra ändå får jag säga, försökt vara så ärlig jag kan i det här tillkortakommandet som jag ändå tycker det är. Tog alla tillgängliga körkort, blev lastbilschaffis så småningom, kranade gods och bangade aldrig att ta i.

Tillbaka till El-Pelle som verkar vara den där gamla modellen av yrkesfolk som stått med två tomma händer, blev verktygsmakare på Irland innan han när landets plånbok havererade i början på 2000-talet och flyttade till Spanien. El-Pelle rasslade in i våra liv så sent som i söndags. Flytande spanska, bara det. Han konstaterade att elfelet låg utanpå huset och att ansvaret på ENDESA. Skönt att höra, såklart. Måndag: Aktoriserad (heter det så?) elektriker via Fredericks byggfirma konstaterar vidare att huset bara tillhandahåller 190 volt in. Det ska vara 220 volt, annars riskerar maskiner och lampor och allting att falera. Precis vad som hänt. Mike som han heter, berättar att sånt här går långt tillbaka i tiden med fortfarande dåligt dragna ledningar som efter decennier såklart till slut går sönder, rostar sönder. Och man försöker inte att undan för undan kontrollera och byta ut, uppgradera och modernisera. Icke, utan det får gå tills det pajar helt. Och det var vad som hände hos oss. Till slut så var det vårt hus som skulle hemsökas av mörker. "Slå inte på strömmen" var det sista Mike sa innan han åkte. "You can light some candles and have a romantic evening" lade han till. "Visst", sa vi. "Det ska vi absolut ha. In your dreams."

Han hjälpte oss att felanmäla och ENDESA skulle komma nästa dag. Tisdag: Dom kommer inrasslande sen eftermiddag, vi jobbar ju så dagtid är vi inte i huset alls. Vi lämnar dom ifred, dom fixar felet, sticker ganska snabbt igen och allt blir frid och fröjd...i en timme. Sen börjar det igen, fladdrande lampor och med Mikes råd i skallen så slår vi av allting. Tänder ljus och har fanimej ingen romantisk kväll inte. Icke då! Eva bra så mycket coolare än mig, jag vill gärna döda nån, precis också köpt en yxa. Tänkt att ha den till annat, men vafan, jag kan lika gärna hugga nån i skallen också, kanske nån aktoriserad elektriker från nåt statligt elverk?

onsdag morgon knallar jag in på ENDESAS kontor efter att ha tagit rygg på människan som står före mig i kön utanför innan dom öppnar. Kölappar? Det kan du oftast bara drömma om, jättemärkligt. Fråga efter vem som är senast in, ta rygg på den personen. OK, kommer fram till hon i kassan, förklarar mitt ärende, hon pratar bra engelska som tur är och hon hänvisar till ett telefonnummer att ringa. Och nu börjar helvetesresan in i mörkret där ingen överlever, häng på!

Ringer onsdag f.m. Krånglar mig fram på embarmlig telefonledning till att delge problemet, har ju också referensnumret som visar på att felet anmälts måndag kväll. Hävdar med god ton (jodå) att man inte tagit problemet på allvar utan tydligen tejpat och lagat lite provisoriskt eftersom det höll en timme, hm. Och visst, det går fram och man lovar skicka nån mellan tolv och två och att jag måste vara hemma för att ta emot. Ingen kommer. Ringer igen och här ska man veta att man inte är alldeles serviceminded, som jag skulle kunna tycka att ett statligt elbolag (fortfarande frågetecken) borde (t.o.m. måste) vara.
Ny tid när dom kommer. Kommer inte. Ringer igen och får t.o.m. när jag frågar för jag vet inte vilken gång i ordningen om att få tala med nån som pratar engelska, får t.o.m. svaret: "No"...på spanska dessutom, "no"...konstpaus. Ingen vidare hänvisning utan bara ett kort "no". Ringer igen och när dom hela tiden kopplar bort mig i villervallan så sneglar jag än mer på yxan jag köpt.
Eva sneglar, jag ser det i ögonvrån, hon sneglar oroligt åt mitt håll, liksom så där att "vafan, är det en yxmördare jag köpt huset med?" Romantic evening än längre bort, rygg mot rygg i sänghalmen.

Torsdag. Igår. Fortsätter ringa. Kopplas bort och samma "no" på frågan om att få prata med engelsktalande personal. Och det blir ju svårt som fan, språkförbistring heter det ju, det blir svårt att göra sig förstådd. Så jag kollar med Dessi. Hon som bott här länge nog för att känna till hur man går tillväga. Hon får alla mina uppgifter, ringer...och återkommer med att ENDESA har upp till fem arbetsdagar på sig att åtgärda felet. Nämner att hon själv har 24 timmar på sitt eget kontrakt vid haveri. OK, point taken, vi har tydligen five fucking bloody days! Trots att jag krämat på med gammelmormor och hennes hjärtstartare som behöver el och barnbarn på ingång över helgen. Vi sitter alltså i ett kolsvart hus utan el med frysen full av mat och med ett ENDESA som i mina ögon beter sig M-Å-T-T-L-I-G-T serviceminded. Yxan igen. Jag tackar Dessi för hjälpen ändå och nu är han med igen. El-Pelle!

Rekommenderad av just Dessi, dessutom. Pelle kommer till kontoret på stört, sätter sig i soffan lugnt och stilla. Vi delger honom problemet och han ringer. Flytande spanska. "Det gäller att gå på lite grann, stå på sig" säger han. "Och ändå inte, För blir det för hårt så klipper dom direkt". Han har bott här i 17 år, kan gången med myndigheter och känner kreti och pleti. Nu är jag gift...men har kunnat ge honom en stor blöt, jävla tungkyss.
Tre timmar senare kommer Pelle hem med ENDESA i hasorna. Han visar på problemet, snackar med dom på deras språk, dom knixar och trixar i mörkret och voilá!...varde ljus!. ORDENTLIGT med STORA bokstäver.

Så nu ska den uppenbarligen rätt igenom skelett och hela skiten, goda människan Pelle...få hjälpa oss med lite annat pyssel, gammal verktygsmakare från Irland som han är. Gillar fotboll dessutom. Och fisk-freak tydligen (liten miss där, tyvärr).
Och ikväll ska jag jaga älskad hälft runt dubbelsängen, för nu jävlar ska ljuset vara tänt! Och yxan står tryggt i garderoben, vad trodde ni?
Frågor?

Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Läs hela inlägget »
#MeToo #MeToo

Vad händer i Sverige? Vi har ordnat så att vi har svensk television så att hänga med i debatten är ganska enkelt här nerifrån. Saknar papperstidningen, dock. Oerhört. Är ju sprungen ur den generation som gärna sitter skönt tillbakalutad och tar del av nyheter och sport via just en papperstidning. Nyheter på datorn funkar också utmärkt, tar till mig det på jobbet, men inget slår papperstidningen.
Vindarna blåser oerhört just nu. Uppe i nord. Här nere i syd finns det inte på kartan att det skulle kunna finnas ett problem likt hemmavid.
Ingen ser problemet likt man gör i Sverige. Man ställer sig oförstående. "Vad är problemet?" Svårt att förklara här i skrift, men spanjorerna är ju ett långt mer än svenskarna religiöst och traditionsbundet folk. Som man inte man ruckar på efter hundratals år. Tjurfäktningen är en. Man-kvinna en annan. Säg till en spansk kvinna i 60-årsåldern att hon inte ska behöva tolerera det liv hon lever. Säg det till en 20-åring. Som har sin pojkvän, är lycklig med sin pojkvän men sedan länge inordnats i spansk tradition vad gäller könsroller.
Jättesvårt, såklart.
Jag har inte en susning om vad som pågår på spanska teatrar, musikscener, i juristbranchen och herregud...på byggarbetsplatser? Fast där sätter jag en spänn på att problemet inte ens existerar p.g.a. nada kvinnor med snickarbälte.
Men lyssnar man bara lite lätt på hur livet levs så behövs inget dumhuvud för att lista ut att samhället är oerhört maskulint. T.o.m. språket är maskulint. Man tilltalar kvinnor och män olika i olika situationer, så långt har jag ändå kommit i mitt eget spanskalärande på Svenska Skolan. Jag lyssnar på fröken Kersin, hon vet bäst, hon.
Men hur blir det i Sverige då? Brancherna kommer slag i slag och jag väntar in skolan, sjukvården, idrotten... Kan en kille ens ha dom bästa tankar om tjejen han gått och kikat på länge utan att riskera att hamna i...ja, vad det nu ska kallas att man då hamnar i? Häxjakt, kanske. Vad ska det bli till slut? Sedan #metoo startat har ju brancherna avlöst varandra: #tystnadtagning (skådespelare), #visjungerut (sångare), #medvilkenrätt (jurister) och nu senast #närmusikentystnar (kvinnliga musiker). Byggbranschen har också börjat röra på sig.
Hamnade i onsdags på TV4 och "Bonde Söker Fru". Så mycket bonderi handlar det ju inte om, mer om att på nåt omoget sätt...ja, jag vet inte. Bara programtiteln luktar väl lite unket? En av deltagarna tittade mycket på päronformade bakdelar för att kunna välja fru. Kan man dra en gräns nånstans vad gäller trakasserier? Vad är sexuellt ofredande egentligen. Jag minns ju själv att om 1982 på Blå Grottan i Gävle hade varit 2017 på ett stadshotell nånstans i Sverige så hade jag suttit häktad idag. Utan att ha haft en endaste tanke på att ofreda eller trakassera. Dansband, dansa tryckare, ena handen på hennes rygg och såklart glider den ner lite grann. Hon rättar till och jag läser dom osynliga reglerna. Aja baja.
Hur ska en ung kille bete sig idag när han är intresserad? Dansen var för mig/oss ett skitbra sätt att söka kontakt. Man gick på oerhört många nitar, men också ibland så klickade det. Sällan, ändå ibland. 
Gubbkulturen på landets teater- och sångscener verkar ju mossig, lindrigt sagt. Skitbra att det kommer upp till ytan all jävla skit som tydligen förekommit. Att porren är släppt ganska fri i allehanda medier tror jag är en stor anledning till att det i våra svenska ögon spårat ur. I länder som Spanien t.ex. tror jag att religionen och dom djupa traditionerna gör att man kanske inte riktigt kommit så långt ännu. Prostitutionen är förbjuden men myndigheterna ser mellan fingrarna. Sexklubbar finns, bara att knalla in och handla. Läs igen: "Prostitutionen är förbjuden, bla bla mellan fingrarna." Och folket höjer inte ett endaste av sina två ögonbryn. Där kanske man borde börja?

Men. Och ett stort MEN...
I fredagens Nyhetsmorgon på TV4 debatterade bl.a. Hanne Kjöller (författare och tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter) om detta "fenomen" som breder ut sig mer och mer. Hon sa bl.a. att hon "är rädd för denna lynch-justis där den ena partens uppfattning om vad som har hänt upphöjs till sanning, och att man inte ens behöver fråga den andra parten. Och sen det här fenomenet att man brännmärker människor. Jag tycker att det är viktigt att man tar bort människor...alltså, det handlar om att man säkrar arbetsmiljön för andra teaterarbetare t.ex. och därför kan det vara rimligt att man plockar bort nån från en produktion för att dom inte kan hålla händerna i styr. I Sundsvalls Tidning stod om en kvinna som anmält en man för ofredande för att han hade hälsat på henne några gånger.
"Lynch-justis". Ett jäkla bra uttryck, för övrigt.Jag har också funderat mycket i detta ämne. Läser och hör tycker jag, stup i kvarten om kvinnor som detaljerat, och verkligen detaljerat kan redogöra för ofredandet dom blev utsatta för...ja, inte i förra veckan utan en gång för länge sen för tjugo år sen. Liksom sådär att "ja, nu när jag tänker efter så"... Och så blir det all of a sudden till nåt kanske mycket större och törs jag skriva det..med små bokstäver då: Det blir till en många gånger konstruerad sanning. Skulle fan våga vara ung idag, följa med en tjej hem och dagen efter då? Ja, jag tror nog att många tjejer genom åren ångrat sig och kanske anmält killen som såklart inte har en chans. Läbbigt. Och däri kan nog tyvärr "lynch-justisen" få sig en ordentlig boost idag. Så var drar man gränsen? Är alla överens om var gränsen ska dras? Tror inte det.

Hanne Kjöller.
Hanne Kjöller.

Andalusien är stort. På spanska Andalucía (läspljud på c:et och betoning på i:et). Landets till ytan näst största regionen (av 17 möjliga), och landets mest befolkade med sina 8,5 miljoner invånare. I Andalusien finns åtta provinser (se bild). Jättestort land såklart med 100 mil upp till Barcelona och 55 till Madrid från Málaga. Vi siktar på att ta snabbtåget upp till huvudstaden i vår. Man svischar upp på 2,5 timmar. Frukostvagnen, uppe till lunch, en eller två övernattningar med en fotbollsbiljett kanske? Återkommer i ärendet...

17 regioner.
17 regioner.
Andalusiens åtta provinser.
Andalusiens åtta provinser.
Det finns mycket att se... Det finns mycket att se...

Vi har varit här nu, bott här ett år ganska precis. Haft full sjå att etablera oss i Fuengirola, Málaga stad är fortfarande en vit fläck på kartan och så får det ju inte gå till. men nu känns det som att man är redo att upptäcka både Málaga och vad som finns utanför och norr om själva solkusten, Costa Del Sol. Och söndagar är ju det mesta stängt så det skulle passa utmärkt för att starta bilen, ge sig ut på lite upptäcktsfärd, en huppe-gupp-täcktsfärd som den gode Broberg en gång sjöng om. 
Jag gillar fotboll och sport i största allmänhet. Spanien är ju ett riktigt stort fotbollsland, landslaget rankas åtta i världen och på klubbnivå ska vi inte ens prata om. Barca och Real, say no more...
Ligapyramiden ståtar i topp med Málaga, Sevilla (21 mil) och Real Betis (Sevilla) i första divisionen, Granada (13) och Cádiz (24) i den andra vad gäller just Andalusiens deltagare. Inte sett Málaga ännu, dom kränger ännu så länge i botten av tabellen så det kanske brådskar? Vi har susat ut ett par söndagar på landsbygden, inte så långt men likafullt landsbygd. Förra söndagen for vi till Coín, käkade lunch på en engelsk bar. Mycket britter i Coín, en stad med 22.000 invånare. Vi såg hemmalaget spela i den femte divisionen, kanske tvåhundra som gapade väldigt, hemmafärgade såklart. Och igår for vi först till en jättestor blomster-/trädgårdsodling för att se ut...ja, kanske plantera ett citronträd? Eller varför inte avocado? Upp över Mijasbergen med en slående utsikt över alla kullar och där cyklister tränar tidiga helgmorgnar, fatta hur dom sliter i långa och oerhört sugande uppförsbackar. Men desto skönare nerför.
Vi tankade, personal ute hela tiden och sköter tankningen, kanske erfarna av smitare? Känns lite som när man var yngre, väldigt mycket yngre och körkortsny.
Sen fortsatte vi till Alhaurín de la Torre (39.000) som vi upplevde som kanske lite välmående? Snyggt och prydligt och med en flera kilometer lång boulevard med fina promenadvägar på varsin sida om. Vi hittade fotbollsarenan och ibland så häpnar man...för att vara femtedivisionen så höll den högsta klass. Läktare med tak, två barer, souvenirshop och lika fräscht som i själva staden. Lite mindre livat men med lika mycket folk, kanske 3x100?
Hemmalaget leder serien och samma Coín som förra helgen stod för motståndet.
Efter matchen hittade vi ett "hål i väggen" där vi lunchade. Jättefint efter en smal trottoar på en ganska brant gata, "El Toro" hette restaurangen. Söndag igår och såklart mycket familjer ute och äter, ser himla fint ut. Och väldigt, väldigt osvenskt.

Alltså...vi pratar division 5!
Alltså...vi pratar division 5!
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
Läs hela inlägget »
På tal om att också äga en hund... På tal om att också äga en hund...

Knappt ett år på plats nu. Vi anmälde oss ganska snabbt på rekommendation hos Pilar, en spanska som pratade engelska och hade privatlektioner i just spanska. Det var inte min femma, hoppade av ganska snabbt medans Eva fortsatte traggla ett tag till. Pilar var säkert duktig, men att sitta mittemot som ensam "elev" och hela tiden på tå, det blev nervigt och ingen annan än jag och Eva fick ju svara.
Näe, glad att slippa. Engelskan funkar oftast hyggligt, man läser det i skolan idag, men det är med stor förvåning jag ofta möter servicepersonal i olika skepnader: affärer, restauranger, biografer, idrottsarenor...där man inte kan prata engelska. Och visst...har jag åkt ända ner hit så ska jag väl ta seden dit jag kommer.
Och det gör jag, spanskan är ju ett världsspråk idag, långt före franskan, italienskan, tyskan men fortfarande en bra bit efter engelskan. Och att man inte kan prata engelska hyggligt när man är i gryende ålder, ung och på väg ut i livet...ja, det ser jag som ganska sorgligt ändå.

Vi reste runt några veckor i Thailand/Malaysia för några år sen. Vi var långt inne i Borneos, inte djupaste, men långt inne i djungeln där man kanske inte möter turister dagligen och...ja, såklart hade man sitt inhemska språk men man talade också god och förståelig engelska. Borneo, tillhörande Malaysia, så långt bort kändes det som och där dom absolut inte hade en susning om väderfenomenen (snö) som vi drabbas av årligen. Nu har dom andra, mera allvarliga väderfenomen, att bry sig om, men engelska kan dom.
I samma världsdel som Sverige, fast i andra ändan då, längst ner, så fixar inte en trettioårig spanjor att föra ett kortfrasigt samtal på engelska. Jättemärkligt, förvånande, sorgligt och lite klent tycker jag nog. Varför då, då, undrar man stillsamt? Ja, till att börja med så dubbas allting till spanska. Dom får aldrig riktigt chansen att ta till sig engelskan. Filmerna på bio dubbas, TV-serierna dubbas. Tänk att leva ett helt liv utan att höra hur Tom Cruise, Arnold Swarzenegger eller vilken skådis som helst, Meryl Streep, låter?

Såklart så är dom nöjda (eller inte) med det här. Fast man undrar med all denna turism som sen slutet på 60-talet suktar efter spansk sol. Språket sträcker sig långt bort i syd- och latinamerika, och hur mycket folk bor det inte där? Så språket är mäktigt, inget snack. Men polackerna läser engelska i skolan, inte spanska. Belgarna pluggar engelska, folket i Malaysia, japanerna, kineserna. Trots att dom har sitt eget ganska stora språk.
Men som nån säger: "bit ihop eller åk hem". True, so true.
Så nu är det tisdagar som gäller, 90 minuter med Kerstin framme vid katedern. Och det är inte bara jag hela tiden som får frågan. Hon varvar med dom andra också. Boken heter "Caminando 1" och verkar ganska lättförståelig.

Läroboken.
Läroboken.

David och jag spelar i korpen. Fast här heter det League of Padel. I nybörjarklassen, tillsammans och mot 2 män, 2 kvinnor eller mixade lag. Alla i samma serie. Vi har lyckligtvis två segrar på två matcher. Inget att hävas värst över, motståndet har varit, eh...överkomligt. Klubben styr upp och 13 lag deltar. Kul som sjutton och förutom matcherna så spelar jag, det har jag sagt förr, på måndagar med svenskgänget och lördagar med det internationella gänget. Som för övrigt ska samlas en lördagkväll här framöver ute på restaurang. Skitkul och en annan kommer ju att sitta där som en liten fågelholk när dom går loss. Som tur finns det en engelsman och en schweizare som översätter emellanåt. Spanskan Dahlenlund, spanskan, kämpa!

Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?
Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?

Niklas Källner, ni vet han med lite tjocka brillor som alltid gjort finurliga intervjuer på gatan i SVT-programmet Skavlan...han har berättat om sitt mantra, sitt djungelordspråk. En skotsk präst/författare levde 1850-1907, hette John Watson men blev Ian Maclaren under pennan. Han myntade uttrycket som så snyggt avväpnar alla onda tankar om andra människor.
Jag tycker orden är så mitt i prick. Du har ju inte en susning...så utgå alltid med vänlighet, liksom. Du vinner på det, tjänar på det. 

Läs hela inlägget »
Det lilla laget uppe i bergen. Det lilla laget uppe i bergen.

Spanien går mot höst. Lite svårt att ta in eftersom en spansk höstdag till mångt och mycket oftast verkar te sig som en svensk...ja, en svensk högsommardag. Törs man säga det? Utan att få på sig att man inte uppskattar svenskt väder?
Sverige ståtar med F-Y-R-A helt olika årstider och det ska man (är jag) oerhört stolt över. Svensk vinter med fem grader kallt och kvarliggande snör på gator och torg, vad slår det? En svensk vår? Svenska sommaren med all grönska? Och hösten sen, med en färgpalett så att man kan bli tokig?

Vi spenderade tre månader hemma i Sverige i somras. Det var inte så vidare fräsigt. Men långt nere i södraste Spanien var det då i stället 40-45 grader och just då så var jag ganska nöjd ändå att vara på "hemmaplan".
Månad 9, 10 och 11 sägs vara dom finaste och skönaste. Då är klimatet mycket som det är en fin högsommardag norröver och just nu i slutet av oktober funkar ett strandhäng utmärkt och t.o.m. ett dopp i havet går an. Nätterna däremot och morgnarna...där känns det att hösten är här. Oisolerade hus gör att råheten smyger sig på under morgontimmarna innan solen tittar fram och gör sitt. Vartefter så får vi välan också användning av AC´n i sovrummet och vardagsrummet.
Men några fyra vädermässigt helt olika årstider finns inte. Spanjorerna ser att det står höst i almanackan och klär sig därefter. Storjacka på, tröja under, handskar och även mössa synes i gatubilden. Vi hade besök här i veckan av Evas dotter med familj från London. Dom knallade med badringar, madrasser och allt ner till den allmänna poolen och jag kan tänka mig att "the locals" stod och smög bakom sina gardiner och viskade: "vad är det där för folk?"

Vi går mot ett år i Spanien. Radhuset vi hyrde på rekommendation att just göra så. Hyra först. Man kanske byggt upp en lite romantiserad bild av att flytta till Spanien? Kanske man inte trivs? BÅDA ska ju trivas. Framför allt så ska man trivas individuellt, tror jag. Viktigt att båda har en fritid att njuta av. Jobbet har inte varit nåt bekymmer för oss, vi hyrde ju ett kontor i stan och klockan på ringning vardagmorgnar innan helgen kommer. Vi spelar padel båda två, kanske 2-3 ggr/v. Jag gillar att åka upp efter bergssidan där det lilla fotbollslaget spelar sina div. 5-matcher, ett hundratal som verkligen bor där uppe och kanske inte riktigt har möjlighet att susa in till Málaga (33 km) för att se La Liga.
Jag har ingen riktig koll på fotbollspyramiden. Club Deportivo Mijas uppe i bergen spelar i Andalusiens Primera Divisíon, jag får det till den femte, möjligen sjätte divisionen i pyramiden.

Basket har vi dock varit på. Unicaja heter laget, hårdsponsrade av banken med samma namn. Spansk basket rankas som Europas bästa nation, tvåa efter USA i världen och Liga Endesa hade förra säsongen ett publiksnitt på 6.447 där Unicaja låg lite högre, hade 7.116/match. Hemmalaget rankas relativt högt och förra säsongen spelade man semifinal mot Real Madrid som sen förlorade mot Valencia i finalen. Noterbart är att Sverige rankas 29:a i Europa samt 54:a i världen, hm...
Artisten och hemmasonen Pablo López har spelat in Unicajas hemmahymn "Tu bandera" som betyder "din flagga", mäktig och med barnkör i kyrka som maffigt pålägg.

Lagets logga.
Lagets logga.

Fotbollen då? Ja, Málaga kränger ju i La Liga (högsta serien), bara en poäng och sist efter nio omgångar. Ett publiksnitt på 23.700 på La Rosaleda som tar 30.300. Vi siktar på match under hösten där biljettpriset varierar beroende på vilket lag man möter. Kommer det t.ex. ett bottenlag på besök så ligger priserna på 15-60 euro, Atlético Madrid 40-120 euro och ramlar Real Madrid eller Barcelona in...ja, då vill det till att vända upp-och-ner på plånboken, då kostar det 100-175 euro. Alltså med dagens gällande kurs 972-1700 svenska kronor. ÄNDÅ!...ändå...så fyller lagen arenorna. Alla vill ju se storlagen och sänker man priserna mot andra lag så är det också ett bra sätt att fylla på.
Málaga är landets sjätte största stad och utan ett lag i högsta serien i fotboll är nog otänkbart för många. Så nu får dom nog börja rycka upp sig! 

Fotbollslagets logga.
Fotbollslagets logga.

Åsså kommer vi till padeltennis, eller bara padel. Stort som sjutton i Spanien och latinamerika, framför allt Argentina. Världsrankingen ståtar med Argentina, Brasilien och Spanien i topp. En kille från Uruguay finns först på 56:e plats som förste man utanför ARG/BRA/ESP-dominansen. Sex "utlänningar" på topp 100. Sverige har upptäckt sporten, bl.a. så har gamle tennisspelaren Jonas Björkman tillsammans med Måns Zelmerlöw (!) startat en verksamhet i stockholmstrakten. Inomhus såklart, så priserna är tyvärr fortfarande ganska höga. Vi spelar padel flera ggr/vecka och betalar ca. 5-6 euro/tim. Och utomhus. Lördagförmiddagar tillsammans med ett ordentligt internationellt gäng från Spanien, Schweiz, Argentina, Tyskland och England. Måndagkvällar med ett gäng svenskar.
Vi har också anmält oss till en slags korp, League of Padel, nybörjare. En serie som styrs upp av klubben på plats med spelprogram som räcker över hela hösten, vintern och våren. Spännande, och jag spelar tillsammans med David som driver ett B&B i Fuengirola. Eva ilag med en annan svensk kvinna och här skiljer man inte på kvinnor och män utan alla i samma serie.  

Klubben som arrangerar League of Padel.
Klubben som arrangerar League of Padel.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.

Så vad det gäller bollsporter så är fotboll, basket och padel klart framträdande.
Ishockeyn är obefintlig, innebandy finns fast på undanskymd plats. Beachvolleyboll väldigt stort och vi bor granne med en landslagsspelare. En dag stod han och bytte däck på bilen. I bar överkropp...och vad hette det, hunk? Vanlig volleyboll tveksamt eftersom det spelas inomhus. Finns säkert, men i liten skala. Inlinehockey däremot, ett lag finns i Fuengirola och nåt slags seriespel finnes. Laget kallas Lions.
Handboll, då? Jodå, vi har hittat ett lag i stan. Men dom är embarmligt dåliga på att affischera inför matcher. Oklart också på huruvida det är ett seniorlag eller inte. Tjejerna ser unga ut och läktaren kryllar av föräldrar/anhöriga som vrålar andan ur sig så fort nåt går dom emot. Tränaren har ofta "hårtorken" med sig på bänken och den kör han stup i kvarten. I Sverige har han varit borta för länge sen, häktad t.o.m.

Handbollslaget i stan.
Handbollslaget i stan.
Inlinehockey, nån?
Inlinehockey, nån?

Ja, så är det på sportfronten! Åtminstone efter ett år boende här nere. Vi susar runt och uppskattar att sitta på en läktare, insupa lokal idrott, en caña inom armlängds avstånd och bara åka med. Livet på en pinne. I alla fall som åskådare. Fast i padel deltar vi själva och det är jäkligt kul.

Läs hela inlägget »
"Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller. "Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller.

Vecka 41 varje år så firas/hyllas skyddshelgonet jungfru Rosario med festligheter, parader och uppträdanden i Fuengirola. Det finns en stor feriaplats (ca. tre fotbollsplaner) där allting händer. Fre-tor detta år, och är det nånting som spanjorer är bra på så är det att fira. Mycket bottnar såklart i religionen och gamla traditioner.
Helgdagar lite här och var beroende på var i landet man bor.

Den här gången alltså jungfru Rosario i fokus, för många kanske inte så viktigt men dock en chans till att vara lite extra glada. Fortsatta vardagar, klockan på ringning, men det verkar som man fixar det galant. Smygstart förra torsdagen på feriaplatsen med ett enormt tivoli och karuseller som skulle mötas med rött kort i Sverige. Ett trettiotal casetas, slags lokaler där det serveras mat/underhållning av allehanda slag. Mat, underhållning och bara sin "egen" caseta dit man går för att träffa sin familj och sina vänner.

På fredagen exploderade hela stan i en enda stor kostymparad. Männen i sina finaste gå-bort-kostymer, kråsskjortor och blankpolerade skor. Och kvinnorna! Flickorna och alla ända upp till gammelmormor! Färgpaletten exploderade i flamencoklänningar av alla sorter. Man tar på sin finaste klänning på morgonen, lite maffigaste håruppsättningen och sen spenderar man dagen på kafé, med matkassar och såklart med sin familj. En parad från ena sidan av stan till den andra (feriaplatsen) innan ferian invigs på kvällen med ett rätt maffigt fyverkeri. Här pratar vi inga häxpipor, ettöres eller fjantiga bomber...näe, här har (igen) nordbor ganska mycket att lära, när det gäller konsten att verkligen f-i-r-a.

Vi såg från vår terass allsjöns sprakande fyrverkeri, och det stoppade inte vid några tio minuter...näru, här braskade man på med långt bortåt en halvtimme. Roffe klarade sig jättebra, han hade inte en susning vad som pågick, låg mest och såsade.
Jag tycker att man är ganska pigga på med sina helgdagar. Den här veckan kallas ju Feria y Fiestas Del Rosario efter skyddshelgonet, som sagt. Spaniens nationaldag igår (12/10) med stort firande på feriaplatsen, tillika avslutningsdagen på ferian.
Vi gick ner till feriaplatsen igår. Spanska flaggor överallt och när vi gick hem så vällde det in lokalbor, spanjorer. Dom har alltid för vana att gå ut sent när det vankas festligheter, ett restaurangbesök eller ett kafébesök. Lite annorlunda tänk än vad vi har uppe i norr.
Ett gigantiskt tivoli, alltså vi pratar gigantiskt! Och sen alla dessa casetor som bjöd på respektive underhållning, mat och dryck. Flamencoklänningar, häst och vagn med män klädda i såna däringa snygga hattar med raka brätten, heter det så förresten?

Här nere i Andalusien kompenseras folket ifall en helgdag infaller en söndag, då får man en ledig dag på måndagen i stället.
I tisdags backade ju Katalonien från ett utträde ur landet Spanien. Man vill förhandla vidare, något som antagligen styret i Madrid aldrig kommer att gå med på. Så det har varit mycket fram och tillbaka, så också här nere i syd. I söndags anordnades en STOR manifestation på ett stort torg i Fuengirola där folket protesterade MOT ett utträde.

Många experter tror att fortsätter katalanerna sitt engagemang för utträde och när då också den spanska polisen gick så pass hårt fram...ja, då finns risken för allt våldsammare sammandrabbningar. Nu backade man ju i veckan, luften kanske lite grann ur. Jag hänger hyggligt med, kollar nyheterna (dom svenska) och förstår att det här är nåt som historien har burit med sig i många, många år. Minns ju hur gamla Jugoslavien spelade i blå/vitt matchställ i fotboll. Så kom kriget och vips så fanns inte Jugoslavien längre, i stället en uppsjö andra, nybildade länder. Inte hade jag en aning om alla underliggande konfliker som pågått i kanske hundratals år. Så vi ska nog absolut ha respekt för inhemsk politik och kanske heller inte åsikta oss för mycket. Jag har i alla fall inte all den kunskap som krävs.

Jag har tappat min mobil i backen många gånger. "Men nu så"...nu gick den sönder. Men icke! Den har hållit alla gånger utom den senaste, då sprack glaset. Och nu måste jag in och lämna den på lagning. Å HUR FAAAN SKA JAG KLARA MIG???
Begriper att det kommer att ta några dagar. Så nu kommer jag att ställas inför ett stålbad som heter duga. Och det här bevisar bara hur förtappad och bedrövlig man ändå är. Ska man inte kunna klara sig utan mobilen några dagar? Ingen som ringer ändå. Men hur ska jag kunna hålla mig à jour med fotbollens alla härliga resultat Europa runt t.ex? Visst är det ämligt? Såklart så dör jag inte, men jag kommer att vissna, jag vet det. Ligga där utan kontakt med omvärlden. I tjugofyra timmar, kanske dubbelt så många. Eller, gud förbjude, över helgen då det sparkas boll överallt? Nån säger att det finns tabletter man kan ta, så blir man frisk. Kanske tulla några ur älskad hälfts röda dosett som hon sitter pillar i? Eller också bara bita ihop. "Det är krig i Afrika" som nån sagt nån gång. kanske t.o.m. ett gammalt djungelordspråk om man frågar Dragos, som han hette i Gefle Dagblad när jag var liten. Fantomen, alltså.

Fröken heter Kerstin. Jag får sitta i ett klassrum på Svenska Skolan i Los Boliches och lära mig spanska. Nybörjarkurs. Vi anmälde oss till Svenska Kyrkan och deras dito när vi kom hit, men det var lite rörigt och inte så strukturerat. Provade att gå privat hos Pilar, absolut inte min grej att sitta ensam mittemot en spanjorska som spände ögonen i en och bara pratade engelska. Näe, Kerstin är svenska. Och vi ett tiotal svenskar som kan babbla svenska emellan allt tragglande på inhemskt språk. Det känns mycket tryggare. Bara det inte blir nåt prov, huvva!
Spanska är en knixigt språk. Man hälsar olika beroende på morgon, middag eller kväll. Noga det där. Betonar kvinnan vartefter hon är ogift eller inte (how do I know?) och betalning av ölen eller kaffet ropar man inte "la quinta, por favor" efter. Näru! Det ska gå ordentligare till och, hm...ja, jag får återkomma om hur man säger, hm...

EFTERLYSNING!
Ett sätt att nå ut än mer. Jag skriver om vårt lappkast i livet, flytten till Spanien och saker och ting som sker medans vi lever här. Svårigheter, glädjeämnen och allehanda vad som helst.
Jag vill nå ut mer! Mottager gärna tips och trix på att bredda mig. Kommentera gärna och se också under "urorbobanon" på Instagram, där finns lite schyssta bilder och funderingar. Facebook såklart där jag heter som jag heter.

En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Hon. Alltid hon.
Hon. Alltid hon.
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Paletten tar aldrig slut.
Paletten tar aldrig slut.
Läs hela inlägget »

Har ju lovat berätta lite om mina fyra absolut största kärlekar i livet. Och om han som hela tiden under alla år följt mig musikaliskt. Han från Orminge utanför hufvudstaden, bodde han inte där som liten, tro? Första skivan 1975 ("Vargmåne"), jag skulle fylla körkort bara månaden efter släppet. Med skivan hakade jag på och fast blev jag. Kärlek #1, #2 och #3 har hela tiden fått följa mig på konserter med Ulf Gerhard Lundell, det har blivit så. Och ingen har direkt klagat, det har ju inte varit nåt embarmligt högljutt med konstiga trum- och gitarrsolon, näe...en pennans frontfigur har han varit som oftast. Tycker i alla fall jag.

Och nu ska jag skriva om kärlek #4...hon sitter här bredvid. Och jag tvekar lite, ska jag verkligen berätta vad jag känner? Nu vet ju hon det i och för sig, men ord på pränt kan ju tolkas lite annorlunda, man kan tyda "mellan raderna" på ett sätt man inte gör verbalt. Dom andra är ju preskriberade sedan många, många år. Men Eva, som hon heter finns ju just idag, vi sover i samma säng och vi träffade Elvis i Las Vegas under 8 minuter 2014.

Sommaren 2010 hade jag repat mig hyggligt. Kärlek #3 såg jag långt borta i horisonten, på väg nån annanstans. Lundell "var räddningen i mörkret" som han en gång översatt från en gammal Neil Young-låt, cover också den faktiskt (Hep Stars/"Mot okänt land"). Jag bodde högst uppe på stadsdelen Brynäs, en tvåa sedan flera år. Jag hade en lite funktion i Gestriklands Fotbollförbund, mittemot på styrelsemötena satt en kvinna, hon liksom jag genuint idrottsintresserad. Jag sprang en hel del på Friskis & Svettis på den tiden, bl.a. ett bra sätt att skingra deppiga tankar runt bortsprungna kärlekar. Stötte såklart på den här kvinnan där också, hade ju lite klart för mig hur hon funkade, idrottande son både i fotboll och innebandy, socialt engagerad alltid och mestadels hela tiden. Så jag ställde frågan där uppe utanför gympasalen på F&S: Kan vi inte käka lunch nån dag? Vi gjorde det och det här var i november 2010.

Ever since that day. Ja, så har det faktiskt blivit. Ända sen den dagen så har livet blivit ordentligt värt att leva. 
Människan ifråga heter Eva Monika (med k). Uppländska och fem år yngre än mig. Jag har gamla klass- och skolkompisar som fortfarande är tillsammans. En del hittar rätt på en gång. Andra trevar, testar, misslyckas och letar hela livet. Och andra, som jag då, ger ändå aldrig upp utan vågar fråga, tar ett nej, får på skallen ibland så att skallen bågnar och har svårt att hela. Men reser sig på nio och hamnar till slut där man vill vara. Fördelar och nackdelar förstås. Minus är väl att många år kan kännas bortkastade. Plusset står för en grym och stryktålig livserfarenhet. Som i slutändan ger resultat. Människan ifråga har helat, hjälpt och styrt upp mig på rätt kurs. Till slut så vände jag ut och in på mig och mitt liv. Det var enda chansen att få henne kvar. Och hon gjorde det! Stannade kvar. Tog mig i hampan, såg mig i ögonen och gav mig både kunskap och styrka att inte likt strutsen...ja, ni fattar.

Jag hittade fram. Hon hittade också fram. Och sånt är väl jävligt kul när det funkar? Så nu står vi där vi står. Bor i Spanien, inga biologiskt egna barn men 6,5 barnbarn utspridda lite här och var. Tre i London, två i Uppland och 1,5 (tvåan på g) i Gävle. 
Eva gav mig chansen att vara mig själv. Klok nog att begripa att under en fasad finns ofta en sanning, en äkthet och en ändå, får jag nog säga, en jävla bra kille.

Det blev tuffa tider. Hon menade hela tiden på att hon aldrig var rädd för sanningen, att hon bestämt sig och att jag inte behövde vara rädd. För det var jag såklart. Skiträdd att hon skulle vända och gå. Jag tror hon mässade på om det här, att bara man är ärlig så blir det bra. Hon sa att hon såg vem jag var, bakom alla dessa "bruna kuvert", som det en gång i tiden hette. För jag hade levt ett...ja, sådär liv efter min skilsmässa 1999. Skadade ingen annan än mig själv. Visst, tillkortakommanden gentemot barnen blev en naturlig följd av dålig ekonomi men i slutändan var det bara jag som alltid tog den värsta smällen.

Eva hjälpte mig att lösa allting, det var en del, och idag har jag ingenting att oroa mig för längre. Och jag vet ju att ifall hon nobbat den där lunch-dejten, hon hade en röd jacka på sig, jag vet precis var och hur vi satt och vad vi åt och sen när vi skildes åt så sa jag dom bevingade orden (det där låter det): "det här gör vi nåt bra av". Jag kände nog ganska omgående, visste ju vem hon var genom idrotten, att liksom "sumpa inte det här nu"...

Jag fick en son 1987, en dotter två år senare och 2010 träffade jag Eva. Min bästa vän och älskling all around the clock. 
2014 gifte vi oss i Las Vegas och nu bor och arbetar vi på solkusten i Spanien. Mina första barnbarn börjar rassla in, Martin ska bli pappa i april, datum samma dag som min egen pappa fyller år. Stinas grabb Gabriel är född på min födelsedag. Värsta pricken över i:et vore väl, ja..?

Man ska inte summera ihop livspusslet med nån slags målgång, men visst känns det som att jag hittat rätt till slut. Som sagt, en del söker hela livet, andra springer på redan dag 1 och för en del blir det varken eller. Har jag då kastat bort massvis med år? Ja, det kan man väl säga. men det får ju heller inte bli nåt man grämer sig över. Så här blev det för mig, det tog tid, mognade inte fort nog, livet fick massvis med konsekvenser men en dag i november för sju och ett halvt år sedan så ramlade poletten ner.

Alltid haft en hög moral, och hör här nu: men inte alltid kunnat nå upp till den i praktiken. Hur får man ihop det då? "Ja, säg mig det. Säg mig det, den som vet".
Det sjunger Ulf Gerhard i en av sina allra bästa sånger: "Ut ur mörkret" från 1995. Den har jag lyssnat på sååå många gånger, helvitte vad bra den är! Nästan nio minuters livsberättelse à la top notch.
Nyårsafton 2015Göta Lejon i Stockholm, uppe på Södermalm. Vi såg hanses hittills senaste konsert med full sättning. Alla trodde/önskade nog att han skulle köra över tolvslaget, men kvart över elva slog han an sista ackordet och vi vandrade ut i nyårsnatten, upp till Mosebacke Torg och Terassen där vi vid tolvslaget såg ut över hela stan med alla fyrverkerier som tänkas kan. Hundratals människor i samma anda skålade och önskade ett gott nytt, till varandra och hela jävla världen. Jag lever med min älskling, hon lever med mig och fy fan vad vi är bra. Men hon är ändå bäst!

Nu har jag vecklat ut mina fyra absolut största kärlekar (med betoning på e´et). Det har varit lite svajigt att skriva, första gången jag berättar men är så pass gammal att jag inte skäms (?) en sekund och med all jävla skit i bagaget så är jag starkare än nånsin och med mig har jag darling pretty, upplandsfödd med huvet på skaft och ett skratt som fäller den bäste. Plus en jävel på att dansa.
Slutklämmen då? Ja, kanske att Ulf Gerhard Lundell "rår för" alltihopa? 

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2005. Skivan kom 2005.
Lundell är alltid kvar. Oavsett vad som händer i livet. Nu verkar han ju ha tackat för sig och visst, jag tycker det är synd, men han är ju ingen ungdom längre (f.49) så jag unnar honom såklart livet efter musiken. Eller kan man verkligen sluta med musik? 
Vi såg hanses hittills (?) sista konsert nyårsafton 2015 på Göta Lejon i Stockholm. Vi trodde nog att han skulle köra över tolvslaget, men han slog an sista ackordet till "Snart kommer änglarna att landa" strax innan elva och vi promenerade efteråt
Götgatan upp och tog av höger upp mot Mosebacke Torg där man ute på den stora terassen kunde se hela stan tillsammans med hundratals andra och över hela stan sprakade fyrverkerier när året gick i mål och ut på andra sidan. Att rekommendera. Gå dit ifall ni inget annat har på agendan.

När jag flyger, och det blir ju några vändor om året, så har jag alltid en fin spellista med Lundell i lurarna. Av sig själv så har det blivit nån slags bra tradition att Ulf Gerhard slår följe vare sig jag ska uppåt eller nedåt på kartan.
Sommaren 2005 släppte han "Högtryck", en skiva som inte fick de mest strålande resencioner, förutom från oss supportrar förstås. Jag var mitt uppe i IK Huge och dess ungdomsfotboll, tränade flicklag. Och såklart var hon fotbollsförälder, såklart var hon det. Sju år yngre än mig, kärlek #3. Jag var 48 modiga mot hennes 41.

Nu tänker jag inte dissekera vår relation fullt ut. Den varade ganska precis tre år, och tre år som tog lika länge till att ordentligt komma över. När vi kände vibbarna första gången så stod vi på en parkeringsplats på Måsbergets idrottsplats. Jag hade ganska nyligen flyttat till en tvårummare på Brynäs. En lägenhet jag gillade skarpt efter att ha flackat i lite sämre boende sen skilsmässan 1999. Och såklart så ska ju ingenting vara enkelt och smidigt här i världen. Hon hade två flickor, varav jag tränade den yngsta. Hon hade också en relation med pappan som hon bodde tillsammans med men var på väg ut ur. Så vi fick till att börja med träffas kortare stunder, aldrig under dom mörkare timmarna på dygnet. Pappan var väldigt sjuk och hennes relation var av det "vårdande" slaget. Knäade under tyngden och hade sedan länge odlat tanken på att avsluta. Men hur enkelt är det på en skala? Pappan till ens barn som bara blev sjukare och behövde all hjälp han kunde få. Barnen som varken tillät eller kunde se att mamman klev av, hur enkelt var det?

Jag minns så väl hur hon på sjukhuset öppnade sina tankar gentemot en präst, dit hon gick då det blev lite för tungt. Prästen hette Mats, minns det väl, sa några väl valda ord som jag inte glömmer i första taget: "Bättre att en går under än att båda gör det". Tuffa ord. Tunga ord. Men det hjälpte henne att till slut avsluta relationen som inte längre innehöll det som väl varje relation borde bestå av, nämligen kärlek. Ömheten och närheten mellan varandra. Den fanns inte där. Dock var hon tvåbarnsmamma och så jäkla enkelt kan det inte ha varit att vara en egen individ i allt det här vårdande.

Så en dag sa hon ifrån. Och mycket kan kanske tillskrivas mig som fick henne att gå. Lika mycket trösten från Mats på sjukhuset och hans ord. Men också längs efter vägen en god vän som pushade och hjälpte henne. 
Men allting har ett pris. Och här blev priset livet dom hade levt i stadsdelen dom bodde i. Bekanta, kompisar och t.o.m. vänner dom nästan dagligdags umgicks med vände henne ryggen. Och det läskiga var att man ändå inte fortsatte att umgås med pappan till barnen... Där tänker jag bara fortfarande att: Fy fan!

Så vi började träffas, med hennes barns goda minne av att det var hon som gick. Trots att hon försökt förklara varför. I första hand för att själv överleva. Barnen var här 14 och 16 år gamla, två flickor.
Tuffa tider följde. Spenderade mycket tid hos mig, då hennes barn med all tydlighet tagit pappans parti. Det var jobbigt. Men vi hittade tid för varandra och åter igen...Lundell har skrivit många fina berättelser som tål att lyssnas på igen. Och igen. Och faktiskt igen. Om relationer, åtrå, längtan efter nåt bättre och bara vädret. Bara det! Vi såg väl Lundell en tre, fyra gånger, första gången på Gasklockorna i Gävle.
Vi åkte till London när jag fyllde 50 och Tony kom in med tomtebloss på Amalfi nere i Soho, jag visste ingenting. 

Jag hade haft jobbigt med plånboken i många år i spår efter skilsmässan, inte världens enklaste erkännande att delge en ny kvinna. Men vi krånglade på och pratade om att flytta ihop så småningom. Men hennes barn bromsade oerhört. Hon hade det dittills största hjärtat jag träffat på och jag vet såklart att hon slet med näbbar och klor för att få sina barn åtminstone lite neutrala. Jag minns hur jag en gång köpte pizza till oss allihop, men flickorna blåvägrade att käka tillsammans med oss. Så jag gick därifrån, och jag tog också deras två fortfarande varma pizzor med mig, dom skulle fanimig inte få nån pizza av mig inte...och jag dammade kartongerna rakt ner i soptunnan ute vid vägen och åkte hem till mig. 
Mina bästa ord att dela med mig av...
Mina bästa ord att dela med mig av...

Allting är förgängligt, heter det så? Visst gör det? Att allting förr eller senare tar slut, att allt slutligen fasas ut i...ingenting?
"Kom och sätt dig". Vi hade varit ute och käkat, på dagen tre år sedan vi träffades. Så tajmingen var inte av det snyggare slaget. Och den meningen glömmer jag inte. Efter tre år tillsammans så säger hon ifrån. Barnen bromsade allt för mycket och visst anar jag såklart också att det där med periferin, att när nån till slut säger ifrån, så står det nån annan och väntar ute i periferin. Släggan slog rakt in i skallen. Allting svartnade och julen det året låg jag hemma i lägenheten, träffade inte nån. Inte mina barn eller nån annan. Julfirandet fick dom klara på egen hand, det som vi annars traditionsenligt brukade hålla hos min syster. En hemsk jul och ett lika hemskt nyår som jag spenderade inom vita väggar under uppsyn av betalt personal. Så jävligt mådde jag. Det tog länge, länge innan jag repade mig. Krossat hjärta, heter det så? Och inget jag då flaggade värst med.
Idag är det längesen, hjärtat har läkt och nya vindar har blåst och blåser både fram och bak. Det här var 2008 och Lundell hade givit ut ännu ett album: "Omaha". 

Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.
Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.

Jag har aldrig riktigt spelat teater. Försökte lite smått en gång när barnen var små, men det funkade inget vidare så jag hoppade av. Amatörteater. Sen spelar jag ju lite gitarr hemmavid, skriver lite och bangar inte för att stå framför en grupp människor och bete mig, sjunga, berätta, or whatever. Har ju en plan om att skriva en bok, historien finns redan och den går i andan "what if?". 

En kille i padelgruppen spelar lite amatörteater, Fredrik heter han och duktig som sjutton på padel. Det finns en engelsk teater i Fuengirola. Salón Varietés Theatre, hundra meter från kyrktorget. Fredrik har spelat lite teater där, hade nån roll här nu senast och han rekommenderade mig att gå dit. Varför då, då? Jo, för att man kommer att sätta upp "Spamalot", musikalen baserad på Monty Python´s Holy Grail ("Jakten på den heliga graalen"). Och det skulle till att bli audition inför uppsättningen i Fuengirola. Så jag gick dit, fick sjunga några toner ur "Always look at the bright side of life", ni vet. När Brian hänger på korset och på korset bredvid hänger Eric Idle´s rollfigur och hävdar att man ändå ska se livet från den ljusa sidan. Som för övrigt också var en kanonrulle med Jack Nicholson och Helen Hunt från 1997, minns ni den? "As Good As It Gets" och Nicholson hade mycket ticks och trix för sig. Jag minns speciellt en scen där han rusar hem till HH i regnet och ifrågasätter deras relation. Han äldre, hon yngre. Då svarar hon typ: "if you´re gonna be my boyfriend...", bla.bla. Då suger han på det en stund innan han tyst för sig själv säger belåtet: "boyfriend"...han är alltså mycket, mycket äldre än henne.
Rollen på teatern då? Jo, nu ska jag spela munk! Tio föreställningar.

Det är knixigt, det där med kärleken. Kärlekarna. När lär man sig? En del lär sig på en gång, lever fortfarande med sin första kärlek. bara att hoppas att dom fortsatt gör det med kärlekens alla viktiga regler såsom samtalet, sexet (fan så viktigt), att unna varandra egentid och att vara lite mallig över sin partner i det hon/han gör. För mig tog det många år efter 1975 då jag träffade min första kärlék, betoning på e´et (glöm inte det). Trettiofem långa år tog det. Och då var vi framme vid Lundells från allra första början tjugofjärde (!) studioalbum. Så begrip att han betytt ganska mycket under alla försök till kärlek. Eller också har han kanske stått i vägen? Tänk ifall han aldrig släppt "Vargmåne" 1975? Hade jag suttit här nere i södraste Europa då och knackat fram dessa undringar? Knappast.
Men så en dag i november 2010...to be continued...

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2002. Skivan kom 2002.

Helgerna är över och vardagen tar vid. Igen. Som den gör. Och allt som oftast så känns det ganska skönt när långa och många helger planar ut till vanliga arbetsveckor, klockan på ringning och man ser fram emot att göra som vanligt, kliva upp, klä på sig och passa tiden till jobbet. Precis som vanligt alltså. Inget lördag hela veckan här inte.

Jag har ju lovat, mig själv framför allt, att vara så ärlig jag bara kommer ihåg. Har ju hamnat i livet på en plats jag känner mig väldigt tillfreds med. Och då är t.ex. alla gamla kärlekar oftast preskriberade sedan länge. Jag har upplevt fyra riktigt stormande, himlavindlande förälskelser. Fyran är jag i nu, den ska jag berätta mer om efter tvåan och trean. Ettan var ju såklart min allra, allra första kärlék, med betoning på e´et, det låter lite mera rekordeligt då, tycker jag nog. 
Tvåan då? Ja, efter ettans avslut 1978 så skulle det dröja många, många år innan nästa omkullvältning, då jag inte kunde sova ordentligt p.g.a. hon där borta, strax utanför stan. Mina barn är vuxna nu, dom fattar nog och som sagt, preskriberingstiden är borta och över sedan länge. Tvåan var inte mamman till mina barn. Ingen bättre mamma fanns än hon, men hon är inte med bland mina fyra största och enda kärlekar (med betoning på e´et). Ibland så blir det så i livet och visst, den här gången blev det så här.

Näe, Kärlek #2 var tretton år yngre än mig. Jag arbetade på en liten byskola 2002, bara ett hundratal elever där alla kände alla. På gott och ganska mycket på ont. "När Karlsson var full ute på byn så visste alla om det dagen efter". Inte bra. Samtidigt var nog barnen lyckliga i all sin oskuld. Stora staden bara milen bort och här sprang sexorna runt i bävernylon-overaller på rasterna och lekte med treorna. Inne i den stora staden hade väl varken bävernylon eller kompis med trean funkat, om man säger så, hm...

Ulf Lundell är alltså den stora, stora gemensamma nämnaren under dom här 37 åren som gått mellan den första och den sista. Inte senaste utan den sista. Trygg i allt nu. Kärlek #1 och jag såg Lundell uppe på utomhusteatern på gamla Folkparken i Gävle. Där började allt. Både för mig och visst också för den gode Ulf Gerhard.
Så jag jobbade på den där skolan, susade runt som både resurs, musik- och idrottslärare, stundtals också klasslärare. Helt utan lärarutbildning, tänk hur det ska behöva vara. Men jag vet att jag slog många ordentligt utbildade gamla fröknar på fingrarna. Jag hade ungarnas språk, det hade inte dom.
Hon då? Ja, hon var småbarnsförälder med äldsta i ettan. Nyseparerad och så blev det som det blev. Jag skild sedan några år med barnen varannan helg. Krånglet var att vi väldigt, väldigt sällan var barnlediga samma helg. Men jag föll som en, vad heter det, fura! Hon var såklart ung, bara 32 och jag 45, inte fjäder i hatten, jag vet inte...men visst mådde jag. Jag hade ju famlat runt lite efter skilsmässan och pang tjong, så tog hon mig på axeln en dag i gympasalen, det var nåt klassuppträdande, minns det så väl. 

Lundell såg vi tillsammans på Skansen. "Club Zebra" fanns ute som ny och jag lyssnade mycket på den. Jag läser mycket text när jag lyssnar på hans musik. Låtarna blir så jäkla mycket bättre då. Och Lundell sjunger måhända rassligt emellanåt, men människan kan skriva, absolutely!
Vår relation varade inte längre än åtta månader. Jag satt fast som i ett skruvstäd som ungkarl igen efter skilsmässan och den suckande plånboken gjorde sig allt som oftast påmind. Men jag var ganska såld, hon hade två barn som jag gillade skapt. Krånglade med pappan om mycket. Så tidpunkten var kanske inte perfekt och på hösten så sa hon ifrån. man får nog säga vad man vill om avslutade relationer men nog står det alltid nån ute i pereferin och väntar. Inget kan få mig att tro nåt annat. 

Tiden efter, med jag på skolan och hon som fortsatt småbarnsförälder på samma skola blev inget vidare. Jag mådde såklart skit av att se henne komma och hämta barnen, jag såg nog till att hålla mig lite undan där vid tidpunkten hon skulle sladda in på skolgården. Och visst blev jobbet lidande. Halvannat år efter vårt avslut så lämnade jag också den där byskolan och nog kändes det som en liten befrielse, allt.
Men jag har aldrig lämnat Lundell. Han kanske har lämnat mig? Knäpptyst sen två år tillbaka. Inte ett ljud, han skilde sig och bor fortfarande kvar nere på Österlen. Men tystnad. Jag vet inte, kanske det är bra? Han har nog så att han klarar sig på banken och yngre blir ju ingen. Det finns några forum på Facebook som inte riktigt verkar kunna gå vidare och kanske acceptera att han gjort kväller. Lite läskigt att läsa emellanåt.

Forum för gamla kärlekar? Finns det sånt? I så fall...ska jag INTE gå med. Jag finns med på deltagarlistan hos några andra, ganska oskyldiga forum, t.ex. "Tipsextraminnen", "Mårtsboslim" om ett härligt gammalt original runt Gävletrakten, såna där som det inte finns plats för i samhället längre. "Snedtänkt" där Kalle Lind spånar i konstiga grejer och konstigt folk. "Vi som älskar vinylskivor" en annan. Sen också såklart flera forum som behandlar livet på Costa Del Sol.

Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)
Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)

Vintern har kommit till södraste Spanien. Det där låter det, "vintern har kommit". Jo, tempen sjunker ner till bara fyra, fem plusgrader på morgnarna och efterskom husen inte riktigt är byggda för kyla så blir det...lite kallt, hm
Spanjorena vill ha regn för att fylla på alla vattenreservoarer inför kommande sommar och värme. Och regnet kommer, och inte i små mängder. Men då vi vet att det är bra för allt och alla här nere, så går ingen omkring och mår dåligt. Vi tittar just nu på en värmekassett att stoppa in i öppna spisen så att inte allt eldande bara går till "kråkorna". Och det var längesen, kanske när jag var liten som ekiperingen nattetid numera består i en hederlig p-y-j-a-m-a-s. Men det ska bli bättring och mer ekonomiskt hållbart att elda med en värmekassetts hjälp. 

Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.
Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.

"Kärleken kommer, kärleken går" skrev Nils Ferlin snyggt en gång och Roffe Wikström sjöng lika snyggt 1989. Såg honom på gamla Café Artist i Gävle och han var väldigt, väldigt kort. Men han sjunger svensk blues som svensk blues ska sjungas, med hjärta och såklart smärta.
Bland mina fyra kärlekar att tala om så kvalar dom tre första in under "hjärta och smärta", inget snack om det. Fyran pågår ju för fullt och kommer att gå i mål obesegrad. Ettan var ju vad den var: den första kärléken med betoning på e´et. Tvåan kom och försvann ganska snabbt med facit i hand, ganska himlastormande och med ett avslut som lite grann drabbade fler än bara mig, hon förälder och jag arbetande på samma skola. Lika fullt "kvalar" den in som en av dom allra största, inte kanske den finaste men kanske en av dom största, som sagt.
Jag är himla glad att fått uppleva flera olika relationer ändå. Inte varit sambo med nån av dom, vi kom aldrig så långt, det var nära med trean, cliffhanger på g!

Exakt. Det blev det...
Exakt. Det blev det...
Läs hela inlägget »

Jag har sett Ulf Gerhard Lundell flera gånger. Inte så där onyttigt massvis med gånger, 48 och sådär som dom riktiga hardcore-fansen, utan kanske tio? Vill nog också påstå att jag var med från början då den första LP´n kom. Hösten 1975 och jag fyllde arton i oktober. På sommaren träffade jag min första kärlek. På logdans strax utanför staden. Kärlek #1. Jag köpte ”Vargmåne” och jag vill gärna minnas att vi lyssnade mycket på den. Vi var tillsammans under tre år, varav ett läsår då hon var utbytesstudent på andra sidan Atlanten. Vi gjorde slut på ståplatsläktaren på Gavlerinken, minns också väl att det var mot Djurgården. Konstigt, men vissa saker i livet sitter som gjutna. Småsaker som kan tyckas obefintliga, men dom fastnar. Mormors telefonnummer, farmors, vad Olssons hund hette mittöver gatan från föräldrahemmet sett, registreringsnummer på några bilar från förr osv…
 
Kärlek #1 slog ner som en klubba såklart och jag tillbringade mycken tid i hennes föräldrahem där vi lyssnade på ”Tush”/ZZ Top, ”The Best Of Bread”, dubbel-LP´n ”Ett Steg Till” med Pugh & Rainrock som vi också såg live uppe på uteteatern på Folkparken. Eagles var stora sen några år och 1976 kom ”Their Greatest Hits 1971-1975”, ja herregud vad bra den skivan var. Och är! Vi såg dom på Gröna Lund i vevan när ”Hotel California” kom 1976, fast året efter tror jag. Grönan är likt Furuvik en ganska dålig konsertplats. Karuseller slamrar och fan vet allt. Vi stod långt bak, minns jag. Undrar om det inte regnade också?
 
Vi käkade Mintolux och Kärlek #1 kom att påverka mig oerhört genom livet, speciellt i musiken men också i sättet att hantera just…kärlek, vilket jag inte hade särskilt mycket framgång i. Det blev ändå fyra stycken. I ett spann mellan 1975 och idag. Många hittar sin eviga hälft tidigt och stannar därvid likt svanarna gör, come what may. Jag fick med mig tre väldigt sorgliga krascher också med tunga tider som följd. Det var aldrig jag som gjorde slut.

Folkparken i Gävle var på 1970-talet stället. Dit man gick för att dansa på Blå Fältet (ungdomarna) och Rotundarn (dom vuxna). Tiden var ju som klippt och skuren för alla embarmliga kostymeringar på dansbanden med sina helikopterkragar. Det var Max Fenders, det var Thorleifs och det var alla såna där konstigt sammansatta namn och längts uppe till höger hängde skylten som lyste i neon och visade huruvida det var ”herranas” eller ”damernas”. Två lugna-två snabba. Jag hade lärt mig dansa foxtrot uppe på Textilgården på Söder hos Acke Söderströms Dansskola och blev med tiden en jävel på det. Jo, faktiskt. Uppbjuden stup i ett men såklart så fick inga snälla pojkar dom söta flickorna. Jag gick väl en slags förtrupp till kompisarna som tog över efter att dansen var slut. Så var det nog.
 
 Jag gick sista åter på gymnasiet när en ljusblå blus satt på gräsmattan våren 1975. Inte jättepopulärt med BH, så hittade jag bara en fin vinkel så sken solen genom blusen, minns det så väl. Jag var 17 och ett halvt, hon skulle bli 16 på hösten. Så vi blev ihop, hon satt bakpå när vi cyklade hem från logdansen, lånade cykeln vidare in till stan och efter det så syntes jag måttligt i mitt kompisgäng. Nykär och oerhört förälskad landade jag in i kärlek #1 med danser på Folkparken, mycket grammofonspelande i hennes föräldrars vardagsrum, ”Peaceful easy feeling”, ta bara den! Vi kryssade runt i min Volvo Amazon ´67, åkte till London över nyår 1977 där vi såg The Ramones på nyårsafton. Vi såg Afzelius, vi såg Pugh & Rainrock där Ola Magnell sjöng ”Påtalåten” och vi såg…och här kommer den gemensamma nämnaren till mina fyra största kärlekar: Ulf Lundell.
Gamla uteteatern ligger förfallen och ska rivas. Jag smög upp där för några år sedan och tog lite bilder. Mycket nostalgi och jag stannade kvar några minuter extra, hm… Där vid räckena hängde vi. Lundell, Afzelius och ”Vandrar i ett regn” bl.a…

Jag har sett Lundell tillsammans med alla fyra. Genom alla år från 1975 och nu senast och kanske sist för två år sedan, (har han gjort kväller?) nyårsafton 2015. Så Ulf Gerhard har betytt mycket för mig, håller honom för landets bästa berättare den här tiden. Köpte skivorna, pluggade texter och lärde mig sent om sider att spela lite gitarr och hur många Lundell-låtar med sina ofta tre ackord har man inte spelat och sjungit. Mestadels hemma i soffan men också en del på fester. Favoritlåtar då?
Ja, första skivan kom ju 1975 och knäckte en rätt rejält. Gillade kanske mest den ganska banala ”Sniglar och krut” tillsammans med ”Jesse James möter kärleken” med alla sina knäppiga verser. Sen fanns ju också såklart ”Sextisju, sextisju” och fina ”Bente”. På våren efter släpptes romanen ”Jack” och då tog försäljningen av skivan ordentlig fart. Och sen kom ju filmen.
Fan, man blir ju väldigt nostalgisk och lite sentimental. Här kan jag redogöra för sånt som hände för 40 (!) år sedan, men vad åt jag i förrgår?
Jag kommer ju såklart aldrig att nämna dom tre första vid namn, dom får heta Kärlek #1 osv.
Åren gick och det skulle dröja innan Kärlek #2 dök upp. Många, många år skulle det dröja.

To be continued…håll utkik...

Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Läs hela inlägget »
Sången kom 1970...vem har INTE hört den? Sången kom 1970...vem har INTE hört den?

Julkrubban är spanjorernas julgran. Enkel matematik. Jag har aldrig i mina dar sett ett sånt all-in vad det gäller julpynt som här i södraste delen av Europa. Och då har vi precis bara passerat andra advent.
Alltid gillat när det göres snyggt, med finess och baktanke. Man slänger inte bara upp nån tomte, nån spenslig julbock och solar upp några julbelysningar mellan två husfasader. Näe, här känns det genuint i all sin religiösa övertygelse.

Mycket och VÄLDIGT mycket kretsar såklart runt krubban, Jesus och Maria och jag kan inte annat än att imponeras över 1) allt jobb bakom, 2) detta all-in och 3) att allting får hänga kvar, inget förstörs och rivs ner. Gissar ju att det sedan långt tid medför en ordentlig spövända i källarvalven på polishuset ifall man blir påkommen med att ge sig på nån förstörelse.

På ett av Fuengirolas mer NK-liknande varuhus (El Corte Inglés), med kanske också priser lite därefter, finns på nedre botten en avdelning som fullständigt gått loss på julen. Och är det nåt jag kan snöa in på så är det att knalla runt bland hyllor och ihopbyggda julkaruseller, deras egna julkrubbe-avdelningar som bara får en av sucka av hänförelse. Hur i helsicke kan man få det så snyggt, så perfekt? Och vilket jobb bakom. Eller också har man gjort det här i alla tider, gissar nog på det. Det närmaste jag kan komma att tänka på är min egen gamla Märklin-järnväg jag hade hemma på pojkrummet en gång för länge sen. Hur jag sparade för att köpa det där loket jag längtat efter, dom där träden för att kunna bygga den där järnvägsövergången. Satte ihop allt, kopplade allt till den blåa transformatorn med en röd "körknapp" och sen tuffade allt iväg runt järnvägen. Många Märklin-fantaster hade en snygg stins-keps, det hade dock aldrig jag.

Men julutsmyckningen i Sverige är inte på denna jord så maffig som jag ser att mycket är här nere där jag strosar runt med fradgan rinnande runt munnen. Inte för att jag vill ha, utan mer som sagt av hänförelse. Ett fint ord: hänförelse (synonymt med hänryckning/förtjusning/brinnande iver/entusiasm/inspiration/passion/exaltation/begeistring). 
Man har många helgdagar som vi som svenskar inte kan relatera till. Tänker inte berätta vilka (kan knappt) men det krämas på ordentligt med lediga dagar och tillbedjan till respektive helgon, som vad jag förstår oftast är vad det är.

Vem kommer med julklapparna?
Vem kommer med julklapparna?

Julspelet på Plaza De Espana i Fuengirola.

Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Pomeransen växer och mognar. Jag tog det för en apelsin första gången, plockade en och åt. Det gick inte så vidare då den är oerhört sur, i princip oätlig. Möjligen går det att göra marmelad på den. 
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti  och fotograferar.
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti och fotograferar.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
  • Bosse H • 11 december 2017 20:37:52
    Tack igen för fina betraktelser. Alltid lika intressanta och roliga att läsa. Fram med skrivmaskinen, Urban.
Läs hela inlägget »
Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska... Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska...

48 timmars ovetskap. 1) Överlever vi? 2) Kommer vi att gå stärkta ur det här? 3) Skiljer vi oss? 4) Jag köpte precis en yxa för att hugga lite ved, kommer jag att använda den till annat än ved? 5) På nån person? 
Många frågor som efter just 48 timmar skulle få sina svar. 1) Vi överlevde. 2) Stärkta, jag vet inte. 3) Nej. 4) Nej igen. 5) Inte idag, kanske nån annan dag, hm.

"Vadå?" frågar såklart vän av ordning. Så låt mig ta det från början. ENDESA heter det (väl slags staliga?) elbolaget som försörjer oss med elektricitet i huset vi bor i. Efter flytten till Spanien förra november så fick vi klart för oss, långt innan dessutom, att saker och till kanske inte riktigt fungerar som hemmavid. Saker och ting kanske tar lite längre tid att utföra, att FÅ utförda och att man kanske inte kan vänta sig snabba telefonkopplingar och okomplicerade, konkreta svar som JA eller NEJ på lika okomplicerade och konkreta frågor.

Näru, så lätt ska vi inte ha det. ENDESA ska förse huset vi bor i med 220 volt in. Då kan vi leva våra liv i högsta välmåga, apparaturer fungerar och livet rullar på som vanligt. 
Men tjoff sa det en dag för tre veckor sedan. Lampor började blinka, TV´n svajade och en osäkerhet spred sig hos oss, "vafan är det som händer här nu då?". Det återgick till det normala ganska snabbt, men det hände igen och igen och vi fattade ju att nåt galet är det ju.

Så i förra veckan eskalerade allt, fläkten tjoffade till ordentligt och vi ringde till Frederick som renoverat köket och bokade en av hans underhuggande elektriker som skulle komma som i måndags. Men innan dess så ringde jag El-Pelle, den gamla stofilen. Han är av den gamla sorten som haft och fortfarande har "många strängar på sin lyra" (gammalt djungelordspråk). Jag vet inte så många, men det finns några jag sprungit på i livet som inte är så där renodlad målare, plattsättare, elektriker eller nån annan praktisk yrkeskategori ut i fingerspetsarna.

Näe, några har jag träffat och haft hjälp av som...liksom...kan lite om mycket. Fattar, va? En sån där som inte bangar för att ge sig på sånt han inte riktigt behärskar fullt ut. Såna människor är oerhört värdefulla, tycker jag. Som vet lite grann och färg och form, lite grann om snickeri och kanske t.o.m. hur man kopplar el ordentligt. 

Jag själv har inte den förmågan att "kunna lite om mycket". Skriver heller inte riktigt under på att "kunna mycket om lite". Ganska ohändig, if you ask me. Vill gärna, men har ofta hamnat i ett pladask och jag minns väl hur min pappa när jag fick körkort och skulle lära mig mecka med min första bil (Volvo Amazon ´67) sa att "gå in och sätt på kaffe du, så gör jag det här"... Jag motsatte mig aldrig hans pekpinne-styrda attityd och blev väl den jag blev, kan tro. 
Ett bra argument till försvar har varit: "full sjå att tanka en bil", med en blink och lite humor. Det har gått bra ändå får jag säga, försökt vara så ärlig jag kan i det här tillkortakommandet som jag ändå tycker det är. Tog alla tillgängliga körkort, blev lastbilschaffis så småningom, kranade gods och bangade aldrig att ta i.

Tillbaka till El-Pelle som verkar vara den där gamla modellen av yrkesfolk som stått med två tomma händer, blev verktygsmakare på Irland innan han när landets plånbok havererade i början på 2000-talet och flyttade till Spanien. El-Pelle rasslade in i våra liv så sent som i söndags. Flytande spanska, bara det. Han konstaterade att elfelet låg utanpå huset och att ansvaret på ENDESA. Skönt att höra, såklart. Måndag: Aktoriserad (heter det så?) elektriker via Fredericks byggfirma konstaterar vidare att huset bara tillhandahåller 190 volt in. Det ska vara 220 volt, annars riskerar maskiner och lampor och allting att falera. Precis vad som hänt. Mike som han heter, berättar att sånt här går långt tillbaka i tiden med fortfarande dåligt dragna ledningar som efter decennier såklart till slut går sönder, rostar sönder. Och man försöker inte att undan för undan kontrollera och byta ut, uppgradera och modernisera. Icke, utan det får gå tills det pajar helt. Och det var vad som hände hos oss. Till slut så var det vårt hus som skulle hemsökas av mörker. "Slå inte på strömmen" var det sista Mike sa innan han åkte. "You can light some candles and have a romantic evening" lade han till. "Visst", sa vi. "Det ska vi absolut ha. In your dreams."

Han hjälpte oss att felanmäla och ENDESA skulle komma nästa dag. Tisdag: Dom kommer inrasslande sen eftermiddag, vi jobbar ju så dagtid är vi inte i huset alls. Vi lämnar dom ifred, dom fixar felet, sticker ganska snabbt igen och allt blir frid och fröjd...i en timme. Sen börjar det igen, fladdrande lampor och med Mikes råd i skallen så slår vi av allting. Tänder ljus och har fanimej ingen romantisk kväll inte. Icke då! Eva bra så mycket coolare än mig, jag vill gärna döda nån, precis också köpt en yxa. Tänkt att ha den till annat, men vafan, jag kan lika gärna hugga nån i skallen också, kanske nån aktoriserad elektriker från nåt statligt elverk?

onsdag morgon knallar jag in på ENDESAS kontor efter att ha tagit rygg på människan som står före mig i kön utanför innan dom öppnar. Kölappar? Det kan du oftast bara drömma om, jättemärkligt. Fråga efter vem som är senast in, ta rygg på den personen. OK, kommer fram till hon i kassan, förklarar mitt ärende, hon pratar bra engelska som tur är och hon hänvisar till ett telefonnummer att ringa. Och nu börjar helvetesresan in i mörkret där ingen överlever, häng på!

Ringer onsdag f.m. Krånglar mig fram på embarmlig telefonledning till att delge problemet, har ju också referensnumret som visar på att felet anmälts måndag kväll. Hävdar med god ton (jodå) att man inte tagit problemet på allvar utan tydligen tejpat och lagat lite provisoriskt eftersom det höll en timme, hm. Och visst, det går fram och man lovar skicka nån mellan tolv och två och att jag måste vara hemma för att ta emot. Ingen kommer. Ringer igen och här ska man veta att man inte är alldeles serviceminded, som jag skulle kunna tycka att ett statligt elbolag (fortfarande frågetecken) borde (t.o.m. måste) vara.
Ny tid när dom kommer. Kommer inte. Ringer igen och får t.o.m. när jag frågar för jag vet inte vilken gång i ordningen om att få tala med nån som pratar engelska, får t.o.m. svaret: "No"...på spanska dessutom, "no"...konstpaus. Ingen vidare hänvisning utan bara ett kort "no". Ringer igen och när dom hela tiden kopplar bort mig i villervallan så sneglar jag än mer på yxan jag köpt.
Eva sneglar, jag ser det i ögonvrån, hon sneglar oroligt åt mitt håll, liksom så där att "vafan, är det en yxmördare jag köpt huset med?" Romantic evening än längre bort, rygg mot rygg i sänghalmen.

Torsdag. Igår. Fortsätter ringa. Kopplas bort och samma "no" på frågan om att få prata med engelsktalande personal. Och det blir ju svårt som fan, språkförbistring heter det ju, det blir svårt att göra sig förstådd. Så jag kollar med Dessi. Hon som bott här länge nog för att känna till hur man går tillväga. Hon får alla mina uppgifter, ringer...och återkommer med att ENDESA har upp till fem arbetsdagar på sig att åtgärda felet. Nämner att hon själv har 24 timmar på sitt eget kontrakt vid haveri. OK, point taken, vi har tydligen five fucking bloody days! Trots att jag krämat på med gammelmormor och hennes hjärtstartare som behöver el och barnbarn på ingång över helgen. Vi sitter alltså i ett kolsvart hus utan el med frysen full av mat och med ett ENDESA som i mina ögon beter sig M-Å-T-T-L-I-G-T serviceminded. Yxan igen. Jag tackar Dessi för hjälpen ändå och nu är han med igen. El-Pelle!

Rekommenderad av just Dessi, dessutom. Pelle kommer till kontoret på stört, sätter sig i soffan lugnt och stilla. Vi delger honom problemet och han ringer. Flytande spanska. "Det gäller att gå på lite grann, stå på sig" säger han. "Och ändå inte, För blir det för hårt så klipper dom direkt". Han har bott här i 17 år, kan gången med myndigheter och känner kreti och pleti. Nu är jag gift...men har kunnat ge honom en stor blöt, jävla tungkyss.
Tre timmar senare kommer Pelle hem med ENDESA i hasorna. Han visar på problemet, snackar med dom på deras språk, dom knixar och trixar i mörkret och voilá!...varde ljus!. ORDENTLIGT med STORA bokstäver.

Så nu ska den uppenbarligen rätt igenom skelett och hela skiten, goda människan Pelle...få hjälpa oss med lite annat pyssel, gammal verktygsmakare från Irland som han är. Gillar fotboll dessutom. Och fisk-freak tydligen (liten miss där, tyvärr).
Och ikväll ska jag jaga älskad hälft runt dubbelsängen, för nu jävlar ska ljuset vara tänt! Och yxan står tryggt i garderoben, vad trodde ni?
Frågor?

Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Läs hela inlägget »
#MeToo #MeToo

Vad händer i Sverige? Vi har ordnat så att vi har svensk television så att hänga med i debatten är ganska enkelt här nerifrån. Saknar papperstidningen, dock. Oerhört. Är ju sprungen ur den generation som gärna sitter skönt tillbakalutad och tar del av nyheter och sport via just en papperstidning. Nyheter på datorn funkar också utmärkt, tar till mig det på jobbet, men inget slår papperstidningen.
Vindarna blåser oerhört just nu. Uppe i nord. Här nere i syd finns det inte på kartan att det skulle kunna finnas ett problem likt hemmavid.
Ingen ser problemet likt man gör i Sverige. Man ställer sig oförstående. "Vad är problemet?" Svårt att förklara här i skrift, men spanjorerna är ju ett långt mer än svenskarna religiöst och traditionsbundet folk. Som man inte man ruckar på efter hundratals år. Tjurfäktningen är en. Man-kvinna en annan. Säg till en spansk kvinna i 60-årsåldern att hon inte ska behöva tolerera det liv hon lever. Säg det till en 20-åring. Som har sin pojkvän, är lycklig med sin pojkvän men sedan länge inordnats i spansk tradition vad gäller könsroller.
Jättesvårt, såklart.
Jag har inte en susning om vad som pågår på spanska teatrar, musikscener, i juristbranchen och herregud...på byggarbetsplatser? Fast där sätter jag en spänn på att problemet inte ens existerar p.g.a. nada kvinnor med snickarbälte.
Men lyssnar man bara lite lätt på hur livet levs så behövs inget dumhuvud för att lista ut att samhället är oerhört maskulint. T.o.m. språket är maskulint. Man tilltalar kvinnor och män olika i olika situationer, så långt har jag ändå kommit i mitt eget spanskalärande på Svenska Skolan. Jag lyssnar på fröken Kersin, hon vet bäst, hon.
Men hur blir det i Sverige då? Brancherna kommer slag i slag och jag väntar in skolan, sjukvården, idrotten... Kan en kille ens ha dom bästa tankar om tjejen han gått och kikat på länge utan att riskera att hamna i...ja, vad det nu ska kallas att man då hamnar i? Häxjakt, kanske. Vad ska det bli till slut? Sedan #metoo startat har ju brancherna avlöst varandra: #tystnadtagning (skådespelare), #visjungerut (sångare), #medvilkenrätt (jurister) och nu senast #närmusikentystnar (kvinnliga musiker). Byggbranschen har också börjat röra på sig.
Hamnade i onsdags på TV4 och "Bonde Söker Fru". Så mycket bonderi handlar det ju inte om, mer om att på nåt omoget sätt...ja, jag vet inte. Bara programtiteln luktar väl lite unket? En av deltagarna tittade mycket på päronformade bakdelar för att kunna välja fru. Kan man dra en gräns nånstans vad gäller trakasserier? Vad är sexuellt ofredande egentligen. Jag minns ju själv att om 1982 på Blå Grottan i Gävle hade varit 2017 på ett stadshotell nånstans i Sverige så hade jag suttit häktad idag. Utan att ha haft en endaste tanke på att ofreda eller trakassera. Dansband, dansa tryckare, ena handen på hennes rygg och såklart glider den ner lite grann. Hon rättar till och jag läser dom osynliga reglerna. Aja baja.
Hur ska en ung kille bete sig idag när han är intresserad? Dansen var för mig/oss ett skitbra sätt att söka kontakt. Man gick på oerhört många nitar, men också ibland så klickade det. Sällan, ändå ibland. 
Gubbkulturen på landets teater- och sångscener verkar ju mossig, lindrigt sagt. Skitbra att det kommer upp till ytan all jävla skit som tydligen förekommit. Att porren är släppt ganska fri i allehanda medier tror jag är en stor anledning till att det i våra svenska ögon spårat ur. I länder som Spanien t.ex. tror jag att religionen och dom djupa traditionerna gör att man kanske inte riktigt kommit så långt ännu. Prostitutionen är förbjuden men myndigheterna ser mellan fingrarna. Sexklubbar finns, bara att knalla in och handla. Läs igen: "Prostitutionen är förbjuden, bla bla mellan fingrarna." Och folket höjer inte ett endaste av sina två ögonbryn. Där kanske man borde börja?

Men. Och ett stort MEN...
I fredagens Nyhetsmorgon på TV4 debatterade bl.a. Hanne Kjöller (författare och tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter) om detta "fenomen" som breder ut sig mer och mer. Hon sa bl.a. att hon "är rädd för denna lynch-justis där den ena partens uppfattning om vad som har hänt upphöjs till sanning, och att man inte ens behöver fråga den andra parten. Och sen det här fenomenet att man brännmärker människor. Jag tycker att det är viktigt att man tar bort människor...alltså, det handlar om att man säkrar arbetsmiljön för andra teaterarbetare t.ex. och därför kan det vara rimligt att man plockar bort nån från en produktion för att dom inte kan hålla händerna i styr. I Sundsvalls Tidning stod om en kvinna som anmält en man för ofredande för att han hade hälsat på henne några gånger.
"Lynch-justis". Ett jäkla bra uttryck, för övrigt.Jag har också funderat mycket i detta ämne. Läser och hör tycker jag, stup i kvarten om kvinnor som detaljerat, och verkligen detaljerat kan redogöra för ofredandet dom blev utsatta för...ja, inte i förra veckan utan en gång för länge sen för tjugo år sen. Liksom sådär att "ja, nu när jag tänker efter så"... Och så blir det all of a sudden till nåt kanske mycket större och törs jag skriva det..med små bokstäver då: Det blir till en många gånger konstruerad sanning. Skulle fan våga vara ung idag, följa med en tjej hem och dagen efter då? Ja, jag tror nog att många tjejer genom åren ångrat sig och kanske anmält killen som såklart inte har en chans. Läbbigt. Och däri kan nog tyvärr "lynch-justisen" få sig en ordentlig boost idag. Så var drar man gränsen? Är alla överens om var gränsen ska dras? Tror inte det.

Hanne Kjöller.
Hanne Kjöller.

Andalusien är stort. På spanska Andalucía (läspljud på c:et och betoning på i:et). Landets till ytan näst största regionen (av 17 möjliga), och landets mest befolkade med sina 8,5 miljoner invånare. I Andalusien finns åtta provinser (se bild). Jättestort land såklart med 100 mil upp till Barcelona och 55 till Madrid från Málaga. Vi siktar på att ta snabbtåget upp till huvudstaden i vår. Man svischar upp på 2,5 timmar. Frukostvagnen, uppe till lunch, en eller två övernattningar med en fotbollsbiljett kanske? Återkommer i ärendet...

17 regioner.
17 regioner.
Andalusiens åtta provinser.
Andalusiens åtta provinser.
Det finns mycket att se... Det finns mycket att se...

Vi har varit här nu, bott här ett år ganska precis. Haft full sjå att etablera oss i Fuengirola, Málaga stad är fortfarande en vit fläck på kartan och så får det ju inte gå till. men nu känns det som att man är redo att upptäcka både Málaga och vad som finns utanför och norr om själva solkusten, Costa Del Sol. Och söndagar är ju det mesta stängt så det skulle passa utmärkt för att starta bilen, ge sig ut på lite upptäcktsfärd, en huppe-gupp-täcktsfärd som den gode Broberg en gång sjöng om. 
Jag gillar fotboll och sport i största allmänhet. Spanien är ju ett riktigt stort fotbollsland, landslaget rankas åtta i världen och på klubbnivå ska vi inte ens prata om. Barca och Real, say no more...
Ligapyramiden ståtar i topp med Málaga, Sevilla (21 mil) och Real Betis (Sevilla) i första divisionen, Granada (13) och Cádiz (24) i den andra vad gäller just Andalusiens deltagare. Inte sett Málaga ännu, dom kränger ännu så länge i botten av tabellen så det kanske brådskar? Vi har susat ut ett par söndagar på landsbygden, inte så långt men likafullt landsbygd. Förra söndagen for vi till Coín, käkade lunch på en engelsk bar. Mycket britter i Coín, en stad med 22.000 invånare. Vi såg hemmalaget spela i den femte divisionen, kanske tvåhundra som gapade väldigt, hemmafärgade såklart. Och igår for vi först till en jättestor blomster-/trädgårdsodling för att se ut...ja, kanske plantera ett citronträd? Eller varför inte avocado? Upp över Mijasbergen med en slående utsikt över alla kullar och där cyklister tränar tidiga helgmorgnar, fatta hur dom sliter i långa och oerhört sugande uppförsbackar. Men desto skönare nerför.
Vi tankade, personal ute hela tiden och sköter tankningen, kanske erfarna av smitare? Känns lite som när man var yngre, väldigt mycket yngre och körkortsny.
Sen fortsatte vi till Alhaurín de la Torre (39.000) som vi upplevde som kanske lite välmående? Snyggt och prydligt och med en flera kilometer lång boulevard med fina promenadvägar på varsin sida om. Vi hittade fotbollsarenan och ibland så häpnar man...för att vara femtedivisionen så höll den högsta klass. Läktare med tak, två barer, souvenirshop och lika fräscht som i själva staden. Lite mindre livat men med lika mycket folk, kanske 3x100?
Hemmalaget leder serien och samma Coín som förra helgen stod för motståndet.
Efter matchen hittade vi ett "hål i väggen" där vi lunchade. Jättefint efter en smal trottoar på en ganska brant gata, "El Toro" hette restaurangen. Söndag igår och såklart mycket familjer ute och äter, ser himla fint ut. Och väldigt, väldigt osvenskt.

Alltså...vi pratar division 5!
Alltså...vi pratar division 5!
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
Läs hela inlägget »
På tal om att också äga en hund... På tal om att också äga en hund...

Knappt ett år på plats nu. Vi anmälde oss ganska snabbt på rekommendation hos Pilar, en spanska som pratade engelska och hade privatlektioner i just spanska. Det var inte min femma, hoppade av ganska snabbt medans Eva fortsatte traggla ett tag till. Pilar var säkert duktig, men att sitta mittemot som ensam "elev" och hela tiden på tå, det blev nervigt och ingen annan än jag och Eva fick ju svara.
Näe, glad att slippa. Engelskan funkar oftast hyggligt, man läser det i skolan idag, men det är med stor förvåning jag ofta möter servicepersonal i olika skepnader: affärer, restauranger, biografer, idrottsarenor...där man inte kan prata engelska. Och visst...har jag åkt ända ner hit så ska jag väl ta seden dit jag kommer.
Och det gör jag, spanskan är ju ett världsspråk idag, långt före franskan, italienskan, tyskan men fortfarande en bra bit efter engelskan. Och att man inte kan prata engelska hyggligt när man är i gryende ålder, ung och på väg ut i livet...ja, det ser jag som ganska sorgligt ändå.

Vi reste runt några veckor i Thailand/Malaysia för några år sen. Vi var långt inne i Borneos, inte djupaste, men långt inne i djungeln där man kanske inte möter turister dagligen och...ja, såklart hade man sitt inhemska språk men man talade också god och förståelig engelska. Borneo, tillhörande Malaysia, så långt bort kändes det som och där dom absolut inte hade en susning om väderfenomenen (snö) som vi drabbas av årligen. Nu har dom andra, mera allvarliga väderfenomen, att bry sig om, men engelska kan dom.
I samma världsdel som Sverige, fast i andra ändan då, längst ner, så fixar inte en trettioårig spanjor att föra ett kortfrasigt samtal på engelska. Jättemärkligt, förvånande, sorgligt och lite klent tycker jag nog. Varför då, då, undrar man stillsamt? Ja, till att börja med så dubbas allting till spanska. Dom får aldrig riktigt chansen att ta till sig engelskan. Filmerna på bio dubbas, TV-serierna dubbas. Tänk att leva ett helt liv utan att höra hur Tom Cruise, Arnold Swarzenegger eller vilken skådis som helst, Meryl Streep, låter?

Såklart så är dom nöjda (eller inte) med det här. Fast man undrar med all denna turism som sen slutet på 60-talet suktar efter spansk sol. Språket sträcker sig långt bort i syd- och latinamerika, och hur mycket folk bor det inte där? Så språket är mäktigt, inget snack. Men polackerna läser engelska i skolan, inte spanska. Belgarna pluggar engelska, folket i Malaysia, japanerna, kineserna. Trots att dom har sitt eget ganska stora språk.
Men som nån säger: "bit ihop eller åk hem". True, so true.
Så nu är det tisdagar som gäller, 90 minuter med Kerstin framme vid katedern. Och det är inte bara jag hela tiden som får frågan. Hon varvar med dom andra också. Boken heter "Caminando 1" och verkar ganska lättförståelig.

Läroboken.
Läroboken.

David och jag spelar i korpen. Fast här heter det League of Padel. I nybörjarklassen, tillsammans och mot 2 män, 2 kvinnor eller mixade lag. Alla i samma serie. Vi har lyckligtvis två segrar på två matcher. Inget att hävas värst över, motståndet har varit, eh...överkomligt. Klubben styr upp och 13 lag deltar. Kul som sjutton och förutom matcherna så spelar jag, det har jag sagt förr, på måndagar med svenskgänget och lördagar med det internationella gänget. Som för övrigt ska samlas en lördagkväll här framöver ute på restaurang. Skitkul och en annan kommer ju att sitta där som en liten fågelholk när dom går loss. Som tur finns det en engelsman och en schweizare som översätter emellanåt. Spanskan Dahlenlund, spanskan, kämpa!

Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?
Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?

Niklas Källner, ni vet han med lite tjocka brillor som alltid gjort finurliga intervjuer på gatan i SVT-programmet Skavlan...han har berättat om sitt mantra, sitt djungelordspråk. En skotsk präst/författare levde 1850-1907, hette John Watson men blev Ian Maclaren under pennan. Han myntade uttrycket som så snyggt avväpnar alla onda tankar om andra människor.
Jag tycker orden är så mitt i prick. Du har ju inte en susning...så utgå alltid med vänlighet, liksom. Du vinner på det, tjänar på det. 

Läs hela inlägget »
Det lilla laget uppe i bergen. Det lilla laget uppe i bergen.

Spanien går mot höst. Lite svårt att ta in eftersom en spansk höstdag till mångt och mycket oftast verkar te sig som en svensk...ja, en svensk högsommardag. Törs man säga det? Utan att få på sig att man inte uppskattar svenskt väder?
Sverige ståtar med F-Y-R-A helt olika årstider och det ska man (är jag) oerhört stolt över. Svensk vinter med fem grader kallt och kvarliggande snör på gator och torg, vad slår det? En svensk vår? Svenska sommaren med all grönska? Och hösten sen, med en färgpalett så att man kan bli tokig?

Vi spenderade tre månader hemma i Sverige i somras. Det var inte så vidare fräsigt. Men långt nere i södraste Spanien var det då i stället 40-45 grader och just då så var jag ganska nöjd ändå att vara på "hemmaplan".
Månad 9, 10 och 11 sägs vara dom finaste och skönaste. Då är klimatet mycket som det är en fin högsommardag norröver och just nu i slutet av oktober funkar ett strandhäng utmärkt och t.o.m. ett dopp i havet går an. Nätterna däremot och morgnarna...där känns det att hösten är här. Oisolerade hus gör att råheten smyger sig på under morgontimmarna innan solen tittar fram och gör sitt. Vartefter så får vi välan också användning av AC´n i sovrummet och vardagsrummet.
Men några fyra vädermässigt helt olika årstider finns inte. Spanjorerna ser att det står höst i almanackan och klär sig därefter. Storjacka på, tröja under, handskar och även mössa synes i gatubilden. Vi hade besök här i veckan av Evas dotter med familj från London. Dom knallade med badringar, madrasser och allt ner till den allmänna poolen och jag kan tänka mig att "the locals" stod och smög bakom sina gardiner och viskade: "vad är det där för folk?"

Vi går mot ett år i Spanien. Radhuset vi hyrde på rekommendation att just göra så. Hyra först. Man kanske byggt upp en lite romantiserad bild av att flytta till Spanien? Kanske man inte trivs? BÅDA ska ju trivas. Framför allt så ska man trivas individuellt, tror jag. Viktigt att båda har en fritid att njuta av. Jobbet har inte varit nåt bekymmer för oss, vi hyrde ju ett kontor i stan och klockan på ringning vardagmorgnar innan helgen kommer. Vi spelar padel båda två, kanske 2-3 ggr/v. Jag gillar att åka upp efter bergssidan där det lilla fotbollslaget spelar sina div. 5-matcher, ett hundratal som verkligen bor där uppe och kanske inte riktigt har möjlighet att susa in till Málaga (33 km) för att se La Liga.
Jag har ingen riktig koll på fotbollspyramiden. Club Deportivo Mijas uppe i bergen spelar i Andalusiens Primera Divisíon, jag får det till den femte, möjligen sjätte divisionen i pyramiden.

Basket har vi dock varit på. Unicaja heter laget, hårdsponsrade av banken med samma namn. Spansk basket rankas som Europas bästa nation, tvåa efter USA i världen och Liga Endesa hade förra säsongen ett publiksnitt på 6.447 där Unicaja låg lite högre, hade 7.116/match. Hemmalaget rankas relativt högt och förra säsongen spelade man semifinal mot Real Madrid som sen förlorade mot Valencia i finalen. Noterbart är att Sverige rankas 29:a i Europa samt 54:a i världen, hm...
Artisten och hemmasonen Pablo López har spelat in Unicajas hemmahymn "Tu bandera" som betyder "din flagga", mäktig och med barnkör i kyrka som maffigt pålägg.

Lagets logga.
Lagets logga.

Fotbollen då? Ja, Málaga kränger ju i La Liga (högsta serien), bara en poäng och sist efter nio omgångar. Ett publiksnitt på 23.700 på La Rosaleda som tar 30.300. Vi siktar på match under hösten där biljettpriset varierar beroende på vilket lag man möter. Kommer det t.ex. ett bottenlag på besök så ligger priserna på 15-60 euro, Atlético Madrid 40-120 euro och ramlar Real Madrid eller Barcelona in...ja, då vill det till att vända upp-och-ner på plånboken, då kostar det 100-175 euro. Alltså med dagens gällande kurs 972-1700 svenska kronor. ÄNDÅ!...ändå...så fyller lagen arenorna. Alla vill ju se storlagen och sänker man priserna mot andra lag så är det också ett bra sätt att fylla på.
Málaga är landets sjätte största stad och utan ett lag i högsta serien i fotboll är nog otänkbart för många. Så nu får dom nog börja rycka upp sig! 

Fotbollslagets logga.
Fotbollslagets logga.

Åsså kommer vi till padeltennis, eller bara padel. Stort som sjutton i Spanien och latinamerika, framför allt Argentina. Världsrankingen ståtar med Argentina, Brasilien och Spanien i topp. En kille från Uruguay finns först på 56:e plats som förste man utanför ARG/BRA/ESP-dominansen. Sex "utlänningar" på topp 100. Sverige har upptäckt sporten, bl.a. så har gamle tennisspelaren Jonas Björkman tillsammans med Måns Zelmerlöw (!) startat en verksamhet i stockholmstrakten. Inomhus såklart, så priserna är tyvärr fortfarande ganska höga. Vi spelar padel flera ggr/vecka och betalar ca. 5-6 euro/tim. Och utomhus. Lördagförmiddagar tillsammans med ett ordentligt internationellt gäng från Spanien, Schweiz, Argentina, Tyskland och England. Måndagkvällar med ett gäng svenskar.
Vi har också anmält oss till en slags korp, League of Padel, nybörjare. En serie som styrs upp av klubben på plats med spelprogram som räcker över hela hösten, vintern och våren. Spännande, och jag spelar tillsammans med David som driver ett B&B i Fuengirola. Eva ilag med en annan svensk kvinna och här skiljer man inte på kvinnor och män utan alla i samma serie.  

Klubben som arrangerar League of Padel.
Klubben som arrangerar League of Padel.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.

Så vad det gäller bollsporter så är fotboll, basket och padel klart framträdande.
Ishockeyn är obefintlig, innebandy finns fast på undanskymd plats. Beachvolleyboll väldigt stort och vi bor granne med en landslagsspelare. En dag stod han och bytte däck på bilen. I bar överkropp...och vad hette det, hunk? Vanlig volleyboll tveksamt eftersom det spelas inomhus. Finns säkert, men i liten skala. Inlinehockey däremot, ett lag finns i Fuengirola och nåt slags seriespel finnes. Laget kallas Lions.
Handboll, då? Jodå, vi har hittat ett lag i stan. Men dom är embarmligt dåliga på att affischera inför matcher. Oklart också på huruvida det är ett seniorlag eller inte. Tjejerna ser unga ut och läktaren kryllar av föräldrar/anhöriga som vrålar andan ur sig så fort nåt går dom emot. Tränaren har ofta "hårtorken" med sig på bänken och den kör han stup i kvarten. I Sverige har han varit borta för länge sen, häktad t.o.m.

Handbollslaget i stan.
Handbollslaget i stan.
Inlinehockey, nån?
Inlinehockey, nån?

Ja, så är det på sportfronten! Åtminstone efter ett år boende här nere. Vi susar runt och uppskattar att sitta på en läktare, insupa lokal idrott, en caña inom armlängds avstånd och bara åka med. Livet på en pinne. I alla fall som åskådare. Fast i padel deltar vi själva och det är jäkligt kul.

Läs hela inlägget »
"Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller. "Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller.

Vecka 41 varje år så firas/hyllas skyddshelgonet jungfru Rosario med festligheter, parader och uppträdanden i Fuengirola. Det finns en stor feriaplats (ca. tre fotbollsplaner) där allting händer. Fre-tor detta år, och är det nånting som spanjorer är bra på så är det att fira. Mycket bottnar såklart i religionen och gamla traditioner.
Helgdagar lite här och var beroende på var i landet man bor.

Den här gången alltså jungfru Rosario i fokus, för många kanske inte så viktigt men dock en chans till att vara lite extra glada. Fortsatta vardagar, klockan på ringning, men det verkar som man fixar det galant. Smygstart förra torsdagen på feriaplatsen med ett enormt tivoli och karuseller som skulle mötas med rött kort i Sverige. Ett trettiotal casetas, slags lokaler där det serveras mat/underhållning av allehanda slag. Mat, underhållning och bara sin "egen" caseta dit man går för att träffa sin familj och sina vänner.

På fredagen exploderade hela stan i en enda stor kostymparad. Männen i sina finaste gå-bort-kostymer, kråsskjortor och blankpolerade skor. Och kvinnorna! Flickorna och alla ända upp till gammelmormor! Färgpaletten exploderade i flamencoklänningar av alla sorter. Man tar på sin finaste klänning på morgonen, lite maffigaste håruppsättningen och sen spenderar man dagen på kafé, med matkassar och såklart med sin familj. En parad från ena sidan av stan till den andra (feriaplatsen) innan ferian invigs på kvällen med ett rätt maffigt fyverkeri. Här pratar vi inga häxpipor, ettöres eller fjantiga bomber...näe, här har (igen) nordbor ganska mycket att lära, när det gäller konsten att verkligen f-i-r-a.

Vi såg från vår terass allsjöns sprakande fyrverkeri, och det stoppade inte vid några tio minuter...näru, här braskade man på med långt bortåt en halvtimme. Roffe klarade sig jättebra, han hade inte en susning vad som pågick, låg mest och såsade.
Jag tycker att man är ganska pigga på med sina helgdagar. Den här veckan kallas ju Feria y Fiestas Del Rosario efter skyddshelgonet, som sagt. Spaniens nationaldag igår (12/10) med stort firande på feriaplatsen, tillika avslutningsdagen på ferian.
Vi gick ner till feriaplatsen igår. Spanska flaggor överallt och när vi gick hem så vällde det in lokalbor, spanjorer. Dom har alltid för vana att gå ut sent när det vankas festligheter, ett restaurangbesök eller ett kafébesök. Lite annorlunda tänk än vad vi har uppe i norr.
Ett gigantiskt tivoli, alltså vi pratar gigantiskt! Och sen alla dessa casetor som bjöd på respektive underhållning, mat och dryck. Flamencoklänningar, häst och vagn med män klädda i såna däringa snygga hattar med raka brätten, heter det så förresten?

Här nere i Andalusien kompenseras folket ifall en helgdag infaller en söndag, då får man en ledig dag på måndagen i stället.
I tisdags backade ju Katalonien från ett utträde ur landet Spanien. Man vill förhandla vidare, något som antagligen styret i Madrid aldrig kommer att gå med på. Så det har varit mycket fram och tillbaka, så också här nere i syd. I söndags anordnades en STOR manifestation på ett stort torg i Fuengirola där folket protesterade MOT ett utträde.

Många experter tror att fortsätter katalanerna sitt engagemang för utträde och när då också den spanska polisen gick så pass hårt fram...ja, då finns risken för allt våldsammare sammandrabbningar. Nu backade man ju i veckan, luften kanske lite grann ur. Jag hänger hyggligt med, kollar nyheterna (dom svenska) och förstår att det här är nåt som historien har burit med sig i många, många år. Minns ju hur gamla Jugoslavien spelade i blå/vitt matchställ i fotboll. Så kom kriget och vips så fanns inte Jugoslavien längre, i stället en uppsjö andra, nybildade länder. Inte hade jag en aning om alla underliggande konfliker som pågått i kanske hundratals år. Så vi ska nog absolut ha respekt för inhemsk politik och kanske heller inte åsikta oss för mycket. Jag har i alla fall inte all den kunskap som krävs.

Jag har tappat min mobil i backen många gånger. "Men nu så"...nu gick den sönder. Men icke! Den har hållit alla gånger utom den senaste, då sprack glaset. Och nu måste jag in och lämna den på lagning. Å HUR FAAAN SKA JAG KLARA MIG???
Begriper att det kommer att ta några dagar. Så nu kommer jag att ställas inför ett stålbad som heter duga. Och det här bevisar bara hur förtappad och bedrövlig man ändå är. Ska man inte kunna klara sig utan mobilen några dagar? Ingen som ringer ändå. Men hur ska jag kunna hålla mig à jour med fotbollens alla härliga resultat Europa runt t.ex? Visst är det ämligt? Såklart så dör jag inte, men jag kommer att vissna, jag vet det. Ligga där utan kontakt med omvärlden. I tjugofyra timmar, kanske dubbelt så många. Eller, gud förbjude, över helgen då det sparkas boll överallt? Nån säger att det finns tabletter man kan ta, så blir man frisk. Kanske tulla några ur älskad hälfts röda dosett som hon sitter pillar i? Eller också bara bita ihop. "Det är krig i Afrika" som nån sagt nån gång. kanske t.o.m. ett gammalt djungelordspråk om man frågar Dragos, som han hette i Gefle Dagblad när jag var liten. Fantomen, alltså.

Fröken heter Kerstin. Jag får sitta i ett klassrum på Svenska Skolan i Los Boliches och lära mig spanska. Nybörjarkurs. Vi anmälde oss till Svenska Kyrkan och deras dito när vi kom hit, men det var lite rörigt och inte så strukturerat. Provade att gå privat hos Pilar, absolut inte min grej att sitta ensam mittemot en spanjorska som spände ögonen i en och bara pratade engelska. Näe, Kerstin är svenska. Och vi ett tiotal svenskar som kan babbla svenska emellan allt tragglande på inhemskt språk. Det känns mycket tryggare. Bara det inte blir nåt prov, huvva!
Spanska är en knixigt språk. Man hälsar olika beroende på morgon, middag eller kväll. Noga det där. Betonar kvinnan vartefter hon är ogift eller inte (how do I know?) och betalning av ölen eller kaffet ropar man inte "la quinta, por favor" efter. Näru! Det ska gå ordentligare till och, hm...ja, jag får återkomma om hur man säger, hm...

EFTERLYSNING!
Ett sätt att nå ut än mer. Jag skriver om vårt lappkast i livet, flytten till Spanien och saker och ting som sker medans vi lever här. Svårigheter, glädjeämnen och allehanda vad som helst.
Jag vill nå ut mer! Mottager gärna tips och trix på att bredda mig. Kommentera gärna och se också under "urorbobanon" på Instagram, där finns lite schyssta bilder och funderingar. Facebook såklart där jag heter som jag heter.

En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Hon. Alltid hon.
Hon. Alltid hon.
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Paletten tar aldrig slut.
Paletten tar aldrig slut.
Läs hela inlägget »

Har ju lovat berätta lite om mina fyra absolut största kärlekar i livet. Och om han som hela tiden under alla år följt mig musikaliskt. Han från Orminge utanför hufvudstaden, bodde han inte där som liten, tro? Första skivan 1975 ("Vargmåne"), jag skulle fylla körkort bara månaden efter släppet. Med skivan hakade jag på och fast blev jag. Kärlek #1, #2 och #3 har hela tiden fått följa mig på konserter med Ulf Gerhard Lundell, det har blivit så. Och ingen har direkt klagat, det har ju inte varit nåt embarmligt högljutt med konstiga trum- och gitarrsolon, näe...en pennans frontfigur har han varit som oftast. Tycker i alla fall jag.

Och nu ska jag skriva om kärlek #4...hon sitter här bredvid. Och jag tvekar lite, ska jag verkligen berätta vad jag känner? Nu vet ju hon det i och för sig, men ord på pränt kan ju tolkas lite annorlunda, man kan tyda "mellan raderna" på ett sätt man inte gör verbalt. Dom andra är ju preskriberade sedan många, många år. Men Eva, som hon heter finns ju just idag, vi sover i samma säng och vi träffade Elvis i Las Vegas under 8 minuter 2014.

Sommaren 2010 hade jag repat mig hyggligt. Kärlek #3 såg jag långt borta i horisonten, på väg nån annanstans. Lundell "var räddningen i mörkret" som han en gång översatt från en gammal Neil Young-låt, cover också den faktiskt (Hep Stars/"Mot okänt land"). Jag bodde högst uppe på stadsdelen Brynäs, en tvåa sedan flera år. Jag hade en lite funktion i Gestriklands Fotbollförbund, mittemot på styrelsemötena satt en kvinna, hon liksom jag genuint idrottsintresserad. Jag sprang en hel del på Friskis & Svettis på den tiden, bl.a. ett bra sätt att skingra deppiga tankar runt bortsprungna kärlekar. Stötte såklart på den här kvinnan där också, hade ju lite klart för mig hur hon funkade, idrottande son både i fotboll och innebandy, socialt engagerad alltid och mestadels hela tiden. Så jag ställde frågan där uppe utanför gympasalen på F&S: Kan vi inte käka lunch nån dag? Vi gjorde det och det här var i november 2010.

Ever since that day. Ja, så har det faktiskt blivit. Ända sen den dagen så har livet blivit ordentligt värt att leva. 
Människan ifråga heter Eva Monika (med k). Uppländska och fem år yngre än mig. Jag har gamla klass- och skolkompisar som fortfarande är tillsammans. En del hittar rätt på en gång. Andra trevar, testar, misslyckas och letar hela livet. Och andra, som jag då, ger ändå aldrig upp utan vågar fråga, tar ett nej, får på skallen ibland så att skallen bågnar och har svårt att hela. Men reser sig på nio och hamnar till slut där man vill vara. Fördelar och nackdelar förstås. Minus är väl att många år kan kännas bortkastade. Plusset står för en grym och stryktålig livserfarenhet. Som i slutändan ger resultat. Människan ifråga har helat, hjälpt och styrt upp mig på rätt kurs. Till slut så vände jag ut och in på mig och mitt liv. Det var enda chansen att få henne kvar. Och hon gjorde det! Stannade kvar. Tog mig i hampan, såg mig i ögonen och gav mig både kunskap och styrka att inte likt strutsen...ja, ni fattar.

Jag hittade fram. Hon hittade också fram. Och sånt är väl jävligt kul när det funkar? Så nu står vi där vi står. Bor i Spanien, inga biologiskt egna barn men 6,5 barnbarn utspridda lite här och var. Tre i London, två i Uppland och 1,5 (tvåan på g) i Gävle. 
Eva gav mig chansen att vara mig själv. Klok nog att begripa att under en fasad finns ofta en sanning, en äkthet och en ändå, får jag nog säga, en jävla bra kille.

Det blev tuffa tider. Hon menade hela tiden på att hon aldrig var rädd för sanningen, att hon bestämt sig och att jag inte behövde vara rädd. För det var jag såklart. Skiträdd att hon skulle vända och gå. Jag tror hon mässade på om det här, att bara man är ärlig så blir det bra. Hon sa att hon såg vem jag var, bakom alla dessa "bruna kuvert", som det en gång i tiden hette. För jag hade levt ett...ja, sådär liv efter min skilsmässa 1999. Skadade ingen annan än mig själv. Visst, tillkortakommanden gentemot barnen blev en naturlig följd av dålig ekonomi men i slutändan var det bara jag som alltid tog den värsta smällen.

Eva hjälpte mig att lösa allting, det var en del, och idag har jag ingenting att oroa mig för längre. Och jag vet ju att ifall hon nobbat den där lunch-dejten, hon hade en röd jacka på sig, jag vet precis var och hur vi satt och vad vi åt och sen när vi skildes åt så sa jag dom bevingade orden (det där låter det): "det här gör vi nåt bra av". Jag kände nog ganska omgående, visste ju vem hon var genom idrotten, att liksom "sumpa inte det här nu"...

Jag fick en son 1987, en dotter två år senare och 2010 träffade jag Eva. Min bästa vän och älskling all around the clock. 
2014 gifte vi oss i Las Vegas och nu bor och arbetar vi på solkusten i Spanien. Mina första barnbarn börjar rassla in, Martin ska bli pappa i april, datum samma dag som min egen pappa fyller år. Stinas grabb Gabriel är född på min födelsedag. Värsta pricken över i:et vore väl, ja..?

Man ska inte summera ihop livspusslet med nån slags målgång, men visst känns det som att jag hittat rätt till slut. Som sagt, en del söker hela livet, andra springer på redan dag 1 och för en del blir det varken eller. Har jag då kastat bort massvis med år? Ja, det kan man väl säga. men det får ju heller inte bli nåt man grämer sig över. Så här blev det för mig, det tog tid, mognade inte fort nog, livet fick massvis med konsekvenser men en dag i november för sju och ett halvt år sedan så ramlade poletten ner.

Alltid haft en hög moral, och hör här nu: men inte alltid kunnat nå upp till den i praktiken. Hur får man ihop det då? "Ja, säg mig det. Säg mig det, den som vet".
Det sjunger Ulf Gerhard i en av sina allra bästa sånger: "Ut ur mörkret" från 1995. Den har jag lyssnat på sååå många gånger, helvitte vad bra den är! Nästan nio minuters livsberättelse à la top notch.
Nyårsafton 2015Göta Lejon i Stockholm, uppe på Södermalm. Vi såg hanses hittills senaste konsert med full sättning. Alla trodde/önskade nog att han skulle köra över tolvslaget, men kvart över elva slog han an sista ackordet och vi vandrade ut i nyårsnatten, upp till Mosebacke Torg och Terassen där vi vid tolvslaget såg ut över hela stan med alla fyrverkerier som tänkas kan. Hundratals människor i samma anda skålade och önskade ett gott nytt, till varandra och hela jävla världen. Jag lever med min älskling, hon lever med mig och fy fan vad vi är bra. Men hon är ändå bäst!

Nu har jag vecklat ut mina fyra absolut största kärlekar (med betoning på e´et). Det har varit lite svajigt att skriva, första gången jag berättar men är så pass gammal att jag inte skäms (?) en sekund och med all jävla skit i bagaget så är jag starkare än nånsin och med mig har jag darling pretty, upplandsfödd med huvet på skaft och ett skratt som fäller den bäste. Plus en jävel på att dansa.
Slutklämmen då? Ja, kanske att Ulf Gerhard Lundell "rår för" alltihopa? 

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2005. Skivan kom 2005.
Lundell är alltid kvar. Oavsett vad som händer i livet. Nu verkar han ju ha tackat för sig och visst, jag tycker det är synd, men han är ju ingen ungdom längre (f.49) så jag unnar honom såklart livet efter musiken. Eller kan man verkligen sluta med musik? 
Vi såg hanses hittills (?) sista konsert nyårsafton 2015 på Göta Lejon i Stockholm. Vi trodde nog att han skulle köra över tolvslaget, men han slog an sista ackordet till "Snart kommer änglarna att landa" strax innan elva och vi promenerade efteråt
Götgatan upp och tog av höger upp mot Mosebacke Torg där man ute på den stora terassen kunde se hela stan tillsammans med hundratals andra och över hela stan sprakade fyrverkerier när året gick i mål och ut på andra sidan. Att rekommendera. Gå dit ifall ni inget annat har på agendan.

När jag flyger, och det blir ju några vändor om året, så har jag alltid en fin spellista med Lundell i lurarna. Av sig själv så har det blivit nån slags bra tradition att Ulf Gerhard slår följe vare sig jag ska uppåt eller nedåt på kartan.
Sommaren 2005 släppte han "Högtryck", en skiva som inte fick de mest strålande resencioner, förutom från oss supportrar förstås. Jag var mitt uppe i IK Huge och dess ungdomsfotboll, tränade flicklag. Och såklart var hon fotbollsförälder, såklart var hon det. Sju år yngre än mig, kärlek #3. Jag var 48 modiga mot hennes 41.

Nu tänker jag inte dissekera vår relation fullt ut. Den varade ganska precis tre år, och tre år som tog lika länge till att ordentligt komma över. När vi kände vibbarna första gången så stod vi på en parkeringsplats på Måsbergets idrottsplats. Jag hade ganska nyligen flyttat till en tvårummare på Brynäs. En lägenhet jag gillade skarpt efter att ha flackat i lite sämre boende sen skilsmässan 1999. Och såklart så ska ju ingenting vara enkelt och smidigt här i världen. Hon hade två flickor, varav jag tränade den yngsta. Hon hade också en relation med pappan som hon bodde tillsammans med men var på väg ut ur. Så vi fick till att börja med träffas kortare stunder, aldrig under dom mörkare timmarna på dygnet. Pappan var väldigt sjuk och hennes relation var av det "vårdande" slaget. Knäade under tyngden och hade sedan länge odlat tanken på att avsluta. Men hur enkelt är det på en skala? Pappan till ens barn som bara blev sjukare och behövde all hjälp han kunde få. Barnen som varken tillät eller kunde se att mamman klev av, hur enkelt var det?

Jag minns så väl hur hon på sjukhuset öppnade sina tankar gentemot en präst, dit hon gick då det blev lite för tungt. Prästen hette Mats, minns det väl, sa några väl valda ord som jag inte glömmer i första taget: "Bättre att en går under än att båda gör det". Tuffa ord. Tunga ord. Men det hjälpte henne att till slut avsluta relationen som inte längre innehöll det som väl varje relation borde bestå av, nämligen kärlek. Ömheten och närheten mellan varandra. Den fanns inte där. Dock var hon tvåbarnsmamma och så jäkla enkelt kan det inte ha varit att vara en egen individ i allt det här vårdande.

Så en dag sa hon ifrån. Och mycket kan kanske tillskrivas mig som fick henne att gå. Lika mycket trösten från Mats på sjukhuset och hans ord. Men också längs efter vägen en god vän som pushade och hjälpte henne. 
Men allting har ett pris. Och här blev priset livet dom hade levt i stadsdelen dom bodde i. Bekanta, kompisar och t.o.m. vänner dom nästan dagligdags umgicks med vände henne ryggen. Och det läskiga var att man ändå inte fortsatte att umgås med pappan till barnen... Där tänker jag bara fortfarande att: Fy fan!

Så vi började träffas, med hennes barns goda minne av att det var hon som gick. Trots att hon försökt förklara varför. I första hand för att själv överleva. Barnen var här 14 och 16 år gamla, två flickor.
Tuffa tider följde. Spenderade mycket tid hos mig, då hennes barn med all tydlighet tagit pappans parti. Det var jobbigt. Men vi hittade tid för varandra och åter igen...Lundell har skrivit många fina berättelser som tål att lyssnas på igen. Och igen. Och faktiskt igen. Om relationer, åtrå, längtan efter nåt bättre och bara vädret. Bara det! Vi såg väl Lundell en tre, fyra gånger, första gången på Gasklockorna i Gävle.
Vi åkte till London när jag fyllde 50 och Tony kom in med tomtebloss på Amalfi nere i Soho, jag visste ingenting. 

Jag hade haft jobbigt med plånboken i många år i spår efter skilsmässan, inte världens enklaste erkännande att delge en ny kvinna. Men vi krånglade på och pratade om att flytta ihop så småningom. Men hennes barn bromsade oerhört. Hon hade det dittills största hjärtat jag träffat på och jag vet såklart att hon slet med näbbar och klor för att få sina barn åtminstone lite neutrala. Jag minns hur jag en gång köpte pizza till oss allihop, men flickorna blåvägrade att käka tillsammans med oss. Så jag gick därifrån, och jag tog också deras två fortfarande varma pizzor med mig, dom skulle fanimig inte få nån pizza av mig inte...och jag dammade kartongerna rakt ner i soptunnan ute vid vägen och åkte hem till mig. 
Mina bästa ord att dela med mig av...
Mina bästa ord att dela med mig av...

Allting är förgängligt, heter det så? Visst gör det? Att allting förr eller senare tar slut, att allt slutligen fasas ut i...ingenting?
"Kom och sätt dig". Vi hade varit ute och käkat, på dagen tre år sedan vi träffades. Så tajmingen var inte av det snyggare slaget. Och den meningen glömmer jag inte. Efter tre år tillsammans så säger hon ifrån. Barnen bromsade allt för mycket och visst anar jag såklart också att det där med periferin, att när nån till slut säger ifrån, så står det nån annan och väntar ute i periferin. Släggan slog rakt in i skallen. Allting svartnade och julen det året låg jag hemma i lägenheten, träffade inte nån. Inte mina barn eller nån annan. Julfirandet fick dom klara på egen hand, det som vi annars traditionsenligt brukade hålla hos min syster. En hemsk jul och ett lika hemskt nyår som jag spenderade inom vita väggar under uppsyn av betalt personal. Så jävligt mådde jag. Det tog länge, länge innan jag repade mig. Krossat hjärta, heter det så? Och inget jag då flaggade värst med.
Idag är det längesen, hjärtat har läkt och nya vindar har blåst och blåser både fram och bak. Det här var 2008 och Lundell hade givit ut ännu ett album: "Omaha". 

Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.
Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.

Jag har aldrig riktigt spelat teater. Försökte lite smått en gång när barnen var små, men det funkade inget vidare så jag hoppade av. Amatörteater. Sen spelar jag ju lite gitarr hemmavid, skriver lite och bangar inte för att stå framför en grupp människor och bete mig, sjunga, berätta, or whatever. Har ju en plan om att skriva en bok, historien finns redan och den går i andan "what if?". 

En kille i padelgruppen spelar lite amatörteater, Fredrik heter han och duktig som sjutton på padel. Det finns en engelsk teater i Fuengirola. Salón Varietés Theatre, hundra meter från kyrktorget. Fredrik har spelat lite teater där, hade nån roll här nu senast och han rekommenderade mig att gå dit. Varför då, då? Jo, för att man kommer att sätta upp "Spamalot", musikalen baserad på Monty Python´s Holy Grail ("Jakten på den heliga graalen"). Och det skulle till att bli audition inför uppsättningen i Fuengirola. Så jag gick dit, fick sjunga några toner ur "Always look at the bright side of life", ni vet. När Brian hänger på korset och på korset bredvid hänger Eric Idle´s rollfigur och hävdar att man ändå ska se livet från den ljusa sidan. Som för övrigt också var en kanonrulle med Jack Nicholson och Helen Hunt från 1997, minns ni den? "As Good As It Gets" och Nicholson hade mycket ticks och trix för sig. Jag minns speciellt en scen där han rusar hem till HH i regnet och ifrågasätter deras relation. Han äldre, hon yngre. Då svarar hon typ: "if you´re gonna be my boyfriend...", bla.bla. Då suger han på det en stund innan han tyst för sig själv säger belåtet: "boyfriend"...han är alltså mycket, mycket äldre än henne.
Rollen på teatern då? Jo, nu ska jag spela munk! Tio föreställningar.

Det är knixigt, det där med kärleken. Kärlekarna. När lär man sig? En del lär sig på en gång, lever fortfarande med sin första kärlek. bara att hoppas att dom fortsatt gör det med kärlekens alla viktiga regler såsom samtalet, sexet (fan så viktigt), att unna varandra egentid och att vara lite mallig över sin partner i det hon/han gör. För mig tog det många år efter 1975 då jag träffade min första kärlék, betoning på e´et (glöm inte det). Trettiofem långa år tog det. Och då var vi framme vid Lundells från allra första början tjugofjärde (!) studioalbum. Så begrip att han betytt ganska mycket under alla försök till kärlek. Eller också har han kanske stått i vägen? Tänk ifall han aldrig släppt "Vargmåne" 1975? Hade jag suttit här nere i södraste Europa då och knackat fram dessa undringar? Knappast.
Men så en dag i november 2010...to be continued...

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2002. Skivan kom 2002.

Helgerna är över och vardagen tar vid. Igen. Som den gör. Och allt som oftast så känns det ganska skönt när långa och många helger planar ut till vanliga arbetsveckor, klockan på ringning och man ser fram emot att göra som vanligt, kliva upp, klä på sig och passa tiden till jobbet. Precis som vanligt alltså. Inget lördag hela veckan här inte.

Jag har ju lovat, mig själv framför allt, att vara så ärlig jag bara kommer ihåg. Har ju hamnat i livet på en plats jag känner mig väldigt tillfreds med. Och då är t.ex. alla gamla kärlekar oftast preskriberade sedan länge. Jag har upplevt fyra riktigt stormande, himlavindlande förälskelser. Fyran är jag i nu, den ska jag berätta mer om efter tvåan och trean. Ettan var ju såklart min allra, allra första kärlék, med betoning på e´et, det låter lite mera rekordeligt då, tycker jag nog. 
Tvåan då? Ja, efter ettans avslut 1978 så skulle det dröja många, många år innan nästa omkullvältning, då jag inte kunde sova ordentligt p.g.a. hon där borta, strax utanför stan. Mina barn är vuxna nu, dom fattar nog och som sagt, preskriberingstiden är borta och över sedan länge. Tvåan var inte mamman till mina barn. Ingen bättre mamma fanns än hon, men hon är inte med bland mina fyra största och enda kärlekar (med betoning på e´et). Ibland så blir det så i livet och visst, den här gången blev det så här.

Näe, Kärlek #2 var tretton år yngre än mig. Jag arbetade på en liten byskola 2002, bara ett hundratal elever där alla kände alla. På gott och ganska mycket på ont. "När Karlsson var full ute på byn så visste alla om det dagen efter". Inte bra. Samtidigt var nog barnen lyckliga i all sin oskuld. Stora staden bara milen bort och här sprang sexorna runt i bävernylon-overaller på rasterna och lekte med treorna. Inne i den stora staden hade väl varken bävernylon eller kompis med trean funkat, om man säger så, hm...

Ulf Lundell är alltså den stora, stora gemensamma nämnaren under dom här 37 åren som gått mellan den första och den sista. Inte senaste utan den sista. Trygg i allt nu. Kärlek #1 och jag såg Lundell uppe på utomhusteatern på gamla Folkparken i Gävle. Där började allt. Både för mig och visst också för den gode Ulf Gerhard.
Så jag jobbade på den där skolan, susade runt som både resurs, musik- och idrottslärare, stundtals också klasslärare. Helt utan lärarutbildning, tänk hur det ska behöva vara. Men jag vet att jag slog många ordentligt utbildade gamla fröknar på fingrarna. Jag hade ungarnas språk, det hade inte dom.
Hon då? Ja, hon var småbarnsförälder med äldsta i ettan. Nyseparerad och så blev det som det blev. Jag skild sedan några år med barnen varannan helg. Krånglet var att vi väldigt, väldigt sällan var barnlediga samma helg. Men jag föll som en, vad heter det, fura! Hon var såklart ung, bara 32 och jag 45, inte fjäder i hatten, jag vet inte...men visst mådde jag. Jag hade ju famlat runt lite efter skilsmässan och pang tjong, så tog hon mig på axeln en dag i gympasalen, det var nåt klassuppträdande, minns det så väl. 

Lundell såg vi tillsammans på Skansen. "Club Zebra" fanns ute som ny och jag lyssnade mycket på den. Jag läser mycket text när jag lyssnar på hans musik. Låtarna blir så jäkla mycket bättre då. Och Lundell sjunger måhända rassligt emellanåt, men människan kan skriva, absolutely!
Vår relation varade inte längre än åtta månader. Jag satt fast som i ett skruvstäd som ungkarl igen efter skilsmässan och den suckande plånboken gjorde sig allt som oftast påmind. Men jag var ganska såld, hon hade två barn som jag gillade skapt. Krånglade med pappan om mycket. Så tidpunkten var kanske inte perfekt och på hösten så sa hon ifrån. man får nog säga vad man vill om avslutade relationer men nog står det alltid nån ute i pereferin och väntar. Inget kan få mig att tro nåt annat. 

Tiden efter, med jag på skolan och hon som fortsatt småbarnsförälder på samma skola blev inget vidare. Jag mådde såklart skit av att se henne komma och hämta barnen, jag såg nog till att hålla mig lite undan där vid tidpunkten hon skulle sladda in på skolgården. Och visst blev jobbet lidande. Halvannat år efter vårt avslut så lämnade jag också den där byskolan och nog kändes det som en liten befrielse, allt.
Men jag har aldrig lämnat Lundell. Han kanske har lämnat mig? Knäpptyst sen två år tillbaka. Inte ett ljud, han skilde sig och bor fortfarande kvar nere på Österlen. Men tystnad. Jag vet inte, kanske det är bra? Han har nog så att han klarar sig på banken och yngre blir ju ingen. Det finns några forum på Facebook som inte riktigt verkar kunna gå vidare och kanske acceptera att han gjort kväller. Lite läskigt att läsa emellanåt.

Forum för gamla kärlekar? Finns det sånt? I så fall...ska jag INTE gå med. Jag finns med på deltagarlistan hos några andra, ganska oskyldiga forum, t.ex. "Tipsextraminnen", "Mårtsboslim" om ett härligt gammalt original runt Gävletrakten, såna där som det inte finns plats för i samhället längre. "Snedtänkt" där Kalle Lind spånar i konstiga grejer och konstigt folk. "Vi som älskar vinylskivor" en annan. Sen också såklart flera forum som behandlar livet på Costa Del Sol.

Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)
Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)

Vintern har kommit till södraste Spanien. Det där låter det, "vintern har kommit". Jo, tempen sjunker ner till bara fyra, fem plusgrader på morgnarna och efterskom husen inte riktigt är byggda för kyla så blir det...lite kallt, hm
Spanjorena vill ha regn för att fylla på alla vattenreservoarer inför kommande sommar och värme. Och regnet kommer, och inte i små mängder. Men då vi vet att det är bra för allt och alla här nere, så går ingen omkring och mår dåligt. Vi tittar just nu på en värmekassett att stoppa in i öppna spisen så att inte allt eldande bara går till "kråkorna". Och det var längesen, kanske när jag var liten som ekiperingen nattetid numera består i en hederlig p-y-j-a-m-a-s. Men det ska bli bättring och mer ekonomiskt hållbart att elda med en värmekassetts hjälp. 

Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.
Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.

"Kärleken kommer, kärleken går" skrev Nils Ferlin snyggt en gång och Roffe Wikström sjöng lika snyggt 1989. Såg honom på gamla Café Artist i Gävle och han var väldigt, väldigt kort. Men han sjunger svensk blues som svensk blues ska sjungas, med hjärta och såklart smärta.
Bland mina fyra kärlekar att tala om så kvalar dom tre första in under "hjärta och smärta", inget snack om det. Fyran pågår ju för fullt och kommer att gå i mål obesegrad. Ettan var ju vad den var: den första kärléken med betoning på e´et. Tvåan kom och försvann ganska snabbt med facit i hand, ganska himlastormande och med ett avslut som lite grann drabbade fler än bara mig, hon förälder och jag arbetande på samma skola. Lika fullt "kvalar" den in som en av dom allra största, inte kanske den finaste men kanske en av dom största, som sagt.
Jag är himla glad att fått uppleva flera olika relationer ändå. Inte varit sambo med nån av dom, vi kom aldrig så långt, det var nära med trean, cliffhanger på g!

Exakt. Det blev det...
Exakt. Det blev det...
Läs hela inlägget »

Jag har sett Ulf Gerhard Lundell flera gånger. Inte så där onyttigt massvis med gånger, 48 och sådär som dom riktiga hardcore-fansen, utan kanske tio? Vill nog också påstå att jag var med från början då den första LP´n kom. Hösten 1975 och jag fyllde arton i oktober. På sommaren träffade jag min första kärlek. På logdans strax utanför staden. Kärlek #1. Jag köpte ”Vargmåne” och jag vill gärna minnas att vi lyssnade mycket på den. Vi var tillsammans under tre år, varav ett läsår då hon var utbytesstudent på andra sidan Atlanten. Vi gjorde slut på ståplatsläktaren på Gavlerinken, minns också väl att det var mot Djurgården. Konstigt, men vissa saker i livet sitter som gjutna. Småsaker som kan tyckas obefintliga, men dom fastnar. Mormors telefonnummer, farmors, vad Olssons hund hette mittöver gatan från föräldrahemmet sett, registreringsnummer på några bilar från förr osv…
 
Kärlek #1 slog ner som en klubba såklart och jag tillbringade mycken tid i hennes föräldrahem där vi lyssnade på ”Tush”/ZZ Top, ”The Best Of Bread”, dubbel-LP´n ”Ett Steg Till” med Pugh & Rainrock som vi också såg live uppe på uteteatern på Folkparken. Eagles var stora sen några år och 1976 kom ”Their Greatest Hits 1971-1975”, ja herregud vad bra den skivan var. Och är! Vi såg dom på Gröna Lund i vevan när ”Hotel California” kom 1976, fast året efter tror jag. Grönan är likt Furuvik en ganska dålig konsertplats. Karuseller slamrar och fan vet allt. Vi stod långt bak, minns jag. Undrar om det inte regnade också?
 
Vi käkade Mintolux och Kärlek #1 kom att påverka mig oerhört genom livet, speciellt i musiken men också i sättet att hantera just…kärlek, vilket jag inte hade särskilt mycket framgång i. Det blev ändå fyra stycken. I ett spann mellan 1975 och idag. Många hittar sin eviga hälft tidigt och stannar därvid likt svanarna gör, come what may. Jag fick med mig tre väldigt sorgliga krascher också med tunga tider som följd. Det var aldrig jag som gjorde slut.

Folkparken i Gävle var på 1970-talet stället. Dit man gick för att dansa på Blå Fältet (ungdomarna) och Rotundarn (dom vuxna). Tiden var ju som klippt och skuren för alla embarmliga kostymeringar på dansbanden med sina helikopterkragar. Det var Max Fenders, det var Thorleifs och det var alla såna där konstigt sammansatta namn och längts uppe till höger hängde skylten som lyste i neon och visade huruvida det var ”herranas” eller ”damernas”. Två lugna-två snabba. Jag hade lärt mig dansa foxtrot uppe på Textilgården på Söder hos Acke Söderströms Dansskola och blev med tiden en jävel på det. Jo, faktiskt. Uppbjuden stup i ett men såklart så fick inga snälla pojkar dom söta flickorna. Jag gick väl en slags förtrupp till kompisarna som tog över efter att dansen var slut. Så var det nog.
 
 Jag gick sista åter på gymnasiet när en ljusblå blus satt på gräsmattan våren 1975. Inte jättepopulärt med BH, så hittade jag bara en fin vinkel så sken solen genom blusen, minns det så väl. Jag var 17 och ett halvt, hon skulle bli 16 på hösten. Så vi blev ihop, hon satt bakpå när vi cyklade hem från logdansen, lånade cykeln vidare in till stan och efter det så syntes jag måttligt i mitt kompisgäng. Nykär och oerhört förälskad landade jag in i kärlek #1 med danser på Folkparken, mycket grammofonspelande i hennes föräldrars vardagsrum, ”Peaceful easy feeling”, ta bara den! Vi kryssade runt i min Volvo Amazon ´67, åkte till London över nyår 1977 där vi såg The Ramones på nyårsafton. Vi såg Afzelius, vi såg Pugh & Rainrock där Ola Magnell sjöng ”Påtalåten” och vi såg…och här kommer den gemensamma nämnaren till mina fyra största kärlekar: Ulf Lundell.
Gamla uteteatern ligger förfallen och ska rivas. Jag smög upp där för några år sedan och tog lite bilder. Mycket nostalgi och jag stannade kvar några minuter extra, hm… Där vid räckena hängde vi. Lundell, Afzelius och ”Vandrar i ett regn” bl.a…

Jag har sett Lundell tillsammans med alla fyra. Genom alla år från 1975 och nu senast och kanske sist för två år sedan, (har han gjort kväller?) nyårsafton 2015. Så Ulf Gerhard har betytt mycket för mig, håller honom för landets bästa berättare den här tiden. Köpte skivorna, pluggade texter och lärde mig sent om sider att spela lite gitarr och hur många Lundell-låtar med sina ofta tre ackord har man inte spelat och sjungit. Mestadels hemma i soffan men också en del på fester. Favoritlåtar då?
Ja, första skivan kom ju 1975 och knäckte en rätt rejält. Gillade kanske mest den ganska banala ”Sniglar och krut” tillsammans med ”Jesse James möter kärleken” med alla sina knäppiga verser. Sen fanns ju också såklart ”Sextisju, sextisju” och fina ”Bente”. På våren efter släpptes romanen ”Jack” och då tog försäljningen av skivan ordentlig fart. Och sen kom ju filmen.
Fan, man blir ju väldigt nostalgisk och lite sentimental. Här kan jag redogöra för sånt som hände för 40 (!) år sedan, men vad åt jag i förrgår?
Jag kommer ju såklart aldrig att nämna dom tre första vid namn, dom får heta Kärlek #1 osv.
Åren gick och det skulle dröja innan Kärlek #2 dök upp. Många, många år skulle det dröja.

To be continued…håll utkik...

Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Läs hela inlägget »
Sången kom 1970...vem har INTE hört den? Sången kom 1970...vem har INTE hört den?

Julkrubban är spanjorernas julgran. Enkel matematik. Jag har aldrig i mina dar sett ett sånt all-in vad det gäller julpynt som här i södraste delen av Europa. Och då har vi precis bara passerat andra advent.
Alltid gillat när det göres snyggt, med finess och baktanke. Man slänger inte bara upp nån tomte, nån spenslig julbock och solar upp några julbelysningar mellan två husfasader. Näe, här känns det genuint i all sin religiösa övertygelse.

Mycket och VÄLDIGT mycket kretsar såklart runt krubban, Jesus och Maria och jag kan inte annat än att imponeras över 1) allt jobb bakom, 2) detta all-in och 3) att allting får hänga kvar, inget förstörs och rivs ner. Gissar ju att det sedan långt tid medför en ordentlig spövända i källarvalven på polishuset ifall man blir påkommen med att ge sig på nån förstörelse.

På ett av Fuengirolas mer NK-liknande varuhus (El Corte Inglés), med kanske också priser lite därefter, finns på nedre botten en avdelning som fullständigt gått loss på julen. Och är det nåt jag kan snöa in på så är det att knalla runt bland hyllor och ihopbyggda julkaruseller, deras egna julkrubbe-avdelningar som bara får en av sucka av hänförelse. Hur i helsicke kan man få det så snyggt, så perfekt? Och vilket jobb bakom. Eller också har man gjort det här i alla tider, gissar nog på det. Det närmaste jag kan komma att tänka på är min egen gamla Märklin-järnväg jag hade hemma på pojkrummet en gång för länge sen. Hur jag sparade för att köpa det där loket jag längtat efter, dom där träden för att kunna bygga den där järnvägsövergången. Satte ihop allt, kopplade allt till den blåa transformatorn med en röd "körknapp" och sen tuffade allt iväg runt järnvägen. Många Märklin-fantaster hade en snygg stins-keps, det hade dock aldrig jag.

Men julutsmyckningen i Sverige är inte på denna jord så maffig som jag ser att mycket är här nere där jag strosar runt med fradgan rinnande runt munnen. Inte för att jag vill ha, utan mer som sagt av hänförelse. Ett fint ord: hänförelse (synonymt med hänryckning/förtjusning/brinnande iver/entusiasm/inspiration/passion/exaltation/begeistring). 
Man har många helgdagar som vi som svenskar inte kan relatera till. Tänker inte berätta vilka (kan knappt) men det krämas på ordentligt med lediga dagar och tillbedjan till respektive helgon, som vad jag förstår oftast är vad det är.

Vem kommer med julklapparna?
Vem kommer med julklapparna?

Julspelet på Plaza De Espana i Fuengirola.

Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Pomeransen växer och mognar. Jag tog det för en apelsin första gången, plockade en och åt. Det gick inte så vidare då den är oerhört sur, i princip oätlig. Möjligen går det att göra marmelad på den. 
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti  och fotograferar.
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti och fotograferar.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
  • Bosse H • 11 december 2017 20:37:52
    Tack igen för fina betraktelser. Alltid lika intressanta och roliga att läsa. Fram med skrivmaskinen, Urban.
Läs hela inlägget »
Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska... Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska...

48 timmars ovetskap. 1) Överlever vi? 2) Kommer vi att gå stärkta ur det här? 3) Skiljer vi oss? 4) Jag köpte precis en yxa för att hugga lite ved, kommer jag att använda den till annat än ved? 5) På nån person? 
Många frågor som efter just 48 timmar skulle få sina svar. 1) Vi överlevde. 2) Stärkta, jag vet inte. 3) Nej. 4) Nej igen. 5) Inte idag, kanske nån annan dag, hm.

"Vadå?" frågar såklart vän av ordning. Så låt mig ta det från början. ENDESA heter det (väl slags staliga?) elbolaget som försörjer oss med elektricitet i huset vi bor i. Efter flytten till Spanien förra november så fick vi klart för oss, långt innan dessutom, att saker och till kanske inte riktigt fungerar som hemmavid. Saker och ting kanske tar lite längre tid att utföra, att FÅ utförda och att man kanske inte kan vänta sig snabba telefonkopplingar och okomplicerade, konkreta svar som JA eller NEJ på lika okomplicerade och konkreta frågor.

Näru, så lätt ska vi inte ha det. ENDESA ska förse huset vi bor i med 220 volt in. Då kan vi leva våra liv i högsta välmåga, apparaturer fungerar och livet rullar på som vanligt. 
Men tjoff sa det en dag för tre veckor sedan. Lampor började blinka, TV´n svajade och en osäkerhet spred sig hos oss, "vafan är det som händer här nu då?". Det återgick till det normala ganska snabbt, men det hände igen och igen och vi fattade ju att nåt galet är det ju.

Så i förra veckan eskalerade allt, fläkten tjoffade till ordentligt och vi ringde till Frederick som renoverat köket och bokade en av hans underhuggande elektriker som skulle komma som i måndags. Men innan dess så ringde jag El-Pelle, den gamla stofilen. Han är av den gamla sorten som haft och fortfarande har "många strängar på sin lyra" (gammalt djungelordspråk). Jag vet inte så många, men det finns några jag sprungit på i livet som inte är så där renodlad målare, plattsättare, elektriker eller nån annan praktisk yrkeskategori ut i fingerspetsarna.

Näe, några har jag träffat och haft hjälp av som...liksom...kan lite om mycket. Fattar, va? En sån där som inte bangar för att ge sig på sånt han inte riktigt behärskar fullt ut. Såna människor är oerhört värdefulla, tycker jag. Som vet lite grann och färg och form, lite grann om snickeri och kanske t.o.m. hur man kopplar el ordentligt. 

Jag själv har inte den förmågan att "kunna lite om mycket". Skriver heller inte riktigt under på att "kunna mycket om lite". Ganska ohändig, if you ask me. Vill gärna, men har ofta hamnat i ett pladask och jag minns väl hur min pappa när jag fick körkort och skulle lära mig mecka med min första bil (Volvo Amazon ´67) sa att "gå in och sätt på kaffe du, så gör jag det här"... Jag motsatte mig aldrig hans pekpinne-styrda attityd och blev väl den jag blev, kan tro. 
Ett bra argument till försvar har varit: "full sjå att tanka en bil", med en blink och lite humor. Det har gått bra ändå får jag säga, försökt vara så ärlig jag kan i det här tillkortakommandet som jag ändå tycker det är. Tog alla tillgängliga körkort, blev lastbilschaffis så småningom, kranade gods och bangade aldrig att ta i.

Tillbaka till El-Pelle som verkar vara den där gamla modellen av yrkesfolk som stått med två tomma händer, blev verktygsmakare på Irland innan han när landets plånbok havererade i början på 2000-talet och flyttade till Spanien. El-Pelle rasslade in i våra liv så sent som i söndags. Flytande spanska, bara det. Han konstaterade att elfelet låg utanpå huset och att ansvaret på ENDESA. Skönt att höra, såklart. Måndag: Aktoriserad (heter det så?) elektriker via Fredericks byggfirma konstaterar vidare att huset bara tillhandahåller 190 volt in. Det ska vara 220 volt, annars riskerar maskiner och lampor och allting att falera. Precis vad som hänt. Mike som han heter, berättar att sånt här går långt tillbaka i tiden med fortfarande dåligt dragna ledningar som efter decennier såklart till slut går sönder, rostar sönder. Och man försöker inte att undan för undan kontrollera och byta ut, uppgradera och modernisera. Icke, utan det får gå tills det pajar helt. Och det var vad som hände hos oss. Till slut så var det vårt hus som skulle hemsökas av mörker. "Slå inte på strömmen" var det sista Mike sa innan han åkte. "You can light some candles and have a romantic evening" lade han till. "Visst", sa vi. "Det ska vi absolut ha. In your dreams."

Han hjälpte oss att felanmäla och ENDESA skulle komma nästa dag. Tisdag: Dom kommer inrasslande sen eftermiddag, vi jobbar ju så dagtid är vi inte i huset alls. Vi lämnar dom ifred, dom fixar felet, sticker ganska snabbt igen och allt blir frid och fröjd...i en timme. Sen börjar det igen, fladdrande lampor och med Mikes råd i skallen så slår vi av allting. Tänder ljus och har fanimej ingen romantisk kväll inte. Icke då! Eva bra så mycket coolare än mig, jag vill gärna döda nån, precis också köpt en yxa. Tänkt att ha den till annat, men vafan, jag kan lika gärna hugga nån i skallen också, kanske nån aktoriserad elektriker från nåt statligt elverk?

onsdag morgon knallar jag in på ENDESAS kontor efter att ha tagit rygg på människan som står före mig i kön utanför innan dom öppnar. Kölappar? Det kan du oftast bara drömma om, jättemärkligt. Fråga efter vem som är senast in, ta rygg på den personen. OK, kommer fram till hon i kassan, förklarar mitt ärende, hon pratar bra engelska som tur är och hon hänvisar till ett telefonnummer att ringa. Och nu börjar helvetesresan in i mörkret där ingen överlever, häng på!

Ringer onsdag f.m. Krånglar mig fram på embarmlig telefonledning till att delge problemet, har ju också referensnumret som visar på att felet anmälts måndag kväll. Hävdar med god ton (jodå) att man inte tagit problemet på allvar utan tydligen tejpat och lagat lite provisoriskt eftersom det höll en timme, hm. Och visst, det går fram och man lovar skicka nån mellan tolv och två och att jag måste vara hemma för att ta emot. Ingen kommer. Ringer igen och här ska man veta att man inte är alldeles serviceminded, som jag skulle kunna tycka att ett statligt elbolag (fortfarande frågetecken) borde (t.o.m. måste) vara.
Ny tid när dom kommer. Kommer inte. Ringer igen och får t.o.m. när jag frågar för jag vet inte vilken gång i ordningen om att få tala med nån som pratar engelska, får t.o.m. svaret: "No"...på spanska dessutom, "no"...konstpaus. Ingen vidare hänvisning utan bara ett kort "no". Ringer igen och när dom hela tiden kopplar bort mig i villervallan så sneglar jag än mer på yxan jag köpt.
Eva sneglar, jag ser det i ögonvrån, hon sneglar oroligt åt mitt håll, liksom så där att "vafan, är det en yxmördare jag köpt huset med?" Romantic evening än längre bort, rygg mot rygg i sänghalmen.

Torsdag. Igår. Fortsätter ringa. Kopplas bort och samma "no" på frågan om att få prata med engelsktalande personal. Och det blir ju svårt som fan, språkförbistring heter det ju, det blir svårt att göra sig förstådd. Så jag kollar med Dessi. Hon som bott här länge nog för att känna till hur man går tillväga. Hon får alla mina uppgifter, ringer...och återkommer med att ENDESA har upp till fem arbetsdagar på sig att åtgärda felet. Nämner att hon själv har 24 timmar på sitt eget kontrakt vid haveri. OK, point taken, vi har tydligen five fucking bloody days! Trots att jag krämat på med gammelmormor och hennes hjärtstartare som behöver el och barnbarn på ingång över helgen. Vi sitter alltså i ett kolsvart hus utan el med frysen full av mat och med ett ENDESA som i mina ögon beter sig M-Å-T-T-L-I-G-T serviceminded. Yxan igen. Jag tackar Dessi för hjälpen ändå och nu är han med igen. El-Pelle!

Rekommenderad av just Dessi, dessutom. Pelle kommer till kontoret på stört, sätter sig i soffan lugnt och stilla. Vi delger honom problemet och han ringer. Flytande spanska. "Det gäller att gå på lite grann, stå på sig" säger han. "Och ändå inte, För blir det för hårt så klipper dom direkt". Han har bott här i 17 år, kan gången med myndigheter och känner kreti och pleti. Nu är jag gift...men har kunnat ge honom en stor blöt, jävla tungkyss.
Tre timmar senare kommer Pelle hem med ENDESA i hasorna. Han visar på problemet, snackar med dom på deras språk, dom knixar och trixar i mörkret och voilá!...varde ljus!. ORDENTLIGT med STORA bokstäver.

Så nu ska den uppenbarligen rätt igenom skelett och hela skiten, goda människan Pelle...få hjälpa oss med lite annat pyssel, gammal verktygsmakare från Irland som han är. Gillar fotboll dessutom. Och fisk-freak tydligen (liten miss där, tyvärr).
Och ikväll ska jag jaga älskad hälft runt dubbelsängen, för nu jävlar ska ljuset vara tänt! Och yxan står tryggt i garderoben, vad trodde ni?
Frågor?

Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Läs hela inlägget »
#MeToo #MeToo

Vad händer i Sverige? Vi har ordnat så att vi har svensk television så att hänga med i debatten är ganska enkelt här nerifrån. Saknar papperstidningen, dock. Oerhört. Är ju sprungen ur den generation som gärna sitter skönt tillbakalutad och tar del av nyheter och sport via just en papperstidning. Nyheter på datorn funkar också utmärkt, tar till mig det på jobbet, men inget slår papperstidningen.
Vindarna blåser oerhört just nu. Uppe i nord. Här nere i syd finns det inte på kartan att det skulle kunna finnas ett problem likt hemmavid.
Ingen ser problemet likt man gör i Sverige. Man ställer sig oförstående. "Vad är problemet?" Svårt att förklara här i skrift, men spanjorerna är ju ett långt mer än svenskarna religiöst och traditionsbundet folk. Som man inte man ruckar på efter hundratals år. Tjurfäktningen är en. Man-kvinna en annan. Säg till en spansk kvinna i 60-årsåldern att hon inte ska behöva tolerera det liv hon lever. Säg det till en 20-åring. Som har sin pojkvän, är lycklig med sin pojkvän men sedan länge inordnats i spansk tradition vad gäller könsroller.
Jättesvårt, såklart.
Jag har inte en susning om vad som pågår på spanska teatrar, musikscener, i juristbranchen och herregud...på byggarbetsplatser? Fast där sätter jag en spänn på att problemet inte ens existerar p.g.a. nada kvinnor med snickarbälte.
Men lyssnar man bara lite lätt på hur livet levs så behövs inget dumhuvud för att lista ut att samhället är oerhört maskulint. T.o.m. språket är maskulint. Man tilltalar kvinnor och män olika i olika situationer, så långt har jag ändå kommit i mitt eget spanskalärande på Svenska Skolan. Jag lyssnar på fröken Kersin, hon vet bäst, hon.
Men hur blir det i Sverige då? Brancherna kommer slag i slag och jag väntar in skolan, sjukvården, idrotten... Kan en kille ens ha dom bästa tankar om tjejen han gått och kikat på länge utan att riskera att hamna i...ja, vad det nu ska kallas att man då hamnar i? Häxjakt, kanske. Vad ska det bli till slut? Sedan #metoo startat har ju brancherna avlöst varandra: #tystnadtagning (skådespelare), #visjungerut (sångare), #medvilkenrätt (jurister) och nu senast #närmusikentystnar (kvinnliga musiker). Byggbranschen har också börjat röra på sig.
Hamnade i onsdags på TV4 och "Bonde Söker Fru". Så mycket bonderi handlar det ju inte om, mer om att på nåt omoget sätt...ja, jag vet inte. Bara programtiteln luktar väl lite unket? En av deltagarna tittade mycket på päronformade bakdelar för att kunna välja fru. Kan man dra en gräns nånstans vad gäller trakasserier? Vad är sexuellt ofredande egentligen. Jag minns ju själv att om 1982 på Blå Grottan i Gävle hade varit 2017 på ett stadshotell nånstans i Sverige så hade jag suttit häktad idag. Utan att ha haft en endaste tanke på att ofreda eller trakassera. Dansband, dansa tryckare, ena handen på hennes rygg och såklart glider den ner lite grann. Hon rättar till och jag läser dom osynliga reglerna. Aja baja.
Hur ska en ung kille bete sig idag när han är intresserad? Dansen var för mig/oss ett skitbra sätt att söka kontakt. Man gick på oerhört många nitar, men också ibland så klickade det. Sällan, ändå ibland. 
Gubbkulturen på landets teater- och sångscener verkar ju mossig, lindrigt sagt. Skitbra att det kommer upp till ytan all jävla skit som tydligen förekommit. Att porren är släppt ganska fri i allehanda medier tror jag är en stor anledning till att det i våra svenska ögon spårat ur. I länder som Spanien t.ex. tror jag att religionen och dom djupa traditionerna gör att man kanske inte riktigt kommit så långt ännu. Prostitutionen är förbjuden men myndigheterna ser mellan fingrarna. Sexklubbar finns, bara att knalla in och handla. Läs igen: "Prostitutionen är förbjuden, bla bla mellan fingrarna." Och folket höjer inte ett endaste av sina två ögonbryn. Där kanske man borde börja?

Men. Och ett stort MEN...
I fredagens Nyhetsmorgon på TV4 debatterade bl.a. Hanne Kjöller (författare och tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter) om detta "fenomen" som breder ut sig mer och mer. Hon sa bl.a. att hon "är rädd för denna lynch-justis där den ena partens uppfattning om vad som har hänt upphöjs till sanning, och att man inte ens behöver fråga den andra parten. Och sen det här fenomenet att man brännmärker människor. Jag tycker att det är viktigt att man tar bort människor...alltså, det handlar om att man säkrar arbetsmiljön för andra teaterarbetare t.ex. och därför kan det vara rimligt att man plockar bort nån från en produktion för att dom inte kan hålla händerna i styr. I Sundsvalls Tidning stod om en kvinna som anmält en man för ofredande för att han hade hälsat på henne några gånger.
"Lynch-justis". Ett jäkla bra uttryck, för övrigt.Jag har också funderat mycket i detta ämne. Läser och hör tycker jag, stup i kvarten om kvinnor som detaljerat, och verkligen detaljerat kan redogöra för ofredandet dom blev utsatta för...ja, inte i förra veckan utan en gång för länge sen för tjugo år sen. Liksom sådär att "ja, nu när jag tänker efter så"... Och så blir det all of a sudden till nåt kanske mycket större och törs jag skriva det..med små bokstäver då: Det blir till en många gånger konstruerad sanning. Skulle fan våga vara ung idag, följa med en tjej hem och dagen efter då? Ja, jag tror nog att många tjejer genom åren ångrat sig och kanske anmält killen som såklart inte har en chans. Läbbigt. Och däri kan nog tyvärr "lynch-justisen" få sig en ordentlig boost idag. Så var drar man gränsen? Är alla överens om var gränsen ska dras? Tror inte det.

Hanne Kjöller.
Hanne Kjöller.

Andalusien är stort. På spanska Andalucía (läspljud på c:et och betoning på i:et). Landets till ytan näst största regionen (av 17 möjliga), och landets mest befolkade med sina 8,5 miljoner invånare. I Andalusien finns åtta provinser (se bild). Jättestort land såklart med 100 mil upp till Barcelona och 55 till Madrid från Málaga. Vi siktar på att ta snabbtåget upp till huvudstaden i vår. Man svischar upp på 2,5 timmar. Frukostvagnen, uppe till lunch, en eller två övernattningar med en fotbollsbiljett kanske? Återkommer i ärendet...

17 regioner.
17 regioner.
Andalusiens åtta provinser.
Andalusiens åtta provinser.
Det finns mycket att se... Det finns mycket att se...

Vi har varit här nu, bott här ett år ganska precis. Haft full sjå att etablera oss i Fuengirola, Málaga stad är fortfarande en vit fläck på kartan och så får det ju inte gå till. men nu känns det som att man är redo att upptäcka både Málaga och vad som finns utanför och norr om själva solkusten, Costa Del Sol. Och söndagar är ju det mesta stängt så det skulle passa utmärkt för att starta bilen, ge sig ut på lite upptäcktsfärd, en huppe-gupp-täcktsfärd som den gode Broberg en gång sjöng om. 
Jag gillar fotboll och sport i största allmänhet. Spanien är ju ett riktigt stort fotbollsland, landslaget rankas åtta i världen och på klubbnivå ska vi inte ens prata om. Barca och Real, say no more...
Ligapyramiden ståtar i topp med Málaga, Sevilla (21 mil) och Real Betis (Sevilla) i första divisionen, Granada (13) och Cádiz (24) i den andra vad gäller just Andalusiens deltagare. Inte sett Málaga ännu, dom kränger ännu så länge i botten av tabellen så det kanske brådskar? Vi har susat ut ett par söndagar på landsbygden, inte så långt men likafullt landsbygd. Förra söndagen for vi till Coín, käkade lunch på en engelsk bar. Mycket britter i Coín, en stad med 22.000 invånare. Vi såg hemmalaget spela i den femte divisionen, kanske tvåhundra som gapade väldigt, hemmafärgade såklart. Och igår for vi först till en jättestor blomster-/trädgårdsodling för att se ut...ja, kanske plantera ett citronträd? Eller varför inte avocado? Upp över Mijasbergen med en slående utsikt över alla kullar och där cyklister tränar tidiga helgmorgnar, fatta hur dom sliter i långa och oerhört sugande uppförsbackar. Men desto skönare nerför.
Vi tankade, personal ute hela tiden och sköter tankningen, kanske erfarna av smitare? Känns lite som när man var yngre, väldigt mycket yngre och körkortsny.
Sen fortsatte vi till Alhaurín de la Torre (39.000) som vi upplevde som kanske lite välmående? Snyggt och prydligt och med en flera kilometer lång boulevard med fina promenadvägar på varsin sida om. Vi hittade fotbollsarenan och ibland så häpnar man...för att vara femtedivisionen så höll den högsta klass. Läktare med tak, två barer, souvenirshop och lika fräscht som i själva staden. Lite mindre livat men med lika mycket folk, kanske 3x100?
Hemmalaget leder serien och samma Coín som förra helgen stod för motståndet.
Efter matchen hittade vi ett "hål i väggen" där vi lunchade. Jättefint efter en smal trottoar på en ganska brant gata, "El Toro" hette restaurangen. Söndag igår och såklart mycket familjer ute och äter, ser himla fint ut. Och väldigt, väldigt osvenskt.

Alltså...vi pratar division 5!
Alltså...vi pratar division 5!
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
Läs hela inlägget »
På tal om att också äga en hund... På tal om att också äga en hund...

Knappt ett år på plats nu. Vi anmälde oss ganska snabbt på rekommendation hos Pilar, en spanska som pratade engelska och hade privatlektioner i just spanska. Det var inte min femma, hoppade av ganska snabbt medans Eva fortsatte traggla ett tag till. Pilar var säkert duktig, men att sitta mittemot som ensam "elev" och hela tiden på tå, det blev nervigt och ingen annan än jag och Eva fick ju svara.
Näe, glad att slippa. Engelskan funkar oftast hyggligt, man läser det i skolan idag, men det är med stor förvåning jag ofta möter servicepersonal i olika skepnader: affärer, restauranger, biografer, idrottsarenor...där man inte kan prata engelska. Och visst...har jag åkt ända ner hit så ska jag väl ta seden dit jag kommer.
Och det gör jag, spanskan är ju ett världsspråk idag, långt före franskan, italienskan, tyskan men fortfarande en bra bit efter engelskan. Och att man inte kan prata engelska hyggligt när man är i gryende ålder, ung och på väg ut i livet...ja, det ser jag som ganska sorgligt ändå.

Vi reste runt några veckor i Thailand/Malaysia för några år sen. Vi var långt inne i Borneos, inte djupaste, men långt inne i djungeln där man kanske inte möter turister dagligen och...ja, såklart hade man sitt inhemska språk men man talade också god och förståelig engelska. Borneo, tillhörande Malaysia, så långt bort kändes det som och där dom absolut inte hade en susning om väderfenomenen (snö) som vi drabbas av årligen. Nu har dom andra, mera allvarliga väderfenomen, att bry sig om, men engelska kan dom.
I samma världsdel som Sverige, fast i andra ändan då, längst ner, så fixar inte en trettioårig spanjor att föra ett kortfrasigt samtal på engelska. Jättemärkligt, förvånande, sorgligt och lite klent tycker jag nog. Varför då, då, undrar man stillsamt? Ja, till att börja med så dubbas allting till spanska. Dom får aldrig riktigt chansen att ta till sig engelskan. Filmerna på bio dubbas, TV-serierna dubbas. Tänk att leva ett helt liv utan att höra hur Tom Cruise, Arnold Swarzenegger eller vilken skådis som helst, Meryl Streep, låter?

Såklart så är dom nöjda (eller inte) med det här. Fast man undrar med all denna turism som sen slutet på 60-talet suktar efter spansk sol. Språket sträcker sig långt bort i syd- och latinamerika, och hur mycket folk bor det inte där? Så språket är mäktigt, inget snack. Men polackerna läser engelska i skolan, inte spanska. Belgarna pluggar engelska, folket i Malaysia, japanerna, kineserna. Trots att dom har sitt eget ganska stora språk.
Men som nån säger: "bit ihop eller åk hem". True, so true.
Så nu är det tisdagar som gäller, 90 minuter med Kerstin framme vid katedern. Och det är inte bara jag hela tiden som får frågan. Hon varvar med dom andra också. Boken heter "Caminando 1" och verkar ganska lättförståelig.

Läroboken.
Läroboken.

David och jag spelar i korpen. Fast här heter det League of Padel. I nybörjarklassen, tillsammans och mot 2 män, 2 kvinnor eller mixade lag. Alla i samma serie. Vi har lyckligtvis två segrar på två matcher. Inget att hävas värst över, motståndet har varit, eh...överkomligt. Klubben styr upp och 13 lag deltar. Kul som sjutton och förutom matcherna så spelar jag, det har jag sagt förr, på måndagar med svenskgänget och lördagar med det internationella gänget. Som för övrigt ska samlas en lördagkväll här framöver ute på restaurang. Skitkul och en annan kommer ju att sitta där som en liten fågelholk när dom går loss. Som tur finns det en engelsman och en schweizare som översätter emellanåt. Spanskan Dahlenlund, spanskan, kämpa!

Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?
Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?

Niklas Källner, ni vet han med lite tjocka brillor som alltid gjort finurliga intervjuer på gatan i SVT-programmet Skavlan...han har berättat om sitt mantra, sitt djungelordspråk. En skotsk präst/författare levde 1850-1907, hette John Watson men blev Ian Maclaren under pennan. Han myntade uttrycket som så snyggt avväpnar alla onda tankar om andra människor.
Jag tycker orden är så mitt i prick. Du har ju inte en susning...så utgå alltid med vänlighet, liksom. Du vinner på det, tjänar på det. 

Läs hela inlägget »
Det lilla laget uppe i bergen. Det lilla laget uppe i bergen.

Spanien går mot höst. Lite svårt att ta in eftersom en spansk höstdag till mångt och mycket oftast verkar te sig som en svensk...ja, en svensk högsommardag. Törs man säga det? Utan att få på sig att man inte uppskattar svenskt väder?
Sverige ståtar med F-Y-R-A helt olika årstider och det ska man (är jag) oerhört stolt över. Svensk vinter med fem grader kallt och kvarliggande snör på gator och torg, vad slår det? En svensk vår? Svenska sommaren med all grönska? Och hösten sen, med en färgpalett så att man kan bli tokig?

Vi spenderade tre månader hemma i Sverige i somras. Det var inte så vidare fräsigt. Men långt nere i södraste Spanien var det då i stället 40-45 grader och just då så var jag ganska nöjd ändå att vara på "hemmaplan".
Månad 9, 10 och 11 sägs vara dom finaste och skönaste. Då är klimatet mycket som det är en fin högsommardag norröver och just nu i slutet av oktober funkar ett strandhäng utmärkt och t.o.m. ett dopp i havet går an. Nätterna däremot och morgnarna...där känns det att hösten är här. Oisolerade hus gör att råheten smyger sig på under morgontimmarna innan solen tittar fram och gör sitt. Vartefter så får vi välan också användning av AC´n i sovrummet och vardagsrummet.
Men några fyra vädermässigt helt olika årstider finns inte. Spanjorerna ser att det står höst i almanackan och klär sig därefter. Storjacka på, tröja under, handskar och även mössa synes i gatubilden. Vi hade besök här i veckan av Evas dotter med familj från London. Dom knallade med badringar, madrasser och allt ner till den allmänna poolen och jag kan tänka mig att "the locals" stod och smög bakom sina gardiner och viskade: "vad är det där för folk?"

Vi går mot ett år i Spanien. Radhuset vi hyrde på rekommendation att just göra så. Hyra först. Man kanske byggt upp en lite romantiserad bild av att flytta till Spanien? Kanske man inte trivs? BÅDA ska ju trivas. Framför allt så ska man trivas individuellt, tror jag. Viktigt att båda har en fritid att njuta av. Jobbet har inte varit nåt bekymmer för oss, vi hyrde ju ett kontor i stan och klockan på ringning vardagmorgnar innan helgen kommer. Vi spelar padel båda två, kanske 2-3 ggr/v. Jag gillar att åka upp efter bergssidan där det lilla fotbollslaget spelar sina div. 5-matcher, ett hundratal som verkligen bor där uppe och kanske inte riktigt har möjlighet att susa in till Málaga (33 km) för att se La Liga.
Jag har ingen riktig koll på fotbollspyramiden. Club Deportivo Mijas uppe i bergen spelar i Andalusiens Primera Divisíon, jag får det till den femte, möjligen sjätte divisionen i pyramiden.

Basket har vi dock varit på. Unicaja heter laget, hårdsponsrade av banken med samma namn. Spansk basket rankas som Europas bästa nation, tvåa efter USA i världen och Liga Endesa hade förra säsongen ett publiksnitt på 6.447 där Unicaja låg lite högre, hade 7.116/match. Hemmalaget rankas relativt högt och förra säsongen spelade man semifinal mot Real Madrid som sen förlorade mot Valencia i finalen. Noterbart är att Sverige rankas 29:a i Europa samt 54:a i världen, hm...
Artisten och hemmasonen Pablo López har spelat in Unicajas hemmahymn "Tu bandera" som betyder "din flagga", mäktig och med barnkör i kyrka som maffigt pålägg.

Lagets logga.
Lagets logga.

Fotbollen då? Ja, Málaga kränger ju i La Liga (högsta serien), bara en poäng och sist efter nio omgångar. Ett publiksnitt på 23.700 på La Rosaleda som tar 30.300. Vi siktar på match under hösten där biljettpriset varierar beroende på vilket lag man möter. Kommer det t.ex. ett bottenlag på besök så ligger priserna på 15-60 euro, Atlético Madrid 40-120 euro och ramlar Real Madrid eller Barcelona in...ja, då vill det till att vända upp-och-ner på plånboken, då kostar det 100-175 euro. Alltså med dagens gällande kurs 972-1700 svenska kronor. ÄNDÅ!...ändå...så fyller lagen arenorna. Alla vill ju se storlagen och sänker man priserna mot andra lag så är det också ett bra sätt att fylla på.
Málaga är landets sjätte största stad och utan ett lag i högsta serien i fotboll är nog otänkbart för många. Så nu får dom nog börja rycka upp sig! 

Fotbollslagets logga.
Fotbollslagets logga.

Åsså kommer vi till padeltennis, eller bara padel. Stort som sjutton i Spanien och latinamerika, framför allt Argentina. Världsrankingen ståtar med Argentina, Brasilien och Spanien i topp. En kille från Uruguay finns först på 56:e plats som förste man utanför ARG/BRA/ESP-dominansen. Sex "utlänningar" på topp 100. Sverige har upptäckt sporten, bl.a. så har gamle tennisspelaren Jonas Björkman tillsammans med Måns Zelmerlöw (!) startat en verksamhet i stockholmstrakten. Inomhus såklart, så priserna är tyvärr fortfarande ganska höga. Vi spelar padel flera ggr/vecka och betalar ca. 5-6 euro/tim. Och utomhus. Lördagförmiddagar tillsammans med ett ordentligt internationellt gäng från Spanien, Schweiz, Argentina, Tyskland och England. Måndagkvällar med ett gäng svenskar.
Vi har också anmält oss till en slags korp, League of Padel, nybörjare. En serie som styrs upp av klubben på plats med spelprogram som räcker över hela hösten, vintern och våren. Spännande, och jag spelar tillsammans med David som driver ett B&B i Fuengirola. Eva ilag med en annan svensk kvinna och här skiljer man inte på kvinnor och män utan alla i samma serie.  

Klubben som arrangerar League of Padel.
Klubben som arrangerar League of Padel.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.

Så vad det gäller bollsporter så är fotboll, basket och padel klart framträdande.
Ishockeyn är obefintlig, innebandy finns fast på undanskymd plats. Beachvolleyboll väldigt stort och vi bor granne med en landslagsspelare. En dag stod han och bytte däck på bilen. I bar överkropp...och vad hette det, hunk? Vanlig volleyboll tveksamt eftersom det spelas inomhus. Finns säkert, men i liten skala. Inlinehockey däremot, ett lag finns i Fuengirola och nåt slags seriespel finnes. Laget kallas Lions.
Handboll, då? Jodå, vi har hittat ett lag i stan. Men dom är embarmligt dåliga på att affischera inför matcher. Oklart också på huruvida det är ett seniorlag eller inte. Tjejerna ser unga ut och läktaren kryllar av föräldrar/anhöriga som vrålar andan ur sig så fort nåt går dom emot. Tränaren har ofta "hårtorken" med sig på bänken och den kör han stup i kvarten. I Sverige har han varit borta för länge sen, häktad t.o.m.

Handbollslaget i stan.
Handbollslaget i stan.
Inlinehockey, nån?
Inlinehockey, nån?

Ja, så är det på sportfronten! Åtminstone efter ett år boende här nere. Vi susar runt och uppskattar att sitta på en läktare, insupa lokal idrott, en caña inom armlängds avstånd och bara åka med. Livet på en pinne. I alla fall som åskådare. Fast i padel deltar vi själva och det är jäkligt kul.

Läs hela inlägget »
"Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller. "Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller.

Vecka 41 varje år så firas/hyllas skyddshelgonet jungfru Rosario med festligheter, parader och uppträdanden i Fuengirola. Det finns en stor feriaplats (ca. tre fotbollsplaner) där allting händer. Fre-tor detta år, och är det nånting som spanjorer är bra på så är det att fira. Mycket bottnar såklart i religionen och gamla traditioner.
Helgdagar lite här och var beroende på var i landet man bor.

Den här gången alltså jungfru Rosario i fokus, för många kanske inte så viktigt men dock en chans till att vara lite extra glada. Fortsatta vardagar, klockan på ringning, men det verkar som man fixar det galant. Smygstart förra torsdagen på feriaplatsen med ett enormt tivoli och karuseller som skulle mötas med rött kort i Sverige. Ett trettiotal casetas, slags lokaler där det serveras mat/underhållning av allehanda slag. Mat, underhållning och bara sin "egen" caseta dit man går för att träffa sin familj och sina vänner.

På fredagen exploderade hela stan i en enda stor kostymparad. Männen i sina finaste gå-bort-kostymer, kråsskjortor och blankpolerade skor. Och kvinnorna! Flickorna och alla ända upp till gammelmormor! Färgpaletten exploderade i flamencoklänningar av alla sorter. Man tar på sin finaste klänning på morgonen, lite maffigaste håruppsättningen och sen spenderar man dagen på kafé, med matkassar och såklart med sin familj. En parad från ena sidan av stan till den andra (feriaplatsen) innan ferian invigs på kvällen med ett rätt maffigt fyverkeri. Här pratar vi inga häxpipor, ettöres eller fjantiga bomber...näe, här har (igen) nordbor ganska mycket att lära, när det gäller konsten att verkligen f-i-r-a.

Vi såg från vår terass allsjöns sprakande fyrverkeri, och det stoppade inte vid några tio minuter...näru, här braskade man på med långt bortåt en halvtimme. Roffe klarade sig jättebra, han hade inte en susning vad som pågick, låg mest och såsade.
Jag tycker att man är ganska pigga på med sina helgdagar. Den här veckan kallas ju Feria y Fiestas Del Rosario efter skyddshelgonet, som sagt. Spaniens nationaldag igår (12/10) med stort firande på feriaplatsen, tillika avslutningsdagen på ferian.
Vi gick ner till feriaplatsen igår. Spanska flaggor överallt och när vi gick hem så vällde det in lokalbor, spanjorer. Dom har alltid för vana att gå ut sent när det vankas festligheter, ett restaurangbesök eller ett kafébesök. Lite annorlunda tänk än vad vi har uppe i norr.
Ett gigantiskt tivoli, alltså vi pratar gigantiskt! Och sen alla dessa casetor som bjöd på respektive underhållning, mat och dryck. Flamencoklänningar, häst och vagn med män klädda i såna däringa snygga hattar med raka brätten, heter det så förresten?

Här nere i Andalusien kompenseras folket ifall en helgdag infaller en söndag, då får man en ledig dag på måndagen i stället.
I tisdags backade ju Katalonien från ett utträde ur landet Spanien. Man vill förhandla vidare, något som antagligen styret i Madrid aldrig kommer att gå med på. Så det har varit mycket fram och tillbaka, så också här nere i syd. I söndags anordnades en STOR manifestation på ett stort torg i Fuengirola där folket protesterade MOT ett utträde.

Många experter tror att fortsätter katalanerna sitt engagemang för utträde och när då också den spanska polisen gick så pass hårt fram...ja, då finns risken för allt våldsammare sammandrabbningar. Nu backade man ju i veckan, luften kanske lite grann ur. Jag hänger hyggligt med, kollar nyheterna (dom svenska) och förstår att det här är nåt som historien har burit med sig i många, många år. Minns ju hur gamla Jugoslavien spelade i blå/vitt matchställ i fotboll. Så kom kriget och vips så fanns inte Jugoslavien längre, i stället en uppsjö andra, nybildade länder. Inte hade jag en aning om alla underliggande konfliker som pågått i kanske hundratals år. Så vi ska nog absolut ha respekt för inhemsk politik och kanske heller inte åsikta oss för mycket. Jag har i alla fall inte all den kunskap som krävs.

Jag har tappat min mobil i backen många gånger. "Men nu så"...nu gick den sönder. Men icke! Den har hållit alla gånger utom den senaste, då sprack glaset. Och nu måste jag in och lämna den på lagning. Å HUR FAAAN SKA JAG KLARA MIG???
Begriper att det kommer att ta några dagar. Så nu kommer jag att ställas inför ett stålbad som heter duga. Och det här bevisar bara hur förtappad och bedrövlig man ändå är. Ska man inte kunna klara sig utan mobilen några dagar? Ingen som ringer ändå. Men hur ska jag kunna hålla mig à jour med fotbollens alla härliga resultat Europa runt t.ex? Visst är det ämligt? Såklart så dör jag inte, men jag kommer att vissna, jag vet det. Ligga där utan kontakt med omvärlden. I tjugofyra timmar, kanske dubbelt så många. Eller, gud förbjude, över helgen då det sparkas boll överallt? Nån säger att det finns tabletter man kan ta, så blir man frisk. Kanske tulla några ur älskad hälfts röda dosett som hon sitter pillar i? Eller också bara bita ihop. "Det är krig i Afrika" som nån sagt nån gång. kanske t.o.m. ett gammalt djungelordspråk om man frågar Dragos, som han hette i Gefle Dagblad när jag var liten. Fantomen, alltså.

Fröken heter Kerstin. Jag får sitta i ett klassrum på Svenska Skolan i Los Boliches och lära mig spanska. Nybörjarkurs. Vi anmälde oss till Svenska Kyrkan och deras dito när vi kom hit, men det var lite rörigt och inte så strukturerat. Provade att gå privat hos Pilar, absolut inte min grej att sitta ensam mittemot en spanjorska som spände ögonen i en och bara pratade engelska. Näe, Kerstin är svenska. Och vi ett tiotal svenskar som kan babbla svenska emellan allt tragglande på inhemskt språk. Det känns mycket tryggare. Bara det inte blir nåt prov, huvva!
Spanska är en knixigt språk. Man hälsar olika beroende på morgon, middag eller kväll. Noga det där. Betonar kvinnan vartefter hon är ogift eller inte (how do I know?) och betalning av ölen eller kaffet ropar man inte "la quinta, por favor" efter. Näru! Det ska gå ordentligare till och, hm...ja, jag får återkomma om hur man säger, hm...

EFTERLYSNING!
Ett sätt att nå ut än mer. Jag skriver om vårt lappkast i livet, flytten till Spanien och saker och ting som sker medans vi lever här. Svårigheter, glädjeämnen och allehanda vad som helst.
Jag vill nå ut mer! Mottager gärna tips och trix på att bredda mig. Kommentera gärna och se också under "urorbobanon" på Instagram, där finns lite schyssta bilder och funderingar. Facebook såklart där jag heter som jag heter.

En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Hon. Alltid hon.
Hon. Alltid hon.
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Paletten tar aldrig slut.
Paletten tar aldrig slut.
Läs hela inlägget »

Har ju lovat berätta lite om mina fyra absolut största kärlekar i livet. Och om han som hela tiden under alla år följt mig musikaliskt. Han från Orminge utanför hufvudstaden, bodde han inte där som liten, tro? Första skivan 1975 ("Vargmåne"), jag skulle fylla körkort bara månaden efter släppet. Med skivan hakade jag på och fast blev jag. Kärlek #1, #2 och #3 har hela tiden fått följa mig på konserter med Ulf Gerhard Lundell, det har blivit så. Och ingen har direkt klagat, det har ju inte varit nåt embarmligt högljutt med konstiga trum- och gitarrsolon, näe...en pennans frontfigur har han varit som oftast. Tycker i alla fall jag.

Och nu ska jag skriva om kärlek #4...hon sitter här bredvid. Och jag tvekar lite, ska jag verkligen berätta vad jag känner? Nu vet ju hon det i och för sig, men ord på pränt kan ju tolkas lite annorlunda, man kan tyda "mellan raderna" på ett sätt man inte gör verbalt. Dom andra är ju preskriberade sedan många, många år. Men Eva, som hon heter finns ju just idag, vi sover i samma säng och vi träffade Elvis i Las Vegas under 8 minuter 2014.

Sommaren 2010 hade jag repat mig hyggligt. Kärlek #3 såg jag långt borta i horisonten, på väg nån annanstans. Lundell "var räddningen i mörkret" som han en gång översatt från en gammal Neil Young-låt, cover också den faktiskt (Hep Stars/"Mot okänt land"). Jag bodde högst uppe på stadsdelen Brynäs, en tvåa sedan flera år. Jag hade en lite funktion i Gestriklands Fotbollförbund, mittemot på styrelsemötena satt en kvinna, hon liksom jag genuint idrottsintresserad. Jag sprang en hel del på Friskis & Svettis på den tiden, bl.a. ett bra sätt att skingra deppiga tankar runt bortsprungna kärlekar. Stötte såklart på den här kvinnan där också, hade ju lite klart för mig hur hon funkade, idrottande son både i fotboll och innebandy, socialt engagerad alltid och mestadels hela tiden. Så jag ställde frågan där uppe utanför gympasalen på F&S: Kan vi inte käka lunch nån dag? Vi gjorde det och det här var i november 2010.

Ever since that day. Ja, så har det faktiskt blivit. Ända sen den dagen så har livet blivit ordentligt värt att leva. 
Människan ifråga heter Eva Monika (med k). Uppländska och fem år yngre än mig. Jag har gamla klass- och skolkompisar som fortfarande är tillsammans. En del hittar rätt på en gång. Andra trevar, testar, misslyckas och letar hela livet. Och andra, som jag då, ger ändå aldrig upp utan vågar fråga, tar ett nej, får på skallen ibland så att skallen bågnar och har svårt att hela. Men reser sig på nio och hamnar till slut där man vill vara. Fördelar och nackdelar förstås. Minus är väl att många år kan kännas bortkastade. Plusset står för en grym och stryktålig livserfarenhet. Som i slutändan ger resultat. Människan ifråga har helat, hjälpt och styrt upp mig på rätt kurs. Till slut så vände jag ut och in på mig och mitt liv. Det var enda chansen att få henne kvar. Och hon gjorde det! Stannade kvar. Tog mig i hampan, såg mig i ögonen och gav mig både kunskap och styrka att inte likt strutsen...ja, ni fattar.

Jag hittade fram. Hon hittade också fram. Och sånt är väl jävligt kul när det funkar? Så nu står vi där vi står. Bor i Spanien, inga biologiskt egna barn men 6,5 barnbarn utspridda lite här och var. Tre i London, två i Uppland och 1,5 (tvåan på g) i Gävle. 
Eva gav mig chansen att vara mig själv. Klok nog att begripa att under en fasad finns ofta en sanning, en äkthet och en ändå, får jag nog säga, en jävla bra kille.

Det blev tuffa tider. Hon menade hela tiden på att hon aldrig var rädd för sanningen, att hon bestämt sig och att jag inte behövde vara rädd. För det var jag såklart. Skiträdd att hon skulle vända och gå. Jag tror hon mässade på om det här, att bara man är ärlig så blir det bra. Hon sa att hon såg vem jag var, bakom alla dessa "bruna kuvert", som det en gång i tiden hette. För jag hade levt ett...ja, sådär liv efter min skilsmässa 1999. Skadade ingen annan än mig själv. Visst, tillkortakommanden gentemot barnen blev en naturlig följd av dålig ekonomi men i slutändan var det bara jag som alltid tog den värsta smällen.

Eva hjälpte mig att lösa allting, det var en del, och idag har jag ingenting att oroa mig för längre. Och jag vet ju att ifall hon nobbat den där lunch-dejten, hon hade en röd jacka på sig, jag vet precis var och hur vi satt och vad vi åt och sen när vi skildes åt så sa jag dom bevingade orden (det där låter det): "det här gör vi nåt bra av". Jag kände nog ganska omgående, visste ju vem hon var genom idrotten, att liksom "sumpa inte det här nu"...

Jag fick en son 1987, en dotter två år senare och 2010 träffade jag Eva. Min bästa vän och älskling all around the clock. 
2014 gifte vi oss i Las Vegas och nu bor och arbetar vi på solkusten i Spanien. Mina första barnbarn börjar rassla in, Martin ska bli pappa i april, datum samma dag som min egen pappa fyller år. Stinas grabb Gabriel är född på min födelsedag. Värsta pricken över i:et vore väl, ja..?

Man ska inte summera ihop livspusslet med nån slags målgång, men visst känns det som att jag hittat rätt till slut. Som sagt, en del söker hela livet, andra springer på redan dag 1 och för en del blir det varken eller. Har jag då kastat bort massvis med år? Ja, det kan man väl säga. men det får ju heller inte bli nåt man grämer sig över. Så här blev det för mig, det tog tid, mognade inte fort nog, livet fick massvis med konsekvenser men en dag i november för sju och ett halvt år sedan så ramlade poletten ner.

Alltid haft en hög moral, och hör här nu: men inte alltid kunnat nå upp till den i praktiken. Hur får man ihop det då? "Ja, säg mig det. Säg mig det, den som vet".
Det sjunger Ulf Gerhard i en av sina allra bästa sånger: "Ut ur mörkret" från 1995. Den har jag lyssnat på sååå många gånger, helvitte vad bra den är! Nästan nio minuters livsberättelse à la top notch.
Nyårsafton 2015Göta Lejon i Stockholm, uppe på Södermalm. Vi såg hanses hittills senaste konsert med full sättning. Alla trodde/önskade nog att han skulle köra över tolvslaget, men kvart över elva slog han an sista ackordet och vi vandrade ut i nyårsnatten, upp till Mosebacke Torg och Terassen där vi vid tolvslaget såg ut över hela stan med alla fyrverkerier som tänkas kan. Hundratals människor i samma anda skålade och önskade ett gott nytt, till varandra och hela jävla världen. Jag lever med min älskling, hon lever med mig och fy fan vad vi är bra. Men hon är ändå bäst!

Nu har jag vecklat ut mina fyra absolut största kärlekar (med betoning på e´et). Det har varit lite svajigt att skriva, första gången jag berättar men är så pass gammal att jag inte skäms (?) en sekund och med all jävla skit i bagaget så är jag starkare än nånsin och med mig har jag darling pretty, upplandsfödd med huvet på skaft och ett skratt som fäller den bäste. Plus en jävel på att dansa.
Slutklämmen då? Ja, kanske att Ulf Gerhard Lundell "rår för" alltihopa? 

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2005. Skivan kom 2005.
Lundell är alltid kvar. Oavsett vad som händer i livet. Nu verkar han ju ha tackat för sig och visst, jag tycker det är synd, men han är ju ingen ungdom längre (f.49) så jag unnar honom såklart livet efter musiken. Eller kan man verkligen sluta med musik? 
Vi såg hanses hittills (?) sista konsert nyårsafton 2015 på Göta Lejon i Stockholm. Vi trodde nog att han skulle köra över tolvslaget, men han slog an sista ackordet till "Snart kommer änglarna att landa" strax innan elva och vi promenerade efteråt
Götgatan upp och tog av höger upp mot Mosebacke Torg där man ute på den stora terassen kunde se hela stan tillsammans med hundratals andra och över hela stan sprakade fyrverkerier när året gick i mål och ut på andra sidan. Att rekommendera. Gå dit ifall ni inget annat har på agendan.

När jag flyger, och det blir ju några vändor om året, så har jag alltid en fin spellista med Lundell i lurarna. Av sig själv så har det blivit nån slags bra tradition att Ulf Gerhard slår följe vare sig jag ska uppåt eller nedåt på kartan.
Sommaren 2005 släppte han "Högtryck", en skiva som inte fick de mest strålande resencioner, förutom från oss supportrar förstås. Jag var mitt uppe i IK Huge och dess ungdomsfotboll, tränade flicklag. Och såklart var hon fotbollsförälder, såklart var hon det. Sju år yngre än mig, kärlek #3. Jag var 48 modiga mot hennes 41.

Nu tänker jag inte dissekera vår relation fullt ut. Den varade ganska precis tre år, och tre år som tog lika länge till att ordentligt komma över. När vi kände vibbarna första gången så stod vi på en parkeringsplats på Måsbergets idrottsplats. Jag hade ganska nyligen flyttat till en tvårummare på Brynäs. En lägenhet jag gillade skarpt efter att ha flackat i lite sämre boende sen skilsmässan 1999. Och såklart så ska ju ingenting vara enkelt och smidigt här i världen. Hon hade två flickor, varav jag tränade den yngsta. Hon hade också en relation med pappan som hon bodde tillsammans med men var på väg ut ur. Så vi fick till att börja med träffas kortare stunder, aldrig under dom mörkare timmarna på dygnet. Pappan var väldigt sjuk och hennes relation var av det "vårdande" slaget. Knäade under tyngden och hade sedan länge odlat tanken på att avsluta. Men hur enkelt är det på en skala? Pappan till ens barn som bara blev sjukare och behövde all hjälp han kunde få. Barnen som varken tillät eller kunde se att mamman klev av, hur enkelt var det?

Jag minns så väl hur hon på sjukhuset öppnade sina tankar gentemot en präst, dit hon gick då det blev lite för tungt. Prästen hette Mats, minns det väl, sa några väl valda ord som jag inte glömmer i första taget: "Bättre att en går under än att båda gör det". Tuffa ord. Tunga ord. Men det hjälpte henne att till slut avsluta relationen som inte längre innehöll det som väl varje relation borde bestå av, nämligen kärlek. Ömheten och närheten mellan varandra. Den fanns inte där. Dock var hon tvåbarnsmamma och så jäkla enkelt kan det inte ha varit att vara en egen individ i allt det här vårdande.

Så en dag sa hon ifrån. Och mycket kan kanske tillskrivas mig som fick henne att gå. Lika mycket trösten från Mats på sjukhuset och hans ord. Men också längs efter vägen en god vän som pushade och hjälpte henne. 
Men allting har ett pris. Och här blev priset livet dom hade levt i stadsdelen dom bodde i. Bekanta, kompisar och t.o.m. vänner dom nästan dagligdags umgicks med vände henne ryggen. Och det läskiga var att man ändå inte fortsatte att umgås med pappan till barnen... Där tänker jag bara fortfarande att: Fy fan!

Så vi började träffas, med hennes barns goda minne av att det var hon som gick. Trots att hon försökt förklara varför. I första hand för att själv överleva. Barnen var här 14 och 16 år gamla, två flickor.
Tuffa tider följde. Spenderade mycket tid hos mig, då hennes barn med all tydlighet tagit pappans parti. Det var jobbigt. Men vi hittade tid för varandra och åter igen...Lundell har skrivit många fina berättelser som tål att lyssnas på igen. Och igen. Och faktiskt igen. Om relationer, åtrå, längtan efter nåt bättre och bara vädret. Bara det! Vi såg väl Lundell en tre, fyra gånger, första gången på Gasklockorna i Gävle.
Vi åkte till London när jag fyllde 50 och Tony kom in med tomtebloss på Amalfi nere i Soho, jag visste ingenting. 

Jag hade haft jobbigt med plånboken i många år i spår efter skilsmässan, inte världens enklaste erkännande att delge en ny kvinna. Men vi krånglade på och pratade om att flytta ihop så småningom. Men hennes barn bromsade oerhört. Hon hade det dittills största hjärtat jag träffat på och jag vet såklart att hon slet med näbbar och klor för att få sina barn åtminstone lite neutrala. Jag minns hur jag en gång köpte pizza till oss allihop, men flickorna blåvägrade att käka tillsammans med oss. Så jag gick därifrån, och jag tog också deras två fortfarande varma pizzor med mig, dom skulle fanimig inte få nån pizza av mig inte...och jag dammade kartongerna rakt ner i soptunnan ute vid vägen och åkte hem till mig. 
Mina bästa ord att dela med mig av...
Mina bästa ord att dela med mig av...

Allting är förgängligt, heter det så? Visst gör det? Att allting förr eller senare tar slut, att allt slutligen fasas ut i...ingenting?
"Kom och sätt dig". Vi hade varit ute och käkat, på dagen tre år sedan vi träffades. Så tajmingen var inte av det snyggare slaget. Och den meningen glömmer jag inte. Efter tre år tillsammans så säger hon ifrån. Barnen bromsade allt för mycket och visst anar jag såklart också att det där med periferin, att när nån till slut säger ifrån, så står det nån annan och väntar ute i periferin. Släggan slog rakt in i skallen. Allting svartnade och julen det året låg jag hemma i lägenheten, träffade inte nån. Inte mina barn eller nån annan. Julfirandet fick dom klara på egen hand, det som vi annars traditionsenligt brukade hålla hos min syster. En hemsk jul och ett lika hemskt nyår som jag spenderade inom vita väggar under uppsyn av betalt personal. Så jävligt mådde jag. Det tog länge, länge innan jag repade mig. Krossat hjärta, heter det så? Och inget jag då flaggade värst med.
Idag är det längesen, hjärtat har läkt och nya vindar har blåst och blåser både fram och bak. Det här var 2008 och Lundell hade givit ut ännu ett album: "Omaha". 

Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.
Så ser teatern ut. Mitt i Fuengirola.

Jag har aldrig riktigt spelat teater. Försökte lite smått en gång när barnen var små, men det funkade inget vidare så jag hoppade av. Amatörteater. Sen spelar jag ju lite gitarr hemmavid, skriver lite och bangar inte för att stå framför en grupp människor och bete mig, sjunga, berätta, or whatever. Har ju en plan om att skriva en bok, historien finns redan och den går i andan "what if?". 

En kille i padelgruppen spelar lite amatörteater, Fredrik heter han och duktig som sjutton på padel. Det finns en engelsk teater i Fuengirola. Salón Varietés Theatre, hundra meter från kyrktorget. Fredrik har spelat lite teater där, hade nån roll här nu senast och han rekommenderade mig att gå dit. Varför då, då? Jo, för att man kommer att sätta upp "Spamalot", musikalen baserad på Monty Python´s Holy Grail ("Jakten på den heliga graalen"). Och det skulle till att bli audition inför uppsättningen i Fuengirola. Så jag gick dit, fick sjunga några toner ur "Always look at the bright side of life", ni vet. När Brian hänger på korset och på korset bredvid hänger Eric Idle´s rollfigur och hävdar att man ändå ska se livet från den ljusa sidan. Som för övrigt också var en kanonrulle med Jack Nicholson och Helen Hunt från 1997, minns ni den? "As Good As It Gets" och Nicholson hade mycket ticks och trix för sig. Jag minns speciellt en scen där han rusar hem till HH i regnet och ifrågasätter deras relation. Han äldre, hon yngre. Då svarar hon typ: "if you´re gonna be my boyfriend...", bla.bla. Då suger han på det en stund innan han tyst för sig själv säger belåtet: "boyfriend"...han är alltså mycket, mycket äldre än henne.
Rollen på teatern då? Jo, nu ska jag spela munk! Tio föreställningar.

Det är knixigt, det där med kärleken. Kärlekarna. När lär man sig? En del lär sig på en gång, lever fortfarande med sin första kärlek. bara att hoppas att dom fortsatt gör det med kärlekens alla viktiga regler såsom samtalet, sexet (fan så viktigt), att unna varandra egentid och att vara lite mallig över sin partner i det hon/han gör. För mig tog det många år efter 1975 då jag träffade min första kärlék, betoning på e´et (glöm inte det). Trettiofem långa år tog det. Och då var vi framme vid Lundells från allra första början tjugofjärde (!) studioalbum. Så begrip att han betytt ganska mycket under alla försök till kärlek. Eller också har han kanske stått i vägen? Tänk ifall han aldrig släppt "Vargmåne" 1975? Hade jag suttit här nere i södraste Europa då och knackat fram dessa undringar? Knappast.
Men så en dag i november 2010...to be continued...

Läs hela inlägget »
Skivan kom 2002. Skivan kom 2002.

Helgerna är över och vardagen tar vid. Igen. Som den gör. Och allt som oftast så känns det ganska skönt när långa och många helger planar ut till vanliga arbetsveckor, klockan på ringning och man ser fram emot att göra som vanligt, kliva upp, klä på sig och passa tiden till jobbet. Precis som vanligt alltså. Inget lördag hela veckan här inte.

Jag har ju lovat, mig själv framför allt, att vara så ärlig jag bara kommer ihåg. Har ju hamnat i livet på en plats jag känner mig väldigt tillfreds med. Och då är t.ex. alla gamla kärlekar oftast preskriberade sedan länge. Jag har upplevt fyra riktigt stormande, himlavindlande förälskelser. Fyran är jag i nu, den ska jag berätta mer om efter tvåan och trean. Ettan var ju såklart min allra, allra första kärlék, med betoning på e´et, det låter lite mera rekordeligt då, tycker jag nog. 
Tvåan då? Ja, efter ettans avslut 1978 så skulle det dröja många, många år innan nästa omkullvältning, då jag inte kunde sova ordentligt p.g.a. hon där borta, strax utanför stan. Mina barn är vuxna nu, dom fattar nog och som sagt, preskriberingstiden är borta och över sedan länge. Tvåan var inte mamman till mina barn. Ingen bättre mamma fanns än hon, men hon är inte med bland mina fyra största och enda kärlekar (med betoning på e´et). Ibland så blir det så i livet och visst, den här gången blev det så här.

Näe, Kärlek #2 var tretton år yngre än mig. Jag arbetade på en liten byskola 2002, bara ett hundratal elever där alla kände alla. På gott och ganska mycket på ont. "När Karlsson var full ute på byn så visste alla om det dagen efter". Inte bra. Samtidigt var nog barnen lyckliga i all sin oskuld. Stora staden bara milen bort och här sprang sexorna runt i bävernylon-overaller på rasterna och lekte med treorna. Inne i den stora staden hade väl varken bävernylon eller kompis med trean funkat, om man säger så, hm...

Ulf Lundell är alltså den stora, stora gemensamma nämnaren under dom här 37 åren som gått mellan den första och den sista. Inte senaste utan den sista. Trygg i allt nu. Kärlek #1 och jag såg Lundell uppe på utomhusteatern på gamla Folkparken i Gävle. Där började allt. Både för mig och visst också för den gode Ulf Gerhard.
Så jag jobbade på den där skolan, susade runt som både resurs, musik- och idrottslärare, stundtals också klasslärare. Helt utan lärarutbildning, tänk hur det ska behöva vara. Men jag vet att jag slog många ordentligt utbildade gamla fröknar på fingrarna. Jag hade ungarnas språk, det hade inte dom.
Hon då? Ja, hon var småbarnsförälder med äldsta i ettan. Nyseparerad och så blev det som det blev. Jag skild sedan några år med barnen varannan helg. Krånglet var att vi väldigt, väldigt sällan var barnlediga samma helg. Men jag föll som en, vad heter det, fura! Hon var såklart ung, bara 32 och jag 45, inte fjäder i hatten, jag vet inte...men visst mådde jag. Jag hade ju famlat runt lite efter skilsmässan och pang tjong, så tog hon mig på axeln en dag i gympasalen, det var nåt klassuppträdande, minns det så väl. 

Lundell såg vi tillsammans på Skansen. "Club Zebra" fanns ute som ny och jag lyssnade mycket på den. Jag läser mycket text när jag lyssnar på hans musik. Låtarna blir så jäkla mycket bättre då. Och Lundell sjunger måhända rassligt emellanåt, men människan kan skriva, absolutely!
Vår relation varade inte längre än åtta månader. Jag satt fast som i ett skruvstäd som ungkarl igen efter skilsmässan och den suckande plånboken gjorde sig allt som oftast påmind. Men jag var ganska såld, hon hade två barn som jag gillade skapt. Krånglade med pappan om mycket. Så tidpunkten var kanske inte perfekt och på hösten så sa hon ifrån. man får nog säga vad man vill om avslutade relationer men nog står det alltid nån ute i pereferin och väntar. Inget kan få mig att tro nåt annat. 

Tiden efter, med jag på skolan och hon som fortsatt småbarnsförälder på samma skola blev inget vidare. Jag mådde såklart skit av att se henne komma och hämta barnen, jag såg nog till att hålla mig lite undan där vid tidpunkten hon skulle sladda in på skolgården. Och visst blev jobbet lidande. Halvannat år efter vårt avslut så lämnade jag också den där byskolan och nog kändes det som en liten befrielse, allt.
Men jag har aldrig lämnat Lundell. Han kanske har lämnat mig? Knäpptyst sen två år tillbaka. Inte ett ljud, han skilde sig och bor fortfarande kvar nere på Österlen. Men tystnad. Jag vet inte, kanske det är bra? Han har nog så att han klarar sig på banken och yngre blir ju ingen. Det finns några forum på Facebook som inte riktigt verkar kunna gå vidare och kanske acceptera att han gjort kväller. Lite läskigt att läsa emellanåt.

Forum för gamla kärlekar? Finns det sånt? I så fall...ska jag INTE gå med. Jag finns med på deltagarlistan hos några andra, ganska oskyldiga forum, t.ex. "Tipsextraminnen", "Mårtsboslim" om ett härligt gammalt original runt Gävletrakten, såna där som det inte finns plats för i samhället längre. "Snedtänkt" där Kalle Lind spånar i konstiga grejer och konstigt folk. "Vi som älskar vinylskivor" en annan. Sen också såklart flera forum som behandlar livet på Costa Del Sol.

Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)
Ernst "Mårtsbo" Karlsson (1926-1992)

Vintern har kommit till södraste Spanien. Det där låter det, "vintern har kommit". Jo, tempen sjunker ner till bara fyra, fem plusgrader på morgnarna och efterskom husen inte riktigt är byggda för kyla så blir det...lite kallt, hm
Spanjorena vill ha regn för att fylla på alla vattenreservoarer inför kommande sommar och värme. Och regnet kommer, och inte i små mängder. Men då vi vet att det är bra för allt och alla här nere, så går ingen omkring och mår dåligt. Vi tittar just nu på en värmekassett att stoppa in i öppna spisen så att inte allt eldande bara går till "kråkorna". Och det var längesen, kanske när jag var liten som ekiperingen nattetid numera består i en hederlig p-y-j-a-m-a-s. Men det ska bli bättring och mer ekonomiskt hållbart att elda med en värmekassetts hjälp. 

Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.
Kassetten ska in och en väggfast bokhylla ska byggas.

"Kärleken kommer, kärleken går" skrev Nils Ferlin snyggt en gång och Roffe Wikström sjöng lika snyggt 1989. Såg honom på gamla Café Artist i Gävle och han var väldigt, väldigt kort. Men han sjunger svensk blues som svensk blues ska sjungas, med hjärta och såklart smärta.
Bland mina fyra kärlekar att tala om så kvalar dom tre första in under "hjärta och smärta", inget snack om det. Fyran pågår ju för fullt och kommer att gå i mål obesegrad. Ettan var ju vad den var: den första kärléken med betoning på e´et. Tvåan kom och försvann ganska snabbt med facit i hand, ganska himlastormande och med ett avslut som lite grann drabbade fler än bara mig, hon förälder och jag arbetande på samma skola. Lika fullt "kvalar" den in som en av dom allra största, inte kanske den finaste men kanske en av dom största, som sagt.
Jag är himla glad att fått uppleva flera olika relationer ändå. Inte varit sambo med nån av dom, vi kom aldrig så långt, det var nära med trean, cliffhanger på g!

Exakt. Det blev det...
Exakt. Det blev det...
Läs hela inlägget »

Jag har sett Ulf Gerhard Lundell flera gånger. Inte så där onyttigt massvis med gånger, 48 och sådär som dom riktiga hardcore-fansen, utan kanske tio? Vill nog också påstå att jag var med från början då den första LP´n kom. Hösten 1975 och jag fyllde arton i oktober. På sommaren träffade jag min första kärlek. På logdans strax utanför staden. Kärlek #1. Jag köpte ”Vargmåne” och jag vill gärna minnas att vi lyssnade mycket på den. Vi var tillsammans under tre år, varav ett läsår då hon var utbytesstudent på andra sidan Atlanten. Vi gjorde slut på ståplatsläktaren på Gavlerinken, minns också väl att det var mot Djurgården. Konstigt, men vissa saker i livet sitter som gjutna. Småsaker som kan tyckas obefintliga, men dom fastnar. Mormors telefonnummer, farmors, vad Olssons hund hette mittöver gatan från föräldrahemmet sett, registreringsnummer på några bilar från förr osv…
 
Kärlek #1 slog ner som en klubba såklart och jag tillbringade mycken tid i hennes föräldrahem där vi lyssnade på ”Tush”/ZZ Top, ”The Best Of Bread”, dubbel-LP´n ”Ett Steg Till” med Pugh & Rainrock som vi också såg live uppe på uteteatern på Folkparken. Eagles var stora sen några år och 1976 kom ”Their Greatest Hits 1971-1975”, ja herregud vad bra den skivan var. Och är! Vi såg dom på Gröna Lund i vevan när ”Hotel California” kom 1976, fast året efter tror jag. Grönan är likt Furuvik en ganska dålig konsertplats. Karuseller slamrar och fan vet allt. Vi stod långt bak, minns jag. Undrar om det inte regnade också?
 
Vi käkade Mintolux och Kärlek #1 kom att påverka mig oerhört genom livet, speciellt i musiken men också i sättet att hantera just…kärlek, vilket jag inte hade särskilt mycket framgång i. Det blev ändå fyra stycken. I ett spann mellan 1975 och idag. Många hittar sin eviga hälft tidigt och stannar därvid likt svanarna gör, come what may. Jag fick med mig tre väldigt sorgliga krascher också med tunga tider som följd. Det var aldrig jag som gjorde slut.

Folkparken i Gävle var på 1970-talet stället. Dit man gick för att dansa på Blå Fältet (ungdomarna) och Rotundarn (dom vuxna). Tiden var ju som klippt och skuren för alla embarmliga kostymeringar på dansbanden med sina helikopterkragar. Det var Max Fenders, det var Thorleifs och det var alla såna där konstigt sammansatta namn och längts uppe till höger hängde skylten som lyste i neon och visade huruvida det var ”herranas” eller ”damernas”. Två lugna-två snabba. Jag hade lärt mig dansa foxtrot uppe på Textilgården på Söder hos Acke Söderströms Dansskola och blev med tiden en jävel på det. Jo, faktiskt. Uppbjuden stup i ett men såklart så fick inga snälla pojkar dom söta flickorna. Jag gick väl en slags förtrupp till kompisarna som tog över efter att dansen var slut. Så var det nog.
 
 Jag gick sista åter på gymnasiet när en ljusblå blus satt på gräsmattan våren 1975. Inte jättepopulärt med BH, så hittade jag bara en fin vinkel så sken solen genom blusen, minns det så väl. Jag var 17 och ett halvt, hon skulle bli 16 på hösten. Så vi blev ihop, hon satt bakpå när vi cyklade hem från logdansen, lånade cykeln vidare in till stan och efter det så syntes jag måttligt i mitt kompisgäng. Nykär och oerhört förälskad landade jag in i kärlek #1 med danser på Folkparken, mycket grammofonspelande i hennes föräldrars vardagsrum, ”Peaceful easy feeling”, ta bara den! Vi kryssade runt i min Volvo Amazon ´67, åkte till London över nyår 1977 där vi såg The Ramones på nyårsafton. Vi såg Afzelius, vi såg Pugh & Rainrock där Ola Magnell sjöng ”Påtalåten” och vi såg…och här kommer den gemensamma nämnaren till mina fyra största kärlekar: Ulf Lundell.
Gamla uteteatern ligger förfallen och ska rivas. Jag smög upp där för några år sedan och tog lite bilder. Mycket nostalgi och jag stannade kvar några minuter extra, hm… Där vid räckena hängde vi. Lundell, Afzelius och ”Vandrar i ett regn” bl.a…

Jag har sett Lundell tillsammans med alla fyra. Genom alla år från 1975 och nu senast och kanske sist för två år sedan, (har han gjort kväller?) nyårsafton 2015. Så Ulf Gerhard har betytt mycket för mig, håller honom för landets bästa berättare den här tiden. Köpte skivorna, pluggade texter och lärde mig sent om sider att spela lite gitarr och hur många Lundell-låtar med sina ofta tre ackord har man inte spelat och sjungit. Mestadels hemma i soffan men också en del på fester. Favoritlåtar då?
Ja, första skivan kom ju 1975 och knäckte en rätt rejält. Gillade kanske mest den ganska banala ”Sniglar och krut” tillsammans med ”Jesse James möter kärleken” med alla sina knäppiga verser. Sen fanns ju också såklart ”Sextisju, sextisju” och fina ”Bente”. På våren efter släpptes romanen ”Jack” och då tog försäljningen av skivan ordentlig fart. Och sen kom ju filmen.
Fan, man blir ju väldigt nostalgisk och lite sentimental. Här kan jag redogöra för sånt som hände för 40 (!) år sedan, men vad åt jag i förrgår?
Jag kommer ju såklart aldrig att nämna dom tre första vid namn, dom får heta Kärlek #1 osv.
Åren gick och det skulle dröja innan Kärlek #2 dök upp. Många, många år skulle det dröja.

To be continued…håll utkik...

Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Två lugna-två snabba. Herrarnas och damernas.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Här uppe vid räckena stod man oftast, sittplatserna var ju lite dyrare.
Läs hela inlägget »
Sången kom 1970...vem har INTE hört den? Sången kom 1970...vem har INTE hört den?

Julkrubban är spanjorernas julgran. Enkel matematik. Jag har aldrig i mina dar sett ett sånt all-in vad det gäller julpynt som här i södraste delen av Europa. Och då har vi precis bara passerat andra advent.
Alltid gillat när det göres snyggt, med finess och baktanke. Man slänger inte bara upp nån tomte, nån spenslig julbock och solar upp några julbelysningar mellan två husfasader. Näe, här känns det genuint i all sin religiösa övertygelse.

Mycket och VÄLDIGT mycket kretsar såklart runt krubban, Jesus och Maria och jag kan inte annat än att imponeras över 1) allt jobb bakom, 2) detta all-in och 3) att allting får hänga kvar, inget förstörs och rivs ner. Gissar ju att det sedan långt tid medför en ordentlig spövända i källarvalven på polishuset ifall man blir påkommen med att ge sig på nån förstörelse.

På ett av Fuengirolas mer NK-liknande varuhus (El Corte Inglés), med kanske också priser lite därefter, finns på nedre botten en avdelning som fullständigt gått loss på julen. Och är det nåt jag kan snöa in på så är det att knalla runt bland hyllor och ihopbyggda julkaruseller, deras egna julkrubbe-avdelningar som bara får en av sucka av hänförelse. Hur i helsicke kan man få det så snyggt, så perfekt? Och vilket jobb bakom. Eller också har man gjort det här i alla tider, gissar nog på det. Det närmaste jag kan komma att tänka på är min egen gamla Märklin-järnväg jag hade hemma på pojkrummet en gång för länge sen. Hur jag sparade för att köpa det där loket jag längtat efter, dom där träden för att kunna bygga den där järnvägsövergången. Satte ihop allt, kopplade allt till den blåa transformatorn med en röd "körknapp" och sen tuffade allt iväg runt järnvägen. Många Märklin-fantaster hade en snygg stins-keps, det hade dock aldrig jag.

Men julutsmyckningen i Sverige är inte på denna jord så maffig som jag ser att mycket är här nere där jag strosar runt med fradgan rinnande runt munnen. Inte för att jag vill ha, utan mer som sagt av hänförelse. Ett fint ord: hänförelse (synonymt med hänryckning/förtjusning/brinnande iver/entusiasm/inspiration/passion/exaltation/begeistring). 
Man har många helgdagar som vi som svenskar inte kan relatera till. Tänker inte berätta vilka (kan knappt) men det krämas på ordentligt med lediga dagar och tillbedjan till respektive helgon, som vad jag förstår oftast är vad det är.

Vem kommer med julklapparna?
Vem kommer med julklapparna?

Julspelet på Plaza De Espana i Fuengirola.

Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Finurliga små karuseller. Men dom kostar skjortan, 70-80 euro.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Dom skrinnar runt utan att krocka.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Kälkåkning på isen i sakta mak.
Pomeransen växer och mognar. Jag tog det för en apelsin första gången, plockade en och åt. Det gick inte så vidare då den är oerhört sur, i princip oätlig. Möjligen går det att göra marmelad på den. 
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti  och fotograferar.
Julkulan på Plaza De Espana är stor, så stor att folk står inuti och fotograferar.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Varje heltimme fram till jul så bjuds man på en ljusspel à la Málagas x XL med tillhörande poplåt (se filmen) med jultema.
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Julmarknaden på kyrktorget (Plaza De Constitución) ser charmig ut på dagtid. Vänta bara tills mörkret lagt sig...
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Varenda lilla gata i stan är dekorerad med allehanda juliga upphängningsanordningar.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Julmarknaden på kyrktorget saknar bara snön...annars fulländad.
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Och Rolf-Göran Andersson...ja, han glänser såklart. Det är flygande löv, rullstolsbundna, småbarn. Härlig kille...
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Man undrar...vem lindar allting? För det är välan inte en lind?
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Kyrkan är en naturlig samlingsplats.
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Lite vidare tänk än på Drottninggatan i kanske vilken svensk stad som helst, wouldn´t you say?
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Bodarna på kyrktorgets julmarknad är fullproppade...
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
Pomeransen mognar så smått, men smakar inget vidare.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
I stadsdelen Los Boliches står granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Vänd kameran rakt uppåt så blir det så här inuti granen.
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
Alla väntar i Gävle. Ja, i hela världen! Tänk om det är han?
  • Bosse H • 11 december 2017 20:37:52
    Tack igen för fina betraktelser. Alltid lika intressanta och roliga att läsa. Fram med skrivmaskinen, Urban.
Läs hela inlägget »
Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska... Elbolag i södra Spanien som inte vara särskilt serviceminded. Om man inte kan spanska...

48 timmars ovetskap. 1) Överlever vi? 2) Kommer vi att gå stärkta ur det här? 3) Skiljer vi oss? 4) Jag köpte precis en yxa för att hugga lite ved, kommer jag att använda den till annat än ved? 5) På nån person? 
Många frågor som efter just 48 timmar skulle få sina svar. 1) Vi överlevde. 2) Stärkta, jag vet inte. 3) Nej. 4) Nej igen. 5) Inte idag, kanske nån annan dag, hm.

"Vadå?" frågar såklart vän av ordning. Så låt mig ta det från början. ENDESA heter det (väl slags staliga?) elbolaget som försörjer oss med elektricitet i huset vi bor i. Efter flytten till Spanien förra november så fick vi klart för oss, långt innan dessutom, att saker och till kanske inte riktigt fungerar som hemmavid. Saker och ting kanske tar lite längre tid att utföra, att FÅ utförda och att man kanske inte kan vänta sig snabba telefonkopplingar och okomplicerade, konkreta svar som JA eller NEJ på lika okomplicerade och konkreta frågor.

Näru, så lätt ska vi inte ha det. ENDESA ska förse huset vi bor i med 220 volt in. Då kan vi leva våra liv i högsta välmåga, apparaturer fungerar och livet rullar på som vanligt. 
Men tjoff sa det en dag för tre veckor sedan. Lampor började blinka, TV´n svajade och en osäkerhet spred sig hos oss, "vafan är det som händer här nu då?". Det återgick till det normala ganska snabbt, men det hände igen och igen och vi fattade ju att nåt galet är det ju.

Så i förra veckan eskalerade allt, fläkten tjoffade till ordentligt och vi ringde till Frederick som renoverat köket och bokade en av hans underhuggande elektriker som skulle komma som i måndags. Men innan dess så ringde jag El-Pelle, den gamla stofilen. Han är av den gamla sorten som haft och fortfarande har "många strängar på sin lyra" (gammalt djungelordspråk). Jag vet inte så många, men det finns några jag sprungit på i livet som inte är så där renodlad målare, plattsättare, elektriker eller nån annan praktisk yrkeskategori ut i fingerspetsarna.

Näe, några har jag träffat och haft hjälp av som...liksom...kan lite om mycket. Fattar, va? En sån där som inte bangar för att ge sig på sånt han inte riktigt behärskar fullt ut. Såna människor är oerhört värdefulla, tycker jag. Som vet lite grann och färg och form, lite grann om snickeri och kanske t.o.m. hur man kopplar el ordentligt. 

Jag själv har inte den förmågan att "kunna lite om mycket". Skriver heller inte riktigt under på att "kunna mycket om lite". Ganska ohändig, if you ask me. Vill gärna, men har ofta hamnat i ett pladask och jag minns väl hur min pappa när jag fick körkort och skulle lära mig mecka med min första bil (Volvo Amazon ´67) sa att "gå in och sätt på kaffe du, så gör jag det här"... Jag motsatte mig aldrig hans pekpinne-styrda attityd och blev väl den jag blev, kan tro. 
Ett bra argument till försvar har varit: "full sjå att tanka en bil", med en blink och lite humor. Det har gått bra ändå får jag säga, försökt vara så ärlig jag kan i det här tillkortakommandet som jag ändå tycker det är. Tog alla tillgängliga körkort, blev lastbilschaffis så småningom, kranade gods och bangade aldrig att ta i.

Tillbaka till El-Pelle som verkar vara den där gamla modellen av yrkesfolk som stått med två tomma händer, blev verktygsmakare på Irland innan han när landets plånbok havererade i början på 2000-talet och flyttade till Spanien. El-Pelle rasslade in i våra liv så sent som i söndags. Flytande spanska, bara det. Han konstaterade att elfelet låg utanpå huset och att ansvaret på ENDESA. Skönt att höra, såklart. Måndag: Aktoriserad (heter det så?) elektriker via Fredericks byggfirma konstaterar vidare att huset bara tillhandahåller 190 volt in. Det ska vara 220 volt, annars riskerar maskiner och lampor och allting att falera. Precis vad som hänt. Mike som han heter, berättar att sånt här går långt tillbaka i tiden med fortfarande dåligt dragna ledningar som efter decennier såklart till slut går sönder, rostar sönder. Och man försöker inte att undan för undan kontrollera och byta ut, uppgradera och modernisera. Icke, utan det får gå tills det pajar helt. Och det var vad som hände hos oss. Till slut så var det vårt hus som skulle hemsökas av mörker. "Slå inte på strömmen" var det sista Mike sa innan han åkte. "You can light some candles and have a romantic evening" lade han till. "Visst", sa vi. "Det ska vi absolut ha. In your dreams."

Han hjälpte oss att felanmäla och ENDESA skulle komma nästa dag. Tisdag: Dom kommer inrasslande sen eftermiddag, vi jobbar ju så dagtid är vi inte i huset alls. Vi lämnar dom ifred, dom fixar felet, sticker ganska snabbt igen och allt blir frid och fröjd...i en timme. Sen börjar det igen, fladdrande lampor och med Mikes råd i skallen så slår vi av allting. Tänder ljus och har fanimej ingen romantisk kväll inte. Icke då! Eva bra så mycket coolare än mig, jag vill gärna döda nån, precis också köpt en yxa. Tänkt att ha den till annat, men vafan, jag kan lika gärna hugga nån i skallen också, kanske nån aktoriserad elektriker från nåt statligt elverk?

onsdag morgon knallar jag in på ENDESAS kontor efter att ha tagit rygg på människan som står före mig i kön utanför innan dom öppnar. Kölappar? Det kan du oftast bara drömma om, jättemärkligt. Fråga efter vem som är senast in, ta rygg på den personen. OK, kommer fram till hon i kassan, förklarar mitt ärende, hon pratar bra engelska som tur är och hon hänvisar till ett telefonnummer att ringa. Och nu börjar helvetesresan in i mörkret där ingen överlever, häng på!

Ringer onsdag f.m. Krånglar mig fram på embarmlig telefonledning till att delge problemet, har ju också referensnumret som visar på att felet anmälts måndag kväll. Hävdar med god ton (jodå) att man inte tagit problemet på allvar utan tydligen tejpat och lagat lite provisoriskt eftersom det höll en timme, hm. Och visst, det går fram och man lovar skicka nån mellan tolv och två och att jag måste vara hemma för att ta emot. Ingen kommer. Ringer igen och här ska man veta att man inte är alldeles serviceminded, som jag skulle kunna tycka att ett statligt elbolag (fortfarande frågetecken) borde (t.o.m. måste) vara.
Ny tid när dom kommer. Kommer inte. Ringer igen och får t.o.m. när jag frågar för jag vet inte vilken gång i ordningen om att få tala med nån som pratar engelska, får t.o.m. svaret: "No"...på spanska dessutom, "no"...konstpaus. Ingen vidare hänvisning utan bara ett kort "no". Ringer igen och när dom hela tiden kopplar bort mig i villervallan så sneglar jag än mer på yxan jag köpt.
Eva sneglar, jag ser det i ögonvrån, hon sneglar oroligt åt mitt håll, liksom så där att "vafan, är det en yxmördare jag köpt huset med?" Romantic evening än längre bort, rygg mot rygg i sänghalmen.

Torsdag. Igår. Fortsätter ringa. Kopplas bort och samma "no" på frågan om att få prata med engelsktalande personal. Och det blir ju svårt som fan, språkförbistring heter det ju, det blir svårt att göra sig förstådd. Så jag kollar med Dessi. Hon som bott här länge nog för att känna till hur man går tillväga. Hon får alla mina uppgifter, ringer...och återkommer med att ENDESA har upp till fem arbetsdagar på sig att åtgärda felet. Nämner att hon själv har 24 timmar på sitt eget kontrakt vid haveri. OK, point taken, vi har tydligen five fucking bloody days! Trots att jag krämat på med gammelmormor och hennes hjärtstartare som behöver el och barnbarn på ingång över helgen. Vi sitter alltså i ett kolsvart hus utan el med frysen full av mat och med ett ENDESA som i mina ögon beter sig M-Å-T-T-L-I-G-T serviceminded. Yxan igen. Jag tackar Dessi för hjälpen ändå och nu är han med igen. El-Pelle!

Rekommenderad av just Dessi, dessutom. Pelle kommer till kontoret på stört, sätter sig i soffan lugnt och stilla. Vi delger honom problemet och han ringer. Flytande spanska. "Det gäller att gå på lite grann, stå på sig" säger han. "Och ändå inte, För blir det för hårt så klipper dom direkt". Han har bott här i 17 år, kan gången med myndigheter och känner kreti och pleti. Nu är jag gift...men har kunnat ge honom en stor blöt, jävla tungkyss.
Tre timmar senare kommer Pelle hem med ENDESA i hasorna. Han visar på problemet, snackar med dom på deras språk, dom knixar och trixar i mörkret och voilá!...varde ljus!. ORDENTLIGT med STORA bokstäver.

Så nu ska den uppenbarligen rätt igenom skelett och hela skiten, goda människan Pelle...få hjälpa oss med lite annat pyssel, gammal verktygsmakare från Irland som han är. Gillar fotboll dessutom. Och fisk-freak tydligen (liten miss där, tyvärr).
Och ikväll ska jag jaga älskad hälft runt dubbelsängen, för nu jävlar ska ljuset vara tänt! Och yxan står tryggt i garderoben, vad trodde ni?
Frågor?

Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
Inte hans logga alls. Men med ett bindestreck, kanske?
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
- Å bilen går bra? - Ja, NU gör den det. Men det var nära...
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Alltså, världens förstaste buske att pinka revir i. Med ena bakbenet upp. Igår torsdag, blir väl en helgdag, va?
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Ibland så går jag till jobbet. Med Mijasbergen vakande över mig. Svårslaget.
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Lika svårslagna är takpannorna en tidig morgon. Afrikas kontinent där borta...
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Fuengirola laddar för jul. Lite mörker över den här bilden bara. Julmarknad som bräcker det mesta.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Exakt. Sen ett år tillbaka. Hon och jag. And here to stay.
Läs hela inlägget »
#MeToo #MeToo

Vad händer i Sverige? Vi har ordnat så att vi har svensk television så att hänga med i debatten är ganska enkelt här nerifrån. Saknar papperstidningen, dock. Oerhört. Är ju sprungen ur den generation som gärna sitter skönt tillbakalutad och tar del av nyheter och sport via just en papperstidning. Nyheter på datorn funkar också utmärkt, tar till mig det på jobbet, men inget slår papperstidningen.
Vindarna blåser oerhört just nu. Uppe i nord. Här nere i syd finns det inte på kartan att det skulle kunna finnas ett problem likt hemmavid.
Ingen ser problemet likt man gör i Sverige. Man ställer sig oförstående. "Vad är problemet?" Svårt att förklara här i skrift, men spanjorerna är ju ett långt mer än svenskarna religiöst och traditionsbundet folk. Som man inte man ruckar på efter hundratals år. Tjurfäktningen är en. Man-kvinna en annan. Säg till en spansk kvinna i 60-årsåldern att hon inte ska behöva tolerera det liv hon lever. Säg det till en 20-åring. Som har sin pojkvän, är lycklig med sin pojkvän men sedan länge inordnats i spansk tradition vad gäller könsroller.
Jättesvårt, såklart.
Jag har inte en susning om vad som pågår på spanska teatrar, musikscener, i juristbranchen och herregud...på byggarbetsplatser? Fast där sätter jag en spänn på att problemet inte ens existerar p.g.a. nada kvinnor med snickarbälte.
Men lyssnar man bara lite lätt på hur livet levs så behövs inget dumhuvud för att lista ut att samhället är oerhört maskulint. T.o.m. språket är maskulint. Man tilltalar kvinnor och män olika i olika situationer, så långt har jag ändå kommit i mitt eget spanskalärande på Svenska Skolan. Jag lyssnar på fröken Kersin, hon vet bäst, hon.
Men hur blir det i Sverige då? Brancherna kommer slag i slag och jag väntar in skolan, sjukvården, idrotten... Kan en kille ens ha dom bästa tankar om tjejen han gått och kikat på länge utan att riskera att hamna i...ja, vad det nu ska kallas att man då hamnar i? Häxjakt, kanske. Vad ska det bli till slut? Sedan #metoo startat har ju brancherna avlöst varandra: #tystnadtagning (skådespelare), #visjungerut (sångare), #medvilkenrätt (jurister) och nu senast #närmusikentystnar (kvinnliga musiker). Byggbranschen har också börjat röra på sig.
Hamnade i onsdags på TV4 och "Bonde Söker Fru". Så mycket bonderi handlar det ju inte om, mer om att på nåt omoget sätt...ja, jag vet inte. Bara programtiteln luktar väl lite unket? En av deltagarna tittade mycket på päronformade bakdelar för att kunna välja fru. Kan man dra en gräns nånstans vad gäller trakasserier? Vad är sexuellt ofredande egentligen. Jag minns ju själv att om 1982 på Blå Grottan i Gävle hade varit 2017 på ett stadshotell nånstans i Sverige så hade jag suttit häktad idag. Utan att ha haft en endaste tanke på att ofreda eller trakassera. Dansband, dansa tryckare, ena handen på hennes rygg och såklart glider den ner lite grann. Hon rättar till och jag läser dom osynliga reglerna. Aja baja.
Hur ska en ung kille bete sig idag när han är intresserad? Dansen var för mig/oss ett skitbra sätt att söka kontakt. Man gick på oerhört många nitar, men också ibland så klickade det. Sällan, ändå ibland. 
Gubbkulturen på landets teater- och sångscener verkar ju mossig, lindrigt sagt. Skitbra att det kommer upp till ytan all jävla skit som tydligen förekommit. Att porren är släppt ganska fri i allehanda medier tror jag är en stor anledning till att det i våra svenska ögon spårat ur. I länder som Spanien t.ex. tror jag att religionen och dom djupa traditionerna gör att man kanske inte riktigt kommit så långt ännu. Prostitutionen är förbjuden men myndigheterna ser mellan fingrarna. Sexklubbar finns, bara att knalla in och handla. Läs igen: "Prostitutionen är förbjuden, bla bla mellan fingrarna." Och folket höjer inte ett endaste av sina två ögonbryn. Där kanske man borde börja?

Men. Och ett stort MEN...
I fredagens Nyhetsmorgon på TV4 debatterade bl.a. Hanne Kjöller (författare och tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter) om detta "fenomen" som breder ut sig mer och mer. Hon sa bl.a. att hon "är rädd för denna lynch-justis där den ena partens uppfattning om vad som har hänt upphöjs till sanning, och att man inte ens behöver fråga den andra parten. Och sen det här fenomenet att man brännmärker människor. Jag tycker att det är viktigt att man tar bort människor...alltså, det handlar om att man säkrar arbetsmiljön för andra teaterarbetare t.ex. och därför kan det vara rimligt att man plockar bort nån från en produktion för att dom inte kan hålla händerna i styr. I Sundsvalls Tidning stod om en kvinna som anmält en man för ofredande för att han hade hälsat på henne några gånger.
"Lynch-justis". Ett jäkla bra uttryck, för övrigt.Jag har också funderat mycket i detta ämne. Läser och hör tycker jag, stup i kvarten om kvinnor som detaljerat, och verkligen detaljerat kan redogöra för ofredandet dom blev utsatta för...ja, inte i förra veckan utan en gång för länge sen för tjugo år sen. Liksom sådär att "ja, nu när jag tänker efter så"... Och så blir det all of a sudden till nåt kanske mycket större och törs jag skriva det..med små bokstäver då: Det blir till en många gånger konstruerad sanning. Skulle fan våga vara ung idag, följa med en tjej hem och dagen efter då? Ja, jag tror nog att många tjejer genom åren ångrat sig och kanske anmält killen som såklart inte har en chans. Läbbigt. Och däri kan nog tyvärr "lynch-justisen" få sig en ordentlig boost idag. Så var drar man gränsen? Är alla överens om var gränsen ska dras? Tror inte det.

Hanne Kjöller.
Hanne Kjöller.

Andalusien är stort. På spanska Andalucía (läspljud på c:et och betoning på i:et). Landets till ytan näst största regionen (av 17 möjliga), och landets mest befolkade med sina 8,5 miljoner invånare. I Andalusien finns åtta provinser (se bild). Jättestort land såklart med 100 mil upp till Barcelona och 55 till Madrid från Málaga. Vi siktar på att ta snabbtåget upp till huvudstaden i vår. Man svischar upp på 2,5 timmar. Frukostvagnen, uppe till lunch, en eller två övernattningar med en fotbollsbiljett kanske? Återkommer i ärendet...

17 regioner.
17 regioner.
Andalusiens åtta provinser.
Andalusiens åtta provinser.
Det finns mycket att se... Det finns mycket att se...

Vi har varit här nu, bott här ett år ganska precis. Haft full sjå att etablera oss i Fuengirola, Málaga stad är fortfarande en vit fläck på kartan och så får det ju inte gå till. men nu känns det som att man är redo att upptäcka både Málaga och vad som finns utanför och norr om själva solkusten, Costa Del Sol. Och söndagar är ju det mesta stängt så det skulle passa utmärkt för att starta bilen, ge sig ut på lite upptäcktsfärd, en huppe-gupp-täcktsfärd som den gode Broberg en gång sjöng om. 
Jag gillar fotboll och sport i största allmänhet. Spanien är ju ett riktigt stort fotbollsland, landslaget rankas åtta i världen och på klubbnivå ska vi inte ens prata om. Barca och Real, say no more...
Ligapyramiden ståtar i topp med Málaga, Sevilla (21 mil) och Real Betis (Sevilla) i första divisionen, Granada (13) och Cádiz (24) i den andra vad gäller just Andalusiens deltagare. Inte sett Málaga ännu, dom kränger ännu så länge i botten av tabellen så det kanske brådskar? Vi har susat ut ett par söndagar på landsbygden, inte så långt men likafullt landsbygd. Förra söndagen for vi till Coín, käkade lunch på en engelsk bar. Mycket britter i Coín, en stad med 22.000 invånare. Vi såg hemmalaget spela i den femte divisionen, kanske tvåhundra som gapade väldigt, hemmafärgade såklart. Och igår for vi först till en jättestor blomster-/trädgårdsodling för att se ut...ja, kanske plantera ett citronträd? Eller varför inte avocado? Upp över Mijasbergen med en slående utsikt över alla kullar och där cyklister tränar tidiga helgmorgnar, fatta hur dom sliter i långa och oerhört sugande uppförsbackar. Men desto skönare nerför.
Vi tankade, personal ute hela tiden och sköter tankningen, kanske erfarna av smitare? Känns lite som när man var yngre, väldigt mycket yngre och körkortsny.
Sen fortsatte vi till Alhaurín de la Torre (39.000) som vi upplevde som kanske lite välmående? Snyggt och prydligt och med en flera kilometer lång boulevard med fina promenadvägar på varsin sida om. Vi hittade fotbollsarenan och ibland så häpnar man...för att vara femtedivisionen så höll den högsta klass. Läktare med tak, två barer, souvenirshop och lika fräscht som i själva staden. Lite mindre livat men med lika mycket folk, kanske 3x100?
Hemmalaget leder serien och samma Coín som förra helgen stod för motståndet.
Efter matchen hittade vi ett "hål i väggen" där vi lunchade. Jättefint efter en smal trottoar på en ganska brant gata, "El Toro" hette restaurangen. Söndag igår och såklart mycket familjer ute och äter, ser himla fint ut. Och väldigt, väldigt osvenskt.

Alltså...vi pratar division 5!
Alltså...vi pratar division 5!
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Arenan i Alhaurín de la Torre ligger fint på norra sidan av Sierra Mijas (Mijasbergen).
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
Ett "hål i väggen" på en brant gata. Lunchen räddad!
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
En fika på stan för under 50-lappen är inte det sämsta.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
...å dom spanska farbröderna knallar på.
Läs hela inlägget »
På tal om att också äga en hund... På tal om att också äga en hund...

Knappt ett år på plats nu. Vi anmälde oss ganska snabbt på rekommendation hos Pilar, en spanska som pratade engelska och hade privatlektioner i just spanska. Det var inte min femma, hoppade av ganska snabbt medans Eva fortsatte traggla ett tag till. Pilar var säkert duktig, men att sitta mittemot som ensam "elev" och hela tiden på tå, det blev nervigt och ingen annan än jag och Eva fick ju svara.
Näe, glad att slippa. Engelskan funkar oftast hyggligt, man läser det i skolan idag, men det är med stor förvåning jag ofta möter servicepersonal i olika skepnader: affärer, restauranger, biografer, idrottsarenor...där man inte kan prata engelska. Och visst...har jag åkt ända ner hit så ska jag väl ta seden dit jag kommer.
Och det gör jag, spanskan är ju ett världsspråk idag, långt före franskan, italienskan, tyskan men fortfarande en bra bit efter engelskan. Och att man inte kan prata engelska hyggligt när man är i gryende ålder, ung och på väg ut i livet...ja, det ser jag som ganska sorgligt ändå.

Vi reste runt några veckor i Thailand/Malaysia för några år sen. Vi var långt inne i Borneos, inte djupaste, men långt inne i djungeln där man kanske inte möter turister dagligen och...ja, såklart hade man sitt inhemska språk men man talade också god och förståelig engelska. Borneo, tillhörande Malaysia, så långt bort kändes det som och där dom absolut inte hade en susning om väderfenomenen (snö) som vi drabbas av årligen. Nu har dom andra, mera allvarliga väderfenomen, att bry sig om, men engelska kan dom.
I samma världsdel som Sverige, fast i andra ändan då, längst ner, så fixar inte en trettioårig spanjor att föra ett kortfrasigt samtal på engelska. Jättemärkligt, förvånande, sorgligt och lite klent tycker jag nog. Varför då, då, undrar man stillsamt? Ja, till att börja med så dubbas allting till spanska. Dom får aldrig riktigt chansen att ta till sig engelskan. Filmerna på bio dubbas, TV-serierna dubbas. Tänk att leva ett helt liv utan att höra hur Tom Cruise, Arnold Swarzenegger eller vilken skådis som helst, Meryl Streep, låter?

Såklart så är dom nöjda (eller inte) med det här. Fast man undrar med all denna turism som sen slutet på 60-talet suktar efter spansk sol. Språket sträcker sig långt bort i syd- och latinamerika, och hur mycket folk bor det inte där? Så språket är mäktigt, inget snack. Men polackerna läser engelska i skolan, inte spanska. Belgarna pluggar engelska, folket i Malaysia, japanerna, kineserna. Trots att dom har sitt eget ganska stora språk.
Men som nån säger: "bit ihop eller åk hem". True, so true.
Så nu är det tisdagar som gäller, 90 minuter med Kerstin framme vid katedern. Och det är inte bara jag hela tiden som får frågan. Hon varvar med dom andra också. Boken heter "Caminando 1" och verkar ganska lättförståelig.

Läroboken.
Läroboken.

David och jag spelar i korpen. Fast här heter det League of Padel. I nybörjarklassen, tillsammans och mot 2 män, 2 kvinnor eller mixade lag. Alla i samma serie. Vi har lyckligtvis två segrar på två matcher. Inget att hävas värst över, motståndet har varit, eh...överkomligt. Klubben styr upp och 13 lag deltar. Kul som sjutton och förutom matcherna så spelar jag, det har jag sagt förr, på måndagar med svenskgänget och lördagar med det internationella gänget. Som för övrigt ska samlas en lördagkväll här framöver ute på restaurang. Skitkul och en annan kommer ju att sitta där som en liten fågelholk när dom går loss. Som tur finns det en engelsman och en schweizare som översätter emellanåt. Spanskan Dahlenlund, spanskan, kämpa!

Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?
Mitt...ja, jag vet inte. Mina ord idag?

Niklas Källner, ni vet han med lite tjocka brillor som alltid gjort finurliga intervjuer på gatan i SVT-programmet Skavlan...han har berättat om sitt mantra, sitt djungelordspråk. En skotsk präst/författare levde 1850-1907, hette John Watson men blev Ian Maclaren under pennan. Han myntade uttrycket som så snyggt avväpnar alla onda tankar om andra människor.
Jag tycker orden är så mitt i prick. Du har ju inte en susning...så utgå alltid med vänlighet, liksom. Du vinner på det, tjänar på det. 

Läs hela inlägget »
Det lilla laget uppe i bergen. Det lilla laget uppe i bergen.

Spanien går mot höst. Lite svårt att ta in eftersom en spansk höstdag till mångt och mycket oftast verkar te sig som en svensk...ja, en svensk högsommardag. Törs man säga det? Utan att få på sig att man inte uppskattar svenskt väder?
Sverige ståtar med F-Y-R-A helt olika årstider och det ska man (är jag) oerhört stolt över. Svensk vinter med fem grader kallt och kvarliggande snör på gator och torg, vad slår det? En svensk vår? Svenska sommaren med all grönska? Och hösten sen, med en färgpalett så att man kan bli tokig?

Vi spenderade tre månader hemma i Sverige i somras. Det var inte så vidare fräsigt. Men långt nere i södraste Spanien var det då i stället 40-45 grader och just då så var jag ganska nöjd ändå att vara på "hemmaplan".
Månad 9, 10 och 11 sägs vara dom finaste och skönaste. Då är klimatet mycket som det är en fin högsommardag norröver och just nu i slutet av oktober funkar ett strandhäng utmärkt och t.o.m. ett dopp i havet går an. Nätterna däremot och morgnarna...där känns det att hösten är här. Oisolerade hus gör att råheten smyger sig på under morgontimmarna innan solen tittar fram och gör sitt. Vartefter så får vi välan också användning av AC´n i sovrummet och vardagsrummet.
Men några fyra vädermässigt helt olika årstider finns inte. Spanjorerna ser att det står höst i almanackan och klär sig därefter. Storjacka på, tröja under, handskar och även mössa synes i gatubilden. Vi hade besök här i veckan av Evas dotter med familj från London. Dom knallade med badringar, madrasser och allt ner till den allmänna poolen och jag kan tänka mig att "the locals" stod och smög bakom sina gardiner och viskade: "vad är det där för folk?"

Vi går mot ett år i Spanien. Radhuset vi hyrde på rekommendation att just göra så. Hyra först. Man kanske byggt upp en lite romantiserad bild av att flytta till Spanien? Kanske man inte trivs? BÅDA ska ju trivas. Framför allt så ska man trivas individuellt, tror jag. Viktigt att båda har en fritid att njuta av. Jobbet har inte varit nåt bekymmer för oss, vi hyrde ju ett kontor i stan och klockan på ringning vardagmorgnar innan helgen kommer. Vi spelar padel båda två, kanske 2-3 ggr/v. Jag gillar att åka upp efter bergssidan där det lilla fotbollslaget spelar sina div. 5-matcher, ett hundratal som verkligen bor där uppe och kanske inte riktigt har möjlighet att susa in till Málaga (33 km) för att se La Liga.
Jag har ingen riktig koll på fotbollspyramiden. Club Deportivo Mijas uppe i bergen spelar i Andalusiens Primera Divisíon, jag får det till den femte, möjligen sjätte divisionen i pyramiden.

Basket har vi dock varit på. Unicaja heter laget, hårdsponsrade av banken med samma namn. Spansk basket rankas som Europas bästa nation, tvåa efter USA i världen och Liga Endesa hade förra säsongen ett publiksnitt på 6.447 där Unicaja låg lite högre, hade 7.116/match. Hemmalaget rankas relativt högt och förra säsongen spelade man semifinal mot Real Madrid som sen förlorade mot Valencia i finalen. Noterbart är att Sverige rankas 29:a i Europa samt 54:a i världen, hm...
Artisten och hemmasonen Pablo López har spelat in Unicajas hemmahymn "Tu bandera" som betyder "din flagga", mäktig och med barnkör i kyrka som maffigt pålägg.

Lagets logga.
Lagets logga.

Fotbollen då? Ja, Málaga kränger ju i La Liga (högsta serien), bara en poäng och sist efter nio omgångar. Ett publiksnitt på 23.700 på La Rosaleda som tar 30.300. Vi siktar på match under hösten där biljettpriset varierar beroende på vilket lag man möter. Kommer det t.ex. ett bottenlag på besök så ligger priserna på 15-60 euro, Atlético Madrid 40-120 euro och ramlar Real Madrid eller Barcelona in...ja, då vill det till att vända upp-och-ner på plånboken, då kostar det 100-175 euro. Alltså med dagens gällande kurs 972-1700 svenska kronor. ÄNDÅ!...ändå...så fyller lagen arenorna. Alla vill ju se storlagen och sänker man priserna mot andra lag så är det också ett bra sätt att fylla på.
Málaga är landets sjätte största stad och utan ett lag i högsta serien i fotboll är nog otänkbart för många. Så nu får dom nog börja rycka upp sig! 

Fotbollslagets logga.
Fotbollslagets logga.

Åsså kommer vi till padeltennis, eller bara padel. Stort som sjutton i Spanien och latinamerika, framför allt Argentina. Världsrankingen ståtar med Argentina, Brasilien och Spanien i topp. En kille från Uruguay finns först på 56:e plats som förste man utanför ARG/BRA/ESP-dominansen. Sex "utlänningar" på topp 100. Sverige har upptäckt sporten, bl.a. så har gamle tennisspelaren Jonas Björkman tillsammans med Måns Zelmerlöw (!) startat en verksamhet i stockholmstrakten. Inomhus såklart, så priserna är tyvärr fortfarande ganska höga. Vi spelar padel flera ggr/vecka och betalar ca. 5-6 euro/tim. Och utomhus. Lördagförmiddagar tillsammans med ett ordentligt internationellt gäng från Spanien, Schweiz, Argentina, Tyskland och England. Måndagkvällar med ett gäng svenskar.
Vi har också anmält oss till en slags korp, League of Padel, nybörjare. En serie som styrs upp av klubben på plats med spelprogram som räcker över hela hösten, vintern och våren. Spännande, och jag spelar tillsammans med David som driver ett B&B i Fuengirola. Eva ilag med en annan svensk kvinna och här skiljer man inte på kvinnor och män utan alla i samma serie.  

Klubben som arrangerar League of Padel.
Klubben som arrangerar League of Padel.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.
Padelracket och dess speciella padelbollar, snarlika tennisbollar.

Så vad det gäller bollsporter så är fotboll, basket och padel klart framträdande.
Ishockeyn är obefintlig, innebandy finns fast på undanskymd plats. Beachvolleyboll väldigt stort och vi bor granne med en landslagsspelare. En dag stod han och bytte däck på bilen. I bar överkropp...och vad hette det, hunk? Vanlig volleyboll tveksamt eftersom det spelas inomhus. Finns säkert, men i liten skala. Inlinehockey däremot, ett lag finns i Fuengirola och nåt slags seriespel finnes. Laget kallas Lions.
Handboll, då? Jodå, vi har hittat ett lag i stan. Men dom är embarmligt dåliga på att affischera inför matcher. Oklart också på huruvida det är ett seniorlag eller inte. Tjejerna ser unga ut och läktaren kryllar av föräldrar/anhöriga som vrålar andan ur sig så fort nåt går dom emot. Tränaren har ofta "hårtorken" med sig på bänken och den kör han stup i kvarten. I Sverige har han varit borta för länge sen, häktad t.o.m.

Handbollslaget i stan.
Handbollslaget i stan.
Inlinehockey, nån?
Inlinehockey, nån?

Ja, så är det på sportfronten! Åtminstone efter ett år boende här nere. Vi susar runt och uppskattar att sitta på en läktare, insupa lokal idrott, en caña inom armlängds avstånd och bara åka med. Livet på en pinne. I alla fall som åskådare. Fast i padel deltar vi själva och det är jäkligt kul.

Läs hela inlägget »
"Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller. "Natt i Ligurien" (1985) sjöng Björn Afzelius om en gång. I norditalien. Inget fel på kvällar och nätter i spanska Andalusien heller.

Vecka 41 varje år så firas/hyllas skyddshelgonet jungfru Rosario med festligheter, parader och uppträdanden i Fuengirola. Det finns en stor feriaplats (ca. tre fotbollsplaner) där allting händer. Fre-tor detta år, och är det nånting som spanjorer är bra på så är det att fira. Mycket bottnar såklart i religionen och gamla traditioner.
Helgdagar lite här och var beroende på var i landet man bor.

Den här gången alltså jungfru Rosario i fokus, för många kanske inte så viktigt men dock en chans till att vara lite extra glada. Fortsatta vardagar, klockan på ringning, men det verkar som man fixar det galant. Smygstart förra torsdagen på feriaplatsen med ett enormt tivoli och karuseller som skulle mötas med rött kort i Sverige. Ett trettiotal casetas, slags lokaler där det serveras mat/underhållning av allehanda slag. Mat, underhållning och bara sin "egen" caseta dit man går för att träffa sin familj och sina vänner.

På fredagen exploderade hela stan i en enda stor kostymparad. Männen i sina finaste gå-bort-kostymer, kråsskjortor och blankpolerade skor. Och kvinnorna! Flickorna och alla ända upp till gammelmormor! Färgpaletten exploderade i flamencoklänningar av alla sorter. Man tar på sin finaste klänning på morgonen, lite maffigaste håruppsättningen och sen spenderar man dagen på kafé, med matkassar och såklart med sin familj. En parad från ena sidan av stan till den andra (feriaplatsen) innan ferian invigs på kvällen med ett rätt maffigt fyverkeri. Här pratar vi inga häxpipor, ettöres eller fjantiga bomber...näe, här har (igen) nordbor ganska mycket att lära, när det gäller konsten att verkligen f-i-r-a.

Vi såg från vår terass allsjöns sprakande fyrverkeri, och det stoppade inte vid några tio minuter...näru, här braskade man på med långt bortåt en halvtimme. Roffe klarade sig jättebra, han hade inte en susning vad som pågick, låg mest och såsade.
Jag tycker att man är ganska pigga på med sina helgdagar. Den här veckan kallas ju Feria y Fiestas Del Rosario efter skyddshelgonet, som sagt. Spaniens nationaldag igår (12/10) med stort firande på feriaplatsen, tillika avslutningsdagen på ferian.
Vi gick ner till feriaplatsen igår. Spanska flaggor överallt och när vi gick hem så vällde det in lokalbor, spanjorer. Dom har alltid för vana att gå ut sent när det vankas festligheter, ett restaurangbesök eller ett kafébesök. Lite annorlunda tänk än vad vi har uppe i norr.
Ett gigantiskt tivoli, alltså vi pratar gigantiskt! Och sen alla dessa casetor som bjöd på respektive underhållning, mat och dryck. Flamencoklänningar, häst och vagn med män klädda i såna däringa snygga hattar med raka brätten, heter det så förresten?

Här nere i Andalusien kompenseras folket ifall en helgdag infaller en söndag, då får man en ledig dag på måndagen i stället.
I tisdags backade ju Katalonien från ett utträde ur landet Spanien. Man vill förhandla vidare, något som antagligen styret i Madrid aldrig kommer att gå med på. Så det har varit mycket fram och tillbaka, så också här nere i syd. I söndags anordnades en STOR manifestation på ett stort torg i Fuengirola där folket protesterade MOT ett utträde.

Många experter tror att fortsätter katalanerna sitt engagemang för utträde och när då också den spanska polisen gick så pass hårt fram...ja, då finns risken för allt våldsammare sammandrabbningar. Nu backade man ju i veckan, luften kanske lite grann ur. Jag hänger hyggligt med, kollar nyheterna (dom svenska) och förstår att det här är nåt som historien har burit med sig i många, många år. Minns ju hur gamla Jugoslavien spelade i blå/vitt matchställ i fotboll. Så kom kriget och vips så fanns inte Jugoslavien längre, i stället en uppsjö andra, nybildade länder. Inte hade jag en aning om alla underliggande konfliker som pågått i kanske hundratals år. Så vi ska nog absolut ha respekt för inhemsk politik och kanske heller inte åsikta oss för mycket. Jag har i alla fall inte all den kunskap som krävs.

Jag har tappat min mobil i backen många gånger. "Men nu så"...nu gick den sönder. Men icke! Den har hållit alla gånger utom den senaste, då sprack glaset. Och nu måste jag in och lämna den på lagning. Å HUR FAAAN SKA JAG KLARA MIG???
Begriper att det kommer att ta några dagar. Så nu kommer jag att ställas inför ett stålbad som heter duga. Och det här bevisar bara hur förtappad och bedrövlig man ändå är. Ska man inte kunna klara sig utan mobilen några dagar? Ingen som ringer ändå. Men hur ska jag kunna hålla mig à jour med fotbollens alla härliga resultat Europa runt t.ex? Visst är det ämligt? Såklart så dör jag inte, men jag kommer att vissna, jag vet det. Ligga där utan kontakt med omvärlden. I tjugofyra timmar, kanske dubbelt så många. Eller, gud förbjude, över helgen då det sparkas boll överallt? Nån säger att det finns tabletter man kan ta, så blir man frisk. Kanske tulla några ur älskad hälfts röda dosett som hon sitter pillar i? Eller också bara bita ihop. "Det är krig i Afrika" som nån sagt nån gång. kanske t.o.m. ett gammalt djungelordspråk om man frågar Dragos, som han hette i Gefle Dagblad när jag var liten. Fantomen, alltså.

Fröken heter Kerstin. Jag får sitta i ett klassrum på Svenska Skolan i Los Boliches och lära mig spanska. Nybörjarkurs. Vi anmälde oss till Svenska Kyrkan och deras dito när vi kom hit, men det var lite rörigt och inte så strukturerat. Provade att gå privat hos Pilar, absolut inte min grej att sitta ensam mittemot en spanjorska som spände ögonen i en och bara pratade engelska. Näe, Kerstin är svenska. Och vi ett tiotal svenskar som kan babbla svenska emellan allt tragglande på inhemskt språk. Det känns mycket tryggare. Bara det inte blir nåt prov, huvva!
Spanska är en knixigt språk. Man hälsar olika beroende på morgon, middag eller kväll. Noga det där. Betonar kvinnan vartefter hon är ogift eller inte (how do I know?) och betalning av ölen eller kaffet ropar man inte "la quinta, por favor" efter. Näru! Det ska gå ordentligare till och, hm...ja, jag får återkomma om hur man säger, hm...

EFTERLYSNING!
Ett sätt att nå ut än mer. Jag skriver om vårt lappkast i livet, flytten till Spanien och saker och ting som sker medans vi lever här. Svårigheter, glädjeämnen och allehanda vad som helst.
Jag vill nå ut mer! Mottager gärna tips och trix på att bredda mig. Kommentera gärna och se också under "urorbobanon" på Instagram, där finns lite schyssta bilder och funderingar. Facebook såklart där jag heter som jag heter.

En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
En av årets stora festligheter! Skyddshelgonet Rosario firas i dagarna sju.
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Såna här "skepp" bäres med vördnad, väger flera ton. Intränade steg och precis som Aretha Franklin sjöng 1967: R-E-S-P-E-C-T!
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
Hästuppvisningar på kyrktorget. Man ur huse.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
På feriaplatsen 32 casetas fulla med mat, underhållning och samkväm. Ett jättetivoli med karuseller som legat pyrt till för rött kort i Sverige.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
En femtio meter lång flagga bars in på området under nationaldagsfirandet.
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Karusellområdet! Antal attraktioner överskuggar nog Gröna Lund med råge. Och en sån här historia där man STÅR lös och ledig inuti en bur...ja, vete fan om den skulle få grönt kort i Sverige. Och fler fanns det!
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Här har jag mycket att lära. Märker tydligt att min matkunskap inte håller måttet.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Full sula inne i alla de olika casetas (32 st) som finns på området.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Tjurfäktning är ett stekhett ämne. Vara eller inte vara? Mycket debatt och diskussion i söder. Matadorerna är som rockstjärnor. Den unga generationen fattar, vi lever i moderna tider. Men en så pass tung tradition är inte enkel att förbjuda.
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Spaniens nationaldag. Sista dagen för ferian och vi klämmer ur det sista vi har!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Entrén till feriaplatsen och färgpaletten slår alla rekord!
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Soluppgång från balkongen och lampan lyser över Medelhavet. Afrika/Marocko bara 15 mil bort.
Hon. Alltid hon.
Hon. Alltid hon.
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Och nu är ju Roffe med på båten också...
Paletten tar aldrig slut.
Paletten tar aldrig slut.
Läs hela inlägget »

7

En vanlig söndag långt nere i södraste Europa. Två killar, fullvärdiga medlemmar hos oss. Yngsten Sigge hittades tillsammans med sina 7 (!) syskon i en container. Fick ”födelsedatum” 24/7 av veterinären. 12 veckor nu, vi tog honom vid 8. Syskonen har också ”hittat hem” nu. Roffe är drygt 16 mån (170528) och han blir en fin storebrorsa. Vi kommer att åka med båda två till Monda uppe i bergen för att via privatlektioner hos Stefan o Joy få fason på beteende, dags nu. Och för att få ner allt ordentligt i protokollet så heter dom rätt och riktigt Rolf-Göran och Bengt-Sigvard Andersson. Det står så i deras pass som är tvunget att ha meddels transport i flygmaskin. Men dom kallas såklart för Roffe och Sigge. #hazylazysunday #brödernabrothers #heretostay #roffe #sigge

17

Vi bor högt. Det som hörs, eventuellt, är nån bil liksom nedanför. Rofyllt och jätteläge för bokläsning. Ulf Gerhard L. och hanses ”Vardagar” läses med stort nöje. Älskad hälft kör en Anne Holt-bok (finns många). #lördagkväll

13

Vi har köpt ett matbord. Så nu leker vi Downton Abbey ibland. #härligadagar

5 aktuella favoriter

  • Huset. Casa Dahlenlund får det heta, skylt kommer!
  • Svensk sommar. Året runt, minst!
  • Musik. Utan den, ingenting. Just nu Rodney Crowell, Jason Isbell och John Prine.
  • Gabriel. Ny människa. Vänta bara! Samma födelsedag. Mitt första barnbarn.
  • Rolf-Göran Andersson. Eller Roffe, som får bli tilltalet.
  • Ny människa på g. Mitt andra barnbarn. En tjej. Kanske, kanske på samma dag som min pappas födelsedag.

        Länkar

  • http://www.fysiskgraffiti.se/okategoriserat/den-stora-sorgen/ (Robert Perlskog)
  • http://www.expressen.se/geo/magda-gad/ (Magda Gad)

Senaste kommentarer

  • Mi » Kärlek #4 vinner hela skiten!:  ”Ja du Urban du är en fena på å skriva..så kul å hänka på er sida här.. å den där..”

  • Göran Dervander » Kärlek #4 vinner hela skiten!:  ”Jösses Urban underbart skrivet önskar jag kunde uttrycka mig på liknande sätt ön..”

  • Bosse H » Bara snön fattas.:  ”Tack igen för fina betraktelser. Alltid lika intressanta och roliga att läsa. Fr..”

  • tommy » Hur blir det nu då?:  ”gubben till vänster är väldigt svensk”

  • Sidenfält... » 40 år sedan idag, ofattbart:  ”Minns det på exakt samma sätt, tror vi såg kvällslöpet eller hörde det när vi va..”

Arkiv